Det finns många berättelser om mig och Fredrik. Så här på självständighetsafton 2020 bjuder jag på en om hur vi blev nästan självförsörjande på wc-papper.

Vi skriver hösten 2019. Jag och Fredrik har varit fotbollsföräldrar i några månader. Vi har kommit lätt undan hittills, eftersom vi dök upp mitt i säsongen var alla kioskturer redan bokade. Nu står vi inför vår första större utmaning. Vi ska sälja wc-papper.

Eftersom vi på gott och ont är de människor vi är så kommer vi ihåg det hela på allvar först den där dagen när vi får meddelande om att vi senast imorgon ska komma ihåg att meddela hur många säckar vi sålt. Det var med andra ord rätt få. Exakt noll. Så vi köper alla femton säckar själva. Tänker att vi ju har ett stort garage och att wc-papper sällan har bäst-före-datum. I efterhand säljer vi några säckar till barnens mor- och farföräldrar och medan hösten går och blir till vinter tänker vi att det ju är enormt praktiskt att ha garaget fullt med wc-papper.

Vi hoppar lite framåt i tiden och skriver våren 2021. Vi har fortfarande ett par säckar kvar i garaget från hösten när vårens omgång ska säljas. Men eftersom vi fortfarande på gott och ont är de vi är så är vi sent ute och köper igen säckarna åt oss själva. Och när vi skriver hösten 2020 är situationen densamma. Förutom att vi inte har ett par säckar kvar utan en handfull. Det kommer väl att vara så nu. 30 nya säckar i året. Och med ett ständigt ökande antal gamla säckar kvar i garaget.

Hur det här ska sluta vill jag inte ens tänka på. Hur många säckar har vi i garaget våren 2028 om Arvid spelar fotboll ännu när han är sexton?

Observera. Inte ett ord i den här texten är kritik mot försäljning av wc-papper. De flesta ord i den här texten är kritik mot oss. Men kritik med stor kärlek i grunden. Vi gör vårt bästa. Inte på alla punkter alltid, men förhoppningsvis på alla riktigt viktiga punkter åtminstone nästan alltid.

Du vet också vem du kan vända dig till om du behöver wc-papper. Du kan till och med få en riktigt bra deal.

Du vet också varför vi kanske har med oss wc-papper i situationer där andra har med sig vinflaskor och konfektaskar.

Och: jag betalar när som helst och med glädje priset för 30 säckar wc-papper om mina barn bara får och vill fortsätta spela i sina fantastiska lag i den här fantastiska föreningen som är vår byaförening.

Hon säger sig vara rädd för två saker: dinosaurier och tomtar.

Även om det senare är lite riskfyllt så här i adventstid så tänker jag att det är väldigt bra saker att vara rädd för. Jag skulle lätt kunna välja dem. Det är ju så sällan ett liv innehåller för mycket av just tomtar och dinosaurier och det är så sällan vi skadar oss själva eller andra i kampen med just de rädslorna.

Det finns så många betydligt farligare rädslor som hon är helt befriad från. Rädslor som får oss att göra riktigt dumma och riktigt grymma saker. Rädslor som bygger murar mellan människor, rädslor som bedövar samveten som absolut inte borde bedövas. Rädslor som gör att vi väljer oss själva framför andra, rädslor som gör att vi inte vågar stå upp för det som vi egentligen vet att är sant och gott.

Så älskade liten. Om du måste vara rädd för något – och det måste du väl, du är ju människa – så är tomtar och dinosaurier faktiskt ett bra val. Bland de bästa. Till och med i adventstid.

”Mamma, ibland är det skönt att önska sig kärlek och säga fina saker till himlen.”

Jag förstår nästan inget av de där orden, men jag älskar allt med att hon säger dem. Att det är hennes sista ord för dagen den här kvällen efter att vi sjungit Gud som haver barnen kär tillsammans.

Eller, jo. Det var en annan sak hon sa också. Däremellan.

– Jag älskar dig, Hilde, sa jag.

– Tack, mamma, sa hon.

Om du frågar en romantisk komedi är det där tacket helt fel svar på en kärleksförklaring, men om du frågar en ganska trött småbarnsmamma som har försökt räcka till hela kvällen men inte gjort det så har hon svårt att komma på ett rättare svar. Åtminstone Hilde såg min kärlek och mina försök också den här ganska sketna kvällen när så få andra såg något alls. Hon ser på mig med stor nåd. Jag borde låna hennes blick ibland.

Hon kallar gårdagen ”julkalenderdagen”. Vi förstår ju alla varför. Och jag inser att vårt prat om att vi ska öppna julkalendrar på tisdag kanske betydde en sak för oss och en helt annan för henne.

Jag är öppen för att båda betydelserna kan vara lika bra. Jag är rentav öppen för att hennes betydelse faktiskt kan vara bättre.

Inte en endaste sorg fanns i hennes lekamen idag på morgonen när hennes kalender var ”slut”. Hon har lekt massor med sina 24 små Greta Gris-grejer. Jag tvivlar på att lekarna hade varit lika rika om Gretas mormor kommit i lucka fem och hennes hatt i lucka fjorton. Om Gretas kickbike kommit i lucka två och Georgs i lucka sjutton och Georg själv i lucka tjugotvå.

Ibland tror jag att vår bild av hur saker och ting borde vara gör vårt liv och vår värld tråkigare i onödan. Vissa saker ska och måste naturligtvis göras på ett visst sätt, men jag tror att saker oftare än vi tror kan göras på helt olika sätt och i slutändan bli precis lika bra.

Jag har en liten dotter som öppnade alla sina kalenderluckor första december. Jag har en fullvuxen bästis som öppnde alla sina kalenderluckor redan tjugoåttonde november. Jag älskar dem båda. De gör mitt liv roligare och rikare och större. De lär mig mycket.

Vi skriver tisdagen den första december 2020. Klockan är 8:03. Det här är (var?) Hildes julkalender.

Jaha.

Jag tänker att väntan på en gång blev både väldigt lång och väldigt kort.

Låt oss hoppas att tålamod är en överskattad egenskap och att också de som inte alls förmår vänta förmår leva goda, glada liv.

Hon går inte genom livet. Hon studsar. Jag vet faktiskt inte om det finns en starkare berättelse om livsglädje än att fötterna rätt sällan kommer i kontakt med marken.

Ett annat glädjetecken är att hon sjunger väldigt mycket. Just nu är favoriten Tre pepparkaksgubbar (vem försöker jag lura här? Den heter ju Vi komma, vi komma). Men hon skapar också egen musik. Ibland bra sådan, ibland nästan övernaturligt bra. Gud älskar dig så mycket, Gud tycker om dig sjöng hon idag när hon byggde med duplo i hallen.

Hon har så mycket liv inne i sig, den människan. Jag älskar att vi andra får se glimtar av det. För det finns mycket vackert i det livet.

Det finns mycket jag skulle kunna säga om lilla jul 2020. Till exempel att det var första gången på hur länge som helst som vi gav den kvällen lite magi. Eller att det var första gången på (nästan) hur länge som helst som coronan kändes långt borta. Eller att vi firade med älskade bästa vänner. Eller att det var snöigt och vackert och att bara det är värt ett eget blogginlägg som kanske kommer senare.

Men i just den här stunden när lilla jul snart blir första advent vill jag säga att jag älskar min förstfödda dotter så ofantligt mycket och att hon och jag är allra bäst när vi är allra mest. Vi har det helt enkelt bäst tillsammans när vi är mest tillsammans och så länge som vi har det på det sättet kommer jag att göra allt jag kan och lite till för att se till att vi får vara tillsammans. Mycket.

Älskade Hilde. För fyra år sedan, på beräknad dag och på första advent, kom du till världen och gjorde vår familj rikare, roligare, starkare och bättre. Min första tid med dig var tung, men det berodde aldrig på dig. Du var ljuvlig från stund ett och har bara vuxit i ljuvlighet.

Du har varit det barn som gjort oss till proffs på väntrum. Med dig har vi hängt på så många olika sjukhus. Det finns orosmoln som ännu inte skingrats, men de förlorar hela tiden sin förlamande kraft. Du klarar dig så fint och du mår så bra.

Idag får vi fira en helt fantastisk fyraåring. Viljestark, kärleksfull, relationer, fantasifull, modig. Varje dag golvas vi av hur härlig hon är, varje dag känner vi oss alldeles speciellt utvalda som fick bli just hennes föräldrar.

Älskade Hilde Nora Birgitta. Inte en enda dag har jag förtjänat dig. Precis varje dag tänker jag försöka göra det.

Våren 2020. För mig är det coronavåren. Förstås. Men det är också våren då en av mina bästa vänner och allra viktigaste människor fick ta emot sitt livs största mirakel och fick hantera sitt livs största mörker. Och jag var alldeles för långt borta och alldeles hjälplös.

Den här kvinnan älskar jag. Hon har lärt mig massor om generositet, tjänstvillighet och förtröstan. I hennes sätt att alltid se alla är hon en stor förebild för mig. Dessutom har hon alltid de allra bästa och galnaste idéerna. Oftast när jag och hennes man Daniel – också en av mina bästa – står på en scen tillsammans är det hon som har tänkt ut vad vi ska göra. Det blir bäst de gångerna. Hon är vacker och hon är stark. Har alltid varit och är det mer än förr nu. Jag tror bestämt att hon vet mer om styrka idag än någonsin.

Tack, Gud, för att jag får ha henne i mitt liv. Här kan du läsa hennes historia.

Det är inte bara på självständighet Hilde har råkoll, också när det kommer till familjens frukostvanor vet hon precis.

– Mamma tycker om chiapudding och pappa tycker om gröt. Ingrid tycker om rostat bröd som inte är rostat och Arvid tycker om dubbelmacka med limpukka.

Alla rätt. Alla rätt.

– Vad tycker du om då, Hilde? frågade jag.

– Chokladägg.

Förstås.

Den människan älskar vi.

Hon fyller ju snart fyra år och vi (jag, Fredrik, Arvid och Hilde själv) svarade på ett flera sidor långt frågeformulär inför rådgivningsbesöket. När vi skulle skriva om hennes bästa sidor räckte raderna inte till. Vi hade så mycket att skriva.

– Kan man skriva gullig? undrade Arvid.

Inte vet vi. Men nu står det också gullig på pappret.

Människor kan förenas av så många olika saker. Hos oss är en av de sakerna att vi tycker hon är så gullig.