Idag blir mannen i mitt liv 40 år. Jag vet att det fanns en tid i mitt liv när jag tyckte att fyrtio lät väldigt gammalt och jag vet att den tiden inte längre är.

Det här blev inte riktigt den födelsedag han ursprungligen hade hoppats på, med tanke på att vi nyligen har börjat umgås med människor igen var det inte riktigt läge för stor fest. Men det blev en riktigt, riktigt fin dag i alla fall.

Vad som var bäst idag?

Kanske att få äta födelsedsgsbrunch med bästa vännerna?

Kanske att få se honom både skratta högt och gråta rördhetstårar när han såg de helt underbara videohälsningar som våra vänner skickat in?

Kanske att få fira honom och min svägerska med nästan hela den stora familj som blev också min när han blev min?

Men månne inte det bästa ändå var när Arvid plötsligt, med all uppskattning i världen, konstaterade: mamma är ganska nice.

Det sista lever jag länge på. Kanske tills jag själv fyller fyrtio.