För sexton år sedan sa jag mitt livs mest avgörande ja och gifte mig med den finaste människa jag någonsin mött. Vi valde varandra då och har fortsatt välja varandra varje dag sedan dess.

Det betyder inte att varje dag har varit en dag på rosa moln eller en dag av storartade romantiska gester. Nej, de flesta av våra dagar består av havregrynsgröt och diskmaskiner som ingen orkar tömma. Av barn som vill annat än vi vill att de vill och av läggdagsrutiner som får Alfons Åberg att framstå som lättsövd. Men genom allt det har vi varandra. Och ofta(st) kan vi möta den andras blick mitt i eländet och bara skratta. Både stora och små bekymmer blir betydligt mindre när vi får dela dem med varandra.

Fredrik. Jag tror att jag klarar nästan vad som helst så länge jag får klara det med din hand i min.

Därför släpper jag den aldrig och därför gör jag allt som bara står i min makt för att det ska vara så tryggt och roligt och självklart som möjligt för oss att hålla fast i varandra.

Tack för att du älskar mig. Tack för att jag får älska dig.

Det finns mycket att säga om Arvid och delar av det har jag också sagt. Idag vill jag lyfta fram att han med stor sannolikhet är världens bästa storebror. Hans tålamod med Hilde är enormt. Han är hennes mesta och bästa lekkamrat. Hon lockar fram bara hans bästa och mysigaste sidor och han är så stolt över henne att det är ett under att han får något annat gjort.

Igår läste han en bok för henne när de åt kvällssmörgås. Med inlevelse. Med olika röster. Hon var så lycklig. Han var så lycklig.

Jag var kanske lyckligast av oss alla.

Att ha syskon är väl aldrig bara lätt och roligt, men ofta en av de bästa och roligaste gåvorna vi kan få.

För tredje året i rad började Hilde idag på nytt daghem. Första året konstaterade vi att hon landade så mjukt i sin nya tillvaro att hon kunde ha hållit kurser i dagisstart. Andra året tänkte vi att det omöjligt kunde gå lika bra. Det gick om möjligt ännu bättre. Och nu, tredje året, darrade hon inte ens lite på läppen när jag kramade henne hejdå. Och när jag frågade hur första dagen hade varit sa hon med glad röst:

– Jättebra!

Att ha ett barn kan ibland vara att tro att man vet hur det är att ha barn. Att ha två barn innebär ofta att man inser att det är rätt olika saker det här med att ha barn – beroende på hurdant barn man har. Att ha tre barn har för mig inneburit att inse att jag kommer att överraskas hela tiden.

Hilde kan med andra ord fortfarande hålla de där kurserna. Jag vet inte vad hon har för timtaxa, men den här bruden vet sitt värde så det kan bli saftigt. Jag tror inte jag har råd att gå själv, men jag ska å andra sidan inte heller börja på ett nytt dagis i år så för mig är den kanske överflödig. Jag ska fortsätta med det jobb som jag började med för ett år sedan och som jag tyckte väldigt mycket om men som blev lite underligt då i våras när allt annat också blev underligt. Mest av allt hoppas jag på en ganska o-underlig höst. Tro vet jag inte om jag kan göra just nu, men hoppas verkar jag ändå kunna.

Hon säger det bättre, hon som säger mest med bilder. Här är mitt sommarlov och mitt sommarliv 2020. Genom syster Matildas lins.

Ofta när vi berättar med bild blir det lite för filtrerat och förskönat för att vara hela sanningen. Så det skulle kanske sitta bra med en kommentar om att de här bilderna ju inte visar allt det där fula. Men det var så lite som var fult. Faktiskt. Visst fanns det någon morgon när Hilde vaknade fem och någon kväll när hon somnade två. Visst fanns det någon stund när någon i sommarfamiljen krockade med någon annan och visst fanns det dagar när någon ifrågasatte havregrynsgröten som Basfödan med världens största B. Men mest av allt var det faktiskt just så här fint som bilderna visar. Ibland är verkligheten faktiskt så skön att alla filter blir överflödiga och när det händer får vi ödmjukt tacka och ta emot, för det kommer ju helt andra ibland också.

Min första tanke när jag tittade igenom sommarbilderna och grät lite för att sommaren, systern, svågern och syskonbarnen fattas mig så? Varför förstod jag inte att ta vara på varje dag vi hade?

Min andra tanke? Det gjorde jag ju. Inte en enda dag gick utan att jag tog vara på den. Inte en enda.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Jag tar sommarlov och bloggen med mig. Den här sommaren blir annorlunda än nästan alla andra somrar men också annorlunda kan vara bra.

Ta hand om dig och ta hand om de människor du har omkring dig! Ta hand om den här sommaren också. Hur den än ser ut. Också den här sommaren blir oss given bara den här enda gången. Låt oss fylla den med sommarliv.

Sommarliv från somrar som varit. Alla bilder är tagna av syster Matilda.

När jag skriver det här blogginlägget är klockan kvart över tio och jag sitter i fotändan på Hildes säng. Det känns som en förlust. Jag tycker ju att barn ska somna självständigt i sina egna sängar – så där som Hilde gjorde från dag ett till typ dag tusen – och det här var nog ett steg i fel riktning.

Men ännu mer än jag tycker att barn ska somna självständigt i sina egna sängar tycker jag att livet ska vara drägligt och det är inte drägligt eller rimligt med treåringar som somnar först efter midnatt men ändå vaknar halv åtta och sedan är lite gnälligt övertrötta hela dagen. Slocknar ofta i en bil i något skede och får därmed den powernap som krävs för att nästa kväll också ska bli sen. Så nu sitter jag här. Och medan jag har skrivit det här har hon somnat.

Kanske vi får ge oss. Göra en Dr Phil och fråga oss om vi vill vara right eller om vi vill vara happy. Svaret är ju alltid happy. Alltid. Principer som inte fungerar är överskattade. Så nu tar jag en glassliter och firar att hon somnat före halv elva för första gången på… länge. So happy.

Idag blir mannen i mitt liv 40 år. Jag vet att det fanns en tid i mitt liv när jag tyckte att fyrtio lät väldigt gammalt och jag vet att den tiden inte längre är.

Det här blev inte riktigt den födelsedag han ursprungligen hade hoppats på, med tanke på att vi nyligen har börjat umgås med människor igen var det inte riktigt läge för stor fest. Men det blev en riktigt, riktigt fin dag i alla fall.

Vad som var bäst idag?

Kanske att få äta födelsedsgsbrunch med bästa vännerna?

Kanske att få se honom både skratta högt och gråta rördhetstårar när han såg de helt underbara videohälsningar som våra vänner skickat in?

Kanske att få fira honom och min svägerska med nästan hela den stora familj som blev också min när han blev min?

Men månne inte det bästa ändå var när Arvid plötsligt, med all uppskattning i världen, konstaterade: mamma är ganska nice.

Det sista lever jag länge på. Kanske tills jag själv fyller fyrtio.

Kan ett hem kännas bättre än efter en natt på sjukhus?

Det skulle i så fall vara om bästa vänner flyttat in på ens gård med sin husvagn medan man själv var borta hemifrån.

Vänskap. Nog är det vackert. Inte fick ju de eller vi riktigt den fredag vi hade hoppats på, men de kom hit ändå. Medvetna om att det skulle bli lite annorlunda. Det är bara en av tusen orsaker att älska dem.

(Ingrid mår jättebra och vi är alltså hemma. Vi kom undan med skrämselhicka den här gången. Ibland sker misstag också fast alla gjorde sitt absolut bästa, och det är på något sätt rättvist att det räcker med skrämselhicka då. Igen; TACK.)

Nu skulle jag ha kunnat skriva att det mest dramatiska som hände i min värld idag var att det visade sig att också ett annat däck på vår bil hade punktering. För så var det.

Men istället skriver jag att det mest dramatiska som hände i min värld dag idag ledde till att jag och Inksie ikväll somnar på barnavdelningen.

Det går verkligen ingen nöd på henne. Eller mig. Men här sover vi i natt. För säkerhets skull. Jag och min Inks. Och i sjukhussängen bredvid och i rummet bredvid gör hennes bästa kompisar samma sak.

En sådan dag.

Mest av allt är jag ändå tacksam. Tack, Gud, för att vi får somna lugna och trygga ikväll.

Jag är inte stoltast över min flock när allt går som på Strömsö OCH räls. Jag är stoltast över oss när det går som idag.

Låt mig berätta.

Arvid och Ingrid hade två matcher var ikväll. Så i något skede var en bil på väg från Helsingby och den andra från Solf. Den från Solf drabbades av riktigt oflyt på vägen mellan Solf och Vasa. Plötsligt smällde det till och en stund senare började bilen skaka på ett sätt som bilar tillverkade efter 30-talet inte ska ska skaka på.

Punkteringen var ett faktum. Så där står vi i Vasa. Jag, mina döttrar och min yngsta lillasyster. Och en bil helt ur funktion. Efter några timmar i gassande sol på fotbollsplan. Alla trötta. Förutom min syster klippan. Stämningen har varit bättre, om vi säger så.

Jag ringer Fredrik för att be honom hämta oss. Hans telefon pipar upptaget. Jag ringer på nytt. Upptaget. Och igen. Upptaget igen. Stämningen blev inte bättre, om vi säger så.

Efter det som kändes som två timmar men var några minuter ringer Fredrik upp och kommer och hämtar oss. Vi packar om och kommer hem. Och märker att bara en av oss tydligen hade med hemnyckel. Jag. Bra där. Men att denna någon hade lämnat nyckeln i den bil hen körde. Som alltså stod i Vasa med punktering. Mindre bra där.

Men nu kommer vi till det vackra. För det är nu vi är som bäst. Det är nu jag är som allra stoltast över flocken Audas-Kass. För det här är ju onekligen ett guldläge för frustration och irritation och ilska. Det är så nära dit, så lätt. Jag inser det, jag känner det.

Men nej. Vi har en jättefin stund på gården medan vi utlåsta väntar på att Fredrik åker och hämtar nyckeln. Vi pratar igenom matchernas höjder och dalar. Vi pratar om Hildes födelsedagskalas (det gör vi typ alla dagar). Barnen hoppar på studsmatta. Alla leverar. Sätter i en växel jag inte visste att fanns. Jag sitter på bänken och tänker att de här barnen är det finaste jag vet och har och att det ger mig så mycket glädje att höra ihop med dem.

I skrivande stund får stora barnen se Liverpool spela kvällens första halvlek. De sjunger kampsånger med sin pappa och jublar vilt när det blir 1-0 efter tjugotvå minuter och jag tänker samma sak igen. Att de här barnen är det finaste jag vet och har och att det ger mig så mycket glädje att höra ihop med dem.

Och någonstans i Vasa står en bil med punktering. Sjukt irriterande. Men det är trots allt en ytterst världslig sak. Den flock som är min är det inte.