Jag känner många mammor som bär på ett ständigt dåligt mammasamvete. Själv gör jag inte det. Just det dåliga samvetet drabbar mig rätt sällan, vilket ju i sig kan ge lite dåligt samvete. Borde man inte drabbas oftare, liksom? När så många bra mammor drabbas typ jämt?
Jag har haft den enorma nåden att få känna mig som en tillräckligt bra mamma i snart tolv år.
Men.
Jag säger inte att den nåden är helt borta, men jag säger att den är mindre nu än förr. Att jag oftare tvivlar och ifrågasätter mig själv. Att jag mindre sällan vågar lita på magkänslan, för ibland säger den typ ingenting alls.
Hjälp! Du som har stora barn idag. Kanske vuxna, kanske äldre tonåringar. Vad önskar du nu att du hade vetat och tänkt och sagt och gjort när dina barn var yngre?
Nästan för lycklig 
Jag och min man var länge hemma med våra barn så länge de var små, det är jag idag glad över att vi orkade med. Notera att det inte är någon kritik alls mot föräldrar som valt annorlunda, det finns för- och nackdelar med alla val vi gör. Så trots att vi varit hemma ganska mycket kan jag ibland önska att jag hade varit mera närvarande, inte tänkt så mycket på framtiden och planerat framåt. Gjort fler äventyr i vardagen istället, hängt med barnen på deras villkor.Tror starkt på det stora i det lilla. Idag är mina ungar tonåringar, underbara personer som jag är så glad och stolt över. Så det mesta har väl gått rätt ändå, åtminstone så här långt. Man kommer så väldigt långt med vanlig vänlighet, säga ”gomoron älskling” åt en vresig tonåring, fråga hur dagen har varit när de kommer hem (och kanske få en grymtning till svar), för det bär sedan när man grälar på varandra. Då har man vänligheten att återvända till.
Hmm, kanske berömt mer för den de är och inte för det de gjort. Men säger som Jonas Gardell, de måste ju ha nåt att prata om hos terapeuten också…