Stoltast över min flock

Jag är inte stoltast över min flock när allt går som på Strömsö OCH räls. Jag är stoltast över oss när det går som idag.

Låt mig berätta.

Arvid och Ingrid hade två matcher var ikväll. Så i något skede var en bil på väg från Helsingby och den andra från Solf. Den från Solf drabbades av riktigt oflyt på vägen mellan Solf och Vasa. Plötsligt smällde det till och en stund senare började bilen skaka på ett sätt som bilar tillverkade efter 30-talet inte ska ska skaka på.

Punkteringen var ett faktum. Så där står vi i Vasa. Jag, mina döttrar och min yngsta lillasyster. Och en bil helt ur funktion. Efter några timmar i gassande sol på fotbollsplan. Alla trötta. Förutom min syster klippan. Stämningen har varit bättre, om vi säger så.

Jag ringer Fredrik för att be honom hämta oss. Hans telefon pipar upptaget. Jag ringer på nytt. Upptaget. Och igen. Upptaget igen. Stämningen blev inte bättre, om vi säger så.

Efter det som kändes som två timmar men var några minuter ringer Fredrik upp och kommer och hämtar oss. Vi packar om och kommer hem. Och märker att bara en av oss tydligen hade med hemnyckel. Jag. Bra där. Men att denna någon hade lämnat nyckeln i den bil hen körde. Som alltså stod i Vasa med punktering. Mindre bra där.

Men nu kommer vi till det vackra. För det är nu vi är som bäst. Det är nu jag är som allra stoltast över flocken Audas-Kass. För det här är ju onekligen ett guldläge för frustration och irritation och ilska. Det är så nära dit, så lätt. Jag inser det, jag känner det.

Men nej. Vi har en jättefin stund på gården medan vi utlåsta väntar på att Fredrik åker och hämtar nyckeln. Vi pratar igenom matchernas höjder och dalar. Vi pratar om Hildes födelsedagskalas (det gör vi typ alla dagar). Barnen hoppar på studsmatta. Alla leverar. Sätter i en växel jag inte visste att fanns. Jag sitter på bänken och tänker att de här barnen är det finaste jag vet och har och att det ger mig så mycket glädje att höra ihop med dem.

I skrivande stund får stora barnen se Liverpool spela kvällens första halvlek. De sjunger kampsånger med sin pappa och jublar vilt när det blir 1-0 efter tjugotvå minuter och jag tänker samma sak igen. Att de här barnen är det finaste jag vet och har och att det ger mig så mycket glädje att höra ihop med dem.

Och någonstans i Vasa står en bil med punktering. Sjukt irriterande. Men det är trots allt en ytterst världslig sak. Den flock som är min är det inte.

Fyra femtedelar av flocken.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s