Man kan onekligen stava till en glad midsommar på många olika sätt. Jag minns att jag förra året var ute och sprang ensam på midsommaraftonskväll och tänkte att yngre versioner av mig själv nog hade sett det som något slags bottennotering. När jag och Fredrik här strax efter halv tio på kvällen plockade upp stolarna på vardagsrumsbordet och tryckte igång vår robotdammsugare nådde vi troligtvis nya bottennivåer.

På ett sätt.

På andra, mycket viktigare sätt, nådde vi nya höjder. Vi har nämligen haft en helt fantastiskt fin dag med familjen. Jag har inte varit arg en enda gång på hela dagen och jag kan inte minnas när det hänt senast. Barnen har inte varit osams en enda gång på hela dagen och jag kan inte minnas om det hänt någonsin förr. Vi har ätit gott, ätit glass flera gånger, sett fyra avsnitt av Vi på Saltkråkan, läst böcker (det var Hildes tack i kvällens aftonbön ”tack för att mamma var här med mig och läste böcker”) och mest av allt bara varit. Vi. Fem. Tillsammans.

Jag tror att vi verkligen behövde den här dagen. Mer än fint dukade långbord och blomsterkransar. Vår midsommarafton 2020 gör sig inte på instagram – jag hade inte ens något sådant där grönt att strö över nypotatisen – men den gör sig i hjärtat. Och jag behöver nog inte ens säga var det är viktigare att göra sig.