Vet du vad en fyr är?

Arvid vet, och han berättade i går när vi var på hans sista rådgivningsbesök.

– Fyren har en lampa. Som lyser. Så att de ska se bättre, sa han.

– Så att vem ska se bättre?

– Sjörövarna.

Helt utan leende. Helt på fullt allvar.

Jag säger inte att hans värld är bättre än min, men en värld där fyrars främsta uppdrag är att lysa upp vägen för sjörövare är nog alla dagar en roligare värld än min. Och det är alltid något.

Ingen i mitt liv har någonsin varit som han.

Vi borde städa oftare. Och mera omsorgsfullt. Vi borde ge barnen mer varierande mat. Vi borde rensa bort sommarkläderna. Vi borde gå igenom förrådet, det är faktiskt inte okej som det ser ut nu. Vi borde hitta på ett system för tvättsorteringen och vi borde följa det. Vi borde gå igenom lådorna i byrån i tamburen för tolv av tio morgnar är det någon som saknar något.

Jag borde styrketräna. Jag borde föra bort kappsäcken som bott i vardagsrummet sedan jag kom hem från Rumänien. Jag borde rensa och röja i mitt klädskåp, hittar ingenting längre. I just precis den här stunden borde jag något av alla mina borden i stället för att bara konstatera att jag borde det.

Men jag vet vad det kostar.

Jag vet vad det kostar oss och jag vet att det inte är värt sitt pris.

Ni som äter grönsaker också efter dagisdagar, ni som kommer ihåg att lämna in alla lappar i tid, ni som köper julklappar i oktober och ni som alltid vet var det finns vantar till alla… I mina ögon är ni övermänniskor, men priset för det måste också vara övermänskligt högt.

Och jag har inte råd med det. Jag är ingen övermänniska. Snarare är jag en sådan där undermänniska som väljer att läsa böcker, sticka tröjor, dricka te, titta på netflix, springa långsamt och umgås med vänner trots att jag borde så mycket.

Och det händer att jag inte ens skäms.

Älskade Fredrik. Det fanns en tid i ditt liv då en morgonlänk en söndag var en morgonlänk en söndag. Och så finns den här tiden.

Du kanske hade sett fram emot en riktigt härlig farsdagslänk. Typ åtta kilometer i lugn och ro. Lite gammal hederlig egentid. I stället fick du banta ner till tre kilometer för att alla andra skulle orka med. Du fick justera ditt tempo, jag tvivlar på att du ens blev andfådd. Du fick dessutom springa med en barnvagn och en sparkcykel. Samt vänta på Arvid ibland. Och när vi kom hem gick du in med alla barn och lät mig springa lite till. I lugn och ro. Egentid.

Att du ändå ser ut och är så där glad som på bilden säger inte allt om den pappa du är, men det säger mycket.

Hjälp, vad du älskar mig och oss.

Varje dag – ja, varje dag – är jag glad över att just du är pappa till just mina barn.

Till och med de dagar då du kritiserar min springmössa.

Jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta efter i går. Vet inte hur mycket jag ska berätta om den process som har fört oss hit.

Men en sak vet jag; era reaktioner har rört mig till tårar. Flera gånger. Nu är jag visserligen inte känd för att vara svårrörd. Men ändå.

Så många är så glada över att vi flyttar närmare. Så många är så ledsna över att vi flyttar fjärmare. Kan man få känna sig rikare än så? Att några Kvevlaxbor också kommenterat och välkomnat är kanske störst av allt.

Ni har gjort helt rätt. Ni är ett skolboksexempel. Tack! ❤️

Och plötsligt en dag händer det här.

Österbotten. Tar ni emot oss?

Ett av våra barn trodde länge att han heter Tiger. Men det gör han inte. Han heter Jan-Gustav och han är en av de klokaste människor jag vet. När jag och Fredrik står inför riktigt stora beslut pratar vi alltid med Jan-Gustav. Han säger aldrig vad vi ska göra men han ställer alltid rätt frågor.

Nu har vår vän Jan-Gustav gett ut ett magasin sprängfyllt med praktiska verktyg för livet som pappa. Verktygsbacken heter magasinet. Den här verktygsbacken bygger på intervjuer med pappor som kunde vara du och jag eller våra pappor varvade med tips för vardagen som förälder. Jag tycker om att den vågar vara konkret och diskbänksrealistisk samtidigt som den andas höga ideal och innerlig strävan. Sällsynt blandning. Sällsynt bra blandning.

En annan av våra vänner, Ville Kavilo, står för bilderna i magasinet. Han står också för några av de finaste bilderna som finns på vår familj f.H. (före Hilde). Om du har en farsdagspresent kvar att köpa är det här ett hett tips. Här får du veta hur du får tag på magasinet.

Och nej. Jag hade inte heller trott att jag någonsin skulle skriva ett blogginlägg med just den här rubriken.

Hon var allt det jag ville vara. Cool, snygg, sval och rolig. Hade en enorm integritet och en charm som fick de flesta på fall. Hon kändes alltid så trygg och så säker där jag själv var så beroende av andras bekräftelse.

Trots att hon var det hon var och trots att jag var det jag var så blev vi vänner.

I dag är hon fortfarande allt det jag beundrade henne för då. Men i dag är hon ännu mer än så. Hon har fått fler nyanser och mer djup.  Förra hösten drabbades hon av det ofattbara; en hjärnblödning som nästan kostade henne livet. Här berättar hon om den resa hon varit på sedan dess. En resa som hon generöst delar med sig av på sitt instagramkonto christa_mi. Om du behöver mer ljus och hopp i ditt liv (det är november, det behöver du) ska du följa hennes konto.

”Ibland är jag ledsen, men oftast tänker jag att jag fick en ny chans att göra något fint av mitt liv.”

Amen.

Jag och hon då.

Han har firat Svenska dagen i förskolan. Har suttit längst bak och högst upp i skolans auditorium och lärt sig om vår högtidsdag.

Mycket hade gått hem, men en del detaljer satt inte helt.

– Den där ena kungen hette Gustav den andre Anka. Nej, Gustav den andre Ada. Nej! August?

Close enough.

Har jag sagt att jag älskar honom?

Jag älskar honom inte mest när han harv sovit gott på natten, men jag älskar honom lättast när han gjort det. I dag är en dag då kärleken kommer nästan löjligt lätt. Vi har skrattat så mycket tillsammans och bråkat så lite. Lätt är det att älska då.

Bild: Maria Hedengren

Ibland finns det tusen saker jag egentligen vill skriva men typ noll som jag faktiskt kan skriva. Trots att det brinner i fingertopparna måste pennan vila då. För att skydda hjärtan. Andras. Och eget.

Sådana gånger kan jag i stället citera världens ljuvligaste Arvid.

Ingrid bjöd på gåtor. Fler än vi kanske ville ha.

– Hur många gånger kan man subtrahera siffran 1 från 1111?

– Jag vet inte, sa jag. Kanske mest för att jag inte orkade tänka.

– Och Arvid? Vad gissar du? undrade Ingrid.

– Sju, svarade Arvid.

Och det kan hända att han i den stunden var gulligare än någonsin.

Jag vaknade i dag. Av mig själv. Inte av någon annan. Inte ens av en väckarklocka. Kollade klockan. 07.09. Trodde inte mina ögon. Inte sedan någon gång på sommarlovet har jag fått sova så länge.

07.09 en söndag ÄR det nya sovmorgon.

Det kan låta tragiskt och sorgligt i en del öron, men vi som vet vet och vi är tacksamma för alla dagar då klockan heter något med sju när dagen börjar.

Det bästa med sovmorgon för mig är ändå att det också innebär sovmorgon för alla andra. Jag kan vistas i möblerade rum och bland folk också med för lite sömn i kroppen, men alla under vårt hustak kan inte det. Så i dag var det ingen som delade ut betyg och domar som ingen annan hade bett om. Det var bara en otroligt fin morgon.

Att morgonen i går och morgonen i dag är samma familj, samma hem och samma veckoslut övergår mitt förstånd. Men de gånger det förståndet övergås i glada tecken är det bara att tacka och ta emot.

Vilken ljuvlig vilodag.

Vi kan vara så bra. Men vi behöver vår sömn.