För tredje året i rad började Hilde idag på nytt daghem. Första året konstaterade vi att hon landade så mjukt i sin nya tillvaro att hon kunde ha hållit kurser i dagisstart. Andra året tänkte vi att det omöjligt kunde gå lika bra. Det gick om möjligt ännu bättre. Och nu, tredje året, darrade hon inte ens lite på läppen när jag kramade henne hejdå. Och när jag frågade hur första dagen hade varit sa hon med glad röst:

– Jättebra!

Att ha ett barn kan ibland vara att tro att man vet hur det är att ha barn. Att ha två barn innebär ofta att man inser att det är rätt olika saker det här med att ha barn – beroende på hurdant barn man har. Att ha tre barn har för mig inneburit att inse att jag kommer att överraskas hela tiden.

Hilde kan med andra ord fortfarande hålla de där kurserna. Jag vet inte vad hon har för timtaxa, men den här bruden vet sitt värde så det kan bli saftigt. Jag tror inte jag har råd att gå själv, men jag ska å andra sidan inte heller börja på ett nytt dagis i år så för mig är den kanske överflödig. Jag ska fortsätta med det jobb som jag började med för ett år sedan och som jag tyckte väldigt mycket om men som blev lite underligt då i våras när allt annat också blev underligt. Mest av allt hoppas jag på en ganska o-underlig höst. Tro vet jag inte om jag kan göra just nu, men hoppas verkar jag ändå kunna.