För tolv år sedan blev världen ny. Ingrid Birgitta Maria kom till jorden och till oss och vi blev föräldrar.

Jag kommer aldrig att glömma hur jag den här dagen för tolv år sedan stod och tittade ut genom fönstret på bb i Jakobstad. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur människor där utanför kunde gå, cykla och köra omkring som om det här var en helt vanlig dag. De hade ju inte förstått något alls.

Men grejen är den; inte hade jag ju heller. Förstått någonting alls, alltså. Ibland känns det som om jag fortfarande förstår ganska lite av vad det faktiskt innebär att vara en annan människas förälder.

Hon är fantastisk. Hon är smart, hon är viljestark, hon är ansvarsfull. Hon har ett häftigt humör och hon har ett stort hjärta. Hon är energisk och livlig och rolig. Hon är väldigt mycket sin egen och har egentligen alltid varit det. Jag ville klä henne i stilrena stickade koftor i grått och vitt till veckade kjolar och strumpbyxor. Nej tack, sa fyraåriga Ingrid och gick till dagis i luciaklänning i ett par månader. Sedan bytte hon ut den mot julfestklänning och körde den ett par månader. För att inte tala om perioden med leopardmönster, nitar och läder. Hon har verkligen visat mig att barn är som de är, inte som vi trodde att vi ville att de skulle vara.

När jag idag ser på min tolvåring är jag stolt, glad och tacksam. I omvänd ordning. Hon är en sådan gåva. Hon är så viktig i vår familj. Jag gör mitt absolut bästa och önskar samtidigt innerligt att mitt bästa skulle vara bättre. Samtidigt försöker jag komma ihåg att se på mig själv med nåd. Det är trots allt första gången jag gör det här.

Grattis på födelsedagen, min älskade dotter! Jag är så glad att just jag fick bli just din.