Det finns något oerhört fint i att välkomnas in i ett hem och bli rejält bortskämd. Att få äta den godaste tänkbara måltid. Med efterrätt. Vid vackert dukade bord. Föra långa, roliga och/eller djupa samtal.

Men det finns något lika fint i att välkomnas in i ett hem och landa i krass vardag. Att få svara ja på frågan men kanske ni äter här? och sedan få äta det som finns. Två olika sorters pasta – både penne och klassiska makaroner – eftersom det inte fanns tillräckligt mycket av bara den ena. Eller så ransonerade fiskpinnar – högst två och en halv per person. Att få mötas spontant och i det som inte är tillrättalagt.

Och så finns det något ännu finare i att välkomnas in i ett hem också när läget är dåligt. När någon ringer och säger att det är kaos och upp och ner men att du är välkommen ändå. Den som ringer kanske känner att hen bjuder på ganska lite. Det är ju onekligen rätt långt till vikta servetter, matchande ljusstakar och fiskbaserad förrätt. Men hen bjöd på det bästa och vackraste; möjligheten att dela också det svaga och svåra. Det är i det delandet och det mötet som verklig vänskap byggs. Att någon vill bygga sådan med en är en stor gåva.