Vi krockar rätt ofta, jag och min Arv. Vi har rätt olika syn på rätt mycket och hans temperament är lika häftigt som… Tja, mitt eget i mötet med hans. Ingen på den här jorden framkallar lika starka känslor i mig som han gör. Han spränger alla mina ramar. Har gjort det ända sedan han föddes.

Men varje kväll läser vi tillsammans och i den stunden är vi helt samspelta. Våra själar sjunger exakt samma sång i exakt samma tonart när vi får mötas kring en bok. Vi pratar en hel del om det som händer och skulle kunna hända i berättelsen och vi lär oss nya ord.

i läste Astrid Lindgrens Mästerdetektiven Blomkvist för en tid sedan. Boken har ju några år på nacken – skulle faktiskt tillhöra coronariskgrupp om den var en människa – och sådana böcker lär en verkligt många nya ord. Ordet tjejtjusare dök upp.

– Vad är det? frågade Arvid.

Jag förklarade. Han sa att han förstod.

– Jag är en mammatjusare, sa han.

Och då visste jag att han förstod exakt.

För en mammatjusare är han verkligen. Har varit det ända sedan han föddes.

Vissa dagar får jag skavsår i öronen av alla frågor.

– Får jag ta en pepparkaka?

– Får vi ta ett glas cokis till maten?

– Får jag spela en kvart till?

– Får vi baka kokosbollar?

– Kan jag få i duschen imorgon istället?

Ofta har jag lust att ropa Jag vet inte! För rätt ofta är det sant. Jag vet faktiskt inte.

När barnen var riktigt små tyckte jag det var lätt att lita på magkänslan. Ska hen ha den här mössan eller den varmare? Ska vi rebelliskt börja med fast föda vid fyra månader eller köra mjölkkost tills barnet fyller ett halvt? Ska vi ha fasta rutiner eller flexa spontant?

Med åren har det blivit svårare. Frågorna är inte lika enkla längre och då talar magkänslan inte längre lika starkt och tydligt.

Ingen vet bättre än vi vad som blir bäst för just våra barn. På ett sätt är det en tröstande tanke, på ett sätt är det en skrämmande sådan. För om vi faktiskt vet bäst… Då händer det nog ibland att ingen vet speciellt mycket.

Jag har aldrig trott på att låtsas veta när jag inte vet. Så jag minns att jag för typ ett år sedan förklarade för Ingrid att det här ju är första gången vi är föräldrar och att det ibland är svårt för oss att veta vad som är bäst. Att det blir rätt ibland och fel ibland men att vi alltid vill hennes bästa och gör så gott vi kan.

Jag tror att hon förstod. På något märkligt och nådefullt sätt tror jag det.

Jag inser ju att frågorna inte blir lättare i framtiden heller. Men jag tror att vi har en chans om vi fortsätter vara ärliga med att det är svårt att veta ibland. På något märkligt och nådefullt sätt tror jag det.

I tio år har Fredrik fått luciabesök hemma på luciadagen. Nej, det är inte sant. Han har faktiskt fått luciabesök hemma betydligt längre än så, men i tio år har luciabesöket dokumenterats.

Det har nog hänt sig att resan till någon bild inte varit direkt vacker, men ingen resa har än varit så ful eller dyr att vi ens övervägt att sluta. Och alla sjunger alltid med för full hals, även om just det inte syns på bilderna.

I år ingick för första gången Sankta Lucia byxorna kliar-varianten. MED rörelser. Det är ett pris jag villigt betalar för att få den där luciastunden med mina människor.

Tio år av luciabilder. Jag ser fram emot tio till.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Nej. Mörkret har inte övervunnit. Inte ens år 2020.

En god och glad luciadag önskar vi er!

Den här dagen hade riktigt dåliga förutsättningar. Det kan ju lätt bli så när ett barn är vaket ännu halv två på kvällen (natten? morgonen?) och ett annat vaknar redan kvart över sex på morgonen (natten?).

Jag bara älskar när livet vägrar anpassa sig till riktigt dåliga förutsättningar. Den här dagen blev mot många odds så fin och innehöll så mycket.

Händer det att du nyper dig själv i armen och undrar om det här faktiskt är ditt liv? Om just du faktiskt fick allt det här och framför allt alla de här? Det händer mig. Det hände mig idag.

Det bästa med den här dagen var att den var stor i all sin enkelhet. Det var inget glitter och inga fyrverkier, det var storhet i det helt vanliga och vardagliga. I min bok är den sortens storhet den största.

Tack.

Varje år ger jag SVT:s julkalender en ärlig chans. Ganska precis vartannat år älskar jag och då ser jag varje avsnitt, ganska precis vartannat år gillar jag inte alls och då ser jag inte alls. I år älskar jag.

Och varje år jag älskar blir jag total golvad av barnskådespelarna. Dels för att de är så ljuvliga och bra, men kanske ännu mer för att något i dem alltid påminner mig om mina syskonbarn. De där otroligt älskade och nästan alla årets dagar otroligt saknade syskonbarnen i Sverige. Jag ser och hör dem i barnen i julkalendern. Och varje dag vet jag att jag är en dag närmare att få träffa dem igen. För på julen är vi ju tillsammans.

I år är vi ju inte det. Så i år när jag ser och hör mina syskonbarn i barnen i julkalendern är saknaden ännu större än vanligt. Också i år är varje dag en dag närmare att få träffa dem igen, men i år har vi ingen aning om när igen blir.

Det är en stor sorg. Min syster och hennes familj är en så enormt stor del av min jul. Att lära sig fira jul utan dem är som att lära sig tugga utan tänder. Typ.

Samtidigt – och det här vet jag så väldigt väl – så är den sorgen så väldigt mycket mindre än många andras julesorger 2020. Så vid det här laget har jag hunnit dra upp snoro. Vi får ju faktiskt både hoppas och tro att vi får vara tillsammans igen nästa jul. Alldeles för många i mitt liv firar i år en jul utan en älskad människa som de aldrig mer kommer att få fira jul med. Det är en stor sorg. På riktigt. Jag tänker på alla er som har en sådan jul framför er. Som inte firar ”coronajulen” i år utan ”första julen utan…”.

Ta hand om varandra och andra.

Det kan hända att min minsting höll mig vaken i natt mellan två och fyra och en sväng till lite senare. Det kan också hända att jag därför var riktigt trött och riktigt sur när hon väckte mig kvart före sju och ville öppna dagens lucka i chokladkalendern. Det kan tyvärr därtill hända att jag i min trötthet och surhet kastade chokladkalendern i golvet.

Hur många böcker du än läser om föräldraskap lär du inte att hitta någon som råder dig att kasta chokladkalendrar i golv. Och det är rimligt. För det leder ju inte speciellt långt eller högt.

Men om du läser ens en enda bok om föräldraskap tror och hoppas jag att du får läsa rådet att be om förlåtelse när du gjort fel mot dina barn. Det finns inte en enda förälder som inte brister ibland och ibland till och med ofta. Men trots det finns det föräldrar som aldrig någonsin ber sina barn om förlåtelse utan låter barnen gå vidare med en känsla av att hela skulden var deras.

En sådan förälder vill jag verkligen inte vara. Inte vill jag heller vara en förälder som slänger julkalendrar omkring sig, men om eller när det någon gång händer så vill jag vara en sådan förälder som ber om förlåtelse efteråt.

Så började alltså den här onsdagen. Inte speciellt stolt eller snyggt eller starkt. Eller jo, förresten. Rätt starkt var det väl nog. Att be om förlåtelse är starkt. Att förlåta är starkt.

Man tror att man känner en människa och sedan sitter Arvid plötsligt fokuserad i över två timmar och jobbar med ett projekt som inbegriper garn och en bit wc-pappersrulle (det senare en väldigt lämplig ingrediens med tanke på vårt lager.) Han har tillverkat en tomteluva. Läggdags kom och gick, men i vår familj väcker vi så gott som aldrig björnar som sover (alltså barn som leker konstruktivt och självständigt).

– Småslöjd är mitt favoritämne, sa han stolt när han visat upp sin skapelse.

Iklädd sina fotbollskläder. Som vanligt.

Och jag tänker att alla vinner på att våra möjligheter och alternativ får vara så många som möjligt. Att han som nästan är fotboll också vill handarbeta och tänker att en symaskin kunde vara bra att ha – i min bok är det rent guld.

I min bok är han ännu renare guld.

Idag skulle jag kunna berätta om hur det gick till när vi blev nästan självförsörjande på handtvål och dusckräm. Också.

Men ni kan kanske gissa själva.

Det finns säkert någon slags stödgrupp för människor som fungerar (eller snarare inte fungerar) som vi.

Men vi skulle helt säkert ändå inte komma ihåg att anmäla oss till den.

Jag är glad att vi har varandra och att vi båda vet att ingen av oss har rätt att kasta första eller ens sista stenen när det kommer till sådant här.

Hennes inre värld är vacker, rolig och rik.

I bilen på väg hem från sagodansen för någon vecka sedan utbrast hon plötsligt:

– Oj nej! Lullu blev kvar på sagodansen.

Det visade sig att Lullu är Hildes hemliga vän. Lullu var tre år när Hilde var det, nu är hon fyra.

Och veckan därpå i bilen på väg till sagodansen:

– Yes! Nu får vi äntligen träffa Lullu igen!

Fast just det var bara nästan sant. Vi träffade faktiskt henne en gång däremellan också. Lullu ringde oss nämligen på lillajul och meddelade att hon och alla hennes vänner kommer till oss. Och några sekunder senare hör vi Hilde från tamburen:

– Välkommen! Kom in alla!

Jag tycker – förstås – att det är festligt att Lullu finns. Och att hon heter Lullu. Och att alla hennes vänner plötsligt kan dyka upp hemma hos oss.

Allra mest festligt är det – förstås – att Hilde har en så härlig inre värld. Den är så väldigt svår att ta ifrån en människa. Har hon den har hon mycket.