Vad var din målbild? Under de där slitsamma allra mest coroniga coronaveckorna? Jag hade några olika.

En av dem var att få se mina barn spela fotboll. Någon gång i april kändes det så osannolikt, närmast omöjligt. Men nu är vi här. Den här veckan har vi fotboll alla dagar och trots att det utmanar logistiken och Hildes ljuskänslighet kan jag inte annat än gilla läget. Det här var det jag drömde om och hoppades på i mars och april och maj. Jag tror det blir ännu lättare än vanligt att älska fotbollsföräldralivet i år.

Att plötsligt befinna sig i sin egen målbild är mäktigt. Hoppas du också snart får finna dig själv i din.

De flesta dagarna bara går utan att jag tänker på det, men ibland drabbas jag av insikten och sedan släpper den mig inte;

tänk att jag är en av de två viktigaste människorna i deras liv. Att det är med mig de känner sig tryggast. Att det är till mig de kommer när de vill ha tröst. Att deras värld skulle rubbas om jag togs ifrån dem. Att jag, som är så orimligt alldaglig och vanlig och verkligen ingen supermamma ändå får vara en supermamma i deras ögon.

Det är en svindlande insikt. Nästan för stor att kunna inse.

Kanske lika bra att de flesta dagarna bara går utan att jag tänker på det.

Så här på midsommarannandag bjuder jag på en suddig paparazzibild som inte är mycket för världen men massor för mig.

Titta!

Där är de. Mina tre älskade barn på väg till butiken för att köpa isglass tillsammans. Ser ni hur Hilde är minst fyra centimeter längre när hon får gå på eget äventyr med sina syskon? De senaste dagarna har de här tre varit de bästa vänner de nog alltid är innerst inne, men som de kan ha svårt att hitta fram till i en vardag som också rymmer väldigt mycket och väldigt många andra.

Vi har haft en så oerhört fin midsommarhelg! Jag är så tacksam. På pappret såg det inte ut att bli en storslagen midsommar, men oj så det blev. De här dagarna ska jag spara på burk.

Hilde och jag läser Totte bakar vid läggdags. När hon plötsligt ställer dagens bästa och svåraste fråga.

– Mamma, vad heter Tottes pappa?

Jag inser att jag inte har en aning. Pappa Åberg, är min första tanke. Men han är ju Alfons. Och knappast heter ju ens han så i sitt pass. Muminpappa är min andra tanke. Och senast då inser jag att jag faktiskt inte har en aning.

– Malin, kanske! föreslår Hilde ivrigt.

Hennes gissning är onekligen minst lika bra som mina. I väntan på bättre tänker jag att Tottes pappa får heta Malin, men jag ser också ett klart utrymme för bättre och sänder därmed frågan vidare.

Så, vad tror du att Tottes pappa heter? (Att lägga en röst på Malin är också tillåtet.)

Man kan onekligen stava till en glad midsommar på många olika sätt. Jag minns att jag förra året var ute och sprang ensam på midsommaraftonskväll och tänkte att yngre versioner av mig själv nog hade sett det som något slags bottennotering. När jag och Fredrik här strax efter halv tio på kvällen plockade upp stolarna på vardagsrumsbordet och tryckte igång vår robotdammsugare nådde vi troligtvis nya bottennivåer.

På ett sätt.

På andra, mycket viktigare sätt, nådde vi nya höjder. Vi har nämligen haft en helt fantastiskt fin dag med familjen. Jag har inte varit arg en enda gång på hela dagen och jag kan inte minnas när det hänt senast. Barnen har inte varit osams en enda gång på hela dagen och jag kan inte minnas om det hänt någonsin förr. Vi har ätit gott, ätit glass flera gånger, sett fyra avsnitt av Vi på Saltkråkan, läst böcker (det var Hildes tack i kvällens aftonbön ”tack för att mamma var här med mig och läste böcker”) och mest av allt bara varit. Vi. Fem. Tillsammans.

Jag tror att vi verkligen behövde den här dagen. Mer än fint dukade långbord och blomsterkransar. Vår midsommarafton 2020 gör sig inte på instagram – jag hade inte ens något sådant där grönt att strö över nypotatisen – men den gör sig i hjärtat. Och jag behöver nog inte ens säga var det är viktigare att göra sig.

Det finns mycket som är dåligt med läggdags i den här gården numera. Men det finns vackra saker också. Riktigt vackra. Idag fanns det två.

1. Hilde och jag har just bett Gud som haver och jag frågar om hon vill tacka Gud för något speciellt idag.

– Tack för att jag fick vara på dagis med mina vänner, säger Hilde.

Det är vackert.

2. Arvid säger godnatt till sin lillasyster.

– Godnatt, min bästa kompis i hela världen, säger han.

– Godnatt, min bästa kompis, svarar hon.

– Visst ska vi alltid alltid vara bästa kompisar? frågar han.

Hon bekräftar. Förstås ska de.

Det är ännu vackrare.

Min vän Christa har för Kyrkpressen skrivit en ljuvlig och läsvärd kolumn om sitt livs junimånader och avslutar texten med orden: Minns du ditt livs junimånader? Tänk efter noga!

Det är omöjligt att låta bli. Tillåt mig minnas.

1994. Jag har för någon månad sedan fått veta att jag har fått en av barnrollerna i The Sound of Music på Wasa teater. Redan i juni kan jag alla mina repliker utantill. Baklänges. I sömnen. Det här är större än något jag någonsin kunnat föreställa mig.

1995. Jag repeterar sommarteater på Stundars. Ska spela Annika i Pippi Långstrump. På svenska OCH finska. Det senare är märkligare och overkligare än något jag någonsin kunnat föreställa mig. Kan man ha en bärande roll i en pjäs på ett språk man inte ens kan köpa mjölk på? Oklart. Fortfarande idag oklart.

1996. Jag och familjen flyttar hundra kilometer norrut från Vasa. Jag ska snart bli tonåring och bor för första gången i mitt liv i egnahemshus. Om några månader ska jag börja en enorm högstadieskola där jag inte känner någon. Alls.

1998. Jag blir storasyster för tredje gången och är riktigt obesvarat kär i en pojke som är alldeles för cool för mig. Jag åker på skriftskolläger och mitt liv förändras. Inte för att jag möter Jesus utan för att jag blir cool.

Sedan kommer några år som är så omvälvande att jag inte kan ge dem ens närapå rättvisa med några korta meningar.

2002. Jag blir student och jag får en studieplats på pedagogiska fakulteten som jag inte tar emot.

2004. Jag planerar bröllop med min bästa vän. Idag skulle jag göra nästan allt annorlunda, men jag skulle välja samma man. Och det är ju det enda som verkligen räknas.

2007. Jag har studerat journalistik ett år och är övertygad om att jag hittar min grej. Jag sommarjobbar på både Radio Vega och Vasabladet och är tröttare än någon gång tidigare i livet. Kanske lyckligare också.

2008. Jag blir mamma. Världen blir en annan.

2009. Jag, Fredrik och Ingrid flyttar till Helsingfors med våra bästa vänner och börjar ett nytt liv där. Jag blir moster för andra gången.

2010. Jag sommarjobbar på Radio Extrem. Det kanske mest otippade på mitt CV. Än idag.

2011. Jag får veta att jag är gravid. En månad senare får jag missfall. Jag tror att jag ska klara det ganska bra. Det gör jag inte.

2012. Jag är nästan höggravid och mår som en prins.

2016. Vi berättar för världen att vi ska bli en till familjen. Om allt går som vi hoppas och ber. Sällan har ett om använts lika ofta och med lika stort eftertryck. Det gick som vi hoppades och bad.

2019. Vi flyttar. Efter tio år i Helsingfors flyttar vi tillbaka till Österbotten, men till en ort där ingen av oss någonsin bott tidigare. Hur tillbaka det då är? Bra fråga.

2020. Jag är trött. Inte oroväckande trött och antagligen inte ens förvånande trött. Första året på en ny ort med nya jobb, ny skola, nytt dagis och nya vardagsmänniskor tar på krafterna och måste få göra det. Jag är också glad och tacksam över att så mycket av allt det där nya har blivit så bra. Och över att så många av de där gamla fortfarande finns så nära hjärtat och är så viktiga.

Jag kan väl konstatera att det hände mer och större och oftare förr. Och att jag är väldigt nöjd med det.

Var det faktiskt jag som grät igår på kvällen för att jag kände mig så missmodig och missförstådd och misslyckad?

Jo, det var det nog.

Men det är också jag som idag har sagt Tänk vad bra vi har det minst tio gånger och menat det från tårna varje gång. Jag som idag har gjort nästan bara roliga saker och många gånger tänkt att jag inte skulle byta något med någon annan människa.

Dessa tvära kast. Trots tolv år av den varan har jag fortfarande inte lärt mig att hinna med. Men jag blir faktiskt allt bättre på att njuta av det goda när det goda är, undviker att ägna ens en halv sekund av det goda åt att fundera på när det månne blir mindre gott igen. Och det är ett enormt framsteg som gör enorm skillnad.

Nu har jag ägnat en dryg timme av mitt jordeliv åt att gå och vara arg och frustrerad och irriterad. Jag vet ju inte hur långt mitt liv blir, men jag utgår från att det kommer att bli alldeles för kort för sådant. Samtidigt är det ju helt oundvikligt. Om någon av de människor som är mina barn någon gång ska kunna ha en haircut och ett jobb så måste jag ha sådana här timmar. Det hjälps inte.

Jag har funderat på det här med små barn och små bekymmer och större och större. Jag är allergisk mot det uttrycket, undviker det in i det sista. Men den här junikvällen, när världen är som vackrast och jag själv verkligen inte är det, vet jag så väl att det finns ett tilläggssår i de bekymmer som större barn innebär; att man själv så ofta är medskapare och medskyldig i de bekymren.

Det mesta av kvällens ilska och frustration och irritation riktades med rätta mot mig själv.

Vi gör som vi brukar. Sörjer lite, drar upp snoret och tar nya tag. Imorgon är en helt ny dag med sin beskärda del av fröjd och smärta, möda, vila och behag.

Amen.

Det finns så väldigt mycket jag kunde säga om dagarna som har varit, men jag ska göra en Maria den här gången och ta det mesta till mitt hjärta och begrunda det.

Ett par saker kan jag i alla fall säga:

– jag har sovit nio och en halv timme i natt. På hotell. Bredvid en av de viktigaste kvinnorna i mitt liv. Bästa sömnen på flera månader.

– jag fick igår titeln ”vår bästa möbel” i ett hem som är nästan mitt eget

– jag har fått nya ögonfransar och en ny guddotter. Det ena är lite småroligt, det andra är typ det finaste en människa kan få. Gud med dig, älskade lilla Ella!