De flesta dagarna bara går utan att jag tänker på det, men ibland drabbas jag av insikten och sedan släpper den mig inte;

tänk att jag är en av de två viktigaste människorna i deras liv. Att det är med mig de känner sig tryggast. Att det är till mig de kommer när de vill ha tröst. Att deras värld skulle rubbas om jag togs ifrån dem. Att jag, som är så orimligt alldaglig och vanlig och verkligen ingen supermamma ändå får vara en supermamma i deras ögon.

Det är en svindlande insikt. Nästan för stor att kunna inse.

Kanske lika bra att de flesta dagarna bara går utan att jag tänker på det.