Jag älskar dem mest av allt och något av det bästa med sommar är att få vara tillsammans mycket. Samtidigt har jag nu två dygn utan dem och det är balsam och salva och allt välgörande på en och samma gång.

Samtidigt som jag njuter från tårna av några hyfsat ensamma dagar så tänker jag att sommaren nog är tungt ensam för dem som alltid är mer ensamma än de egentligen vill vara. För alla dem som längtar efter att vara del av ett givet vi. Vad ska vi göra på midsommar? På semestern? Till helgen? Ikväll? Vi? Det är långt ifrån alla givet.

Även om jag vissa dagar – ibland många dagar – kan längta mig blå efter tystnad, toalettbesök i fred och lite gammal hederlig lugn och ro så vet jag att vara tacksam för det vi som är mitt. För att jag har några så underbara att ta paus från ibland.

Att ha en elvaåring är att ha ett barn som är både stort och litet. Ett barn som kan bete sig som en balanserad vuxen och som en trotsig treåring. Det är att leva med att kasten kan vara tvära och att ständigt vara beredd på vad som helst.

Men mest av allt är det helt fantastiskt, åtminstone om man får ha glädjen och nåden att ha just min elvaåring. De där stunderna när samtalen blir djupa och roliga och viktiga – de slår det mesta. I dag fick jag nästan en timme i bil med min elvaåriga dotter och min än så länge elvaåriga systerdotter och varje minut kändes som en gåva.

– Det här var tjejsnack för rätt stora tjejer, konstaterade systerdottern nöjt när vi stannade bilen utanför sommarhuset och åter steg in i den sommargemenskap vi är del av just nu.

Det har aldrig förr varit lika fint att få vara hennes mamma. Det blir på riktigt bara bättre hela tiden. Jag är väl medveten om att jag kanske får ta tillbaka de orden många gånger i framtiden, men här och nu är de helt och fullt sanna. Att få vara hennes mamma bir bara bättre.

Vi har sex barn här i vårt sommarhus. Den yngsta är två och ett halvt, den äldsta blir tolv i september. I dag har alla varit hemma hela dagen och ingen har frågat om en skärm på hela dagen.

Och nej. Inte allt med skärm är av ondo. Förstås. Och jo. Man kan göra konstruktiva och vettiga saker med skärm. Förstås. Jag vet allt det där. Men jag tycker ändå det är härligt att det ibland får gå en hel dag helt utan skärm.

För åtminstone i de här barnen vaknar en helt annan kreativitet när skärmarna är borta, när den där ständiga gratisvägen till underhållning inte går att ta. De sätter upp teaterföreställningar. De arrangerar kubbturneringar med grupp- och slutspel (jag spelar semifinal i morgon). De uppfinner väckarklockor. De ordnar idrottsdagar. De läser böcker. De skriver berättelser. De leker fattiga föräldralösa barn.

De har det bra. Vi har det bra.

Det är naturligtvis min syster som fotat. Min blogg mår bildmässigt så oerhört bra av att dela sommarliv med henne.

Jag ville egentligen bara berätta att jag äntligen har stickat ännu en tröja. Som jag tycker om. Och att min älskade syster har fotograferat mig i den. Om sommarvädret fortsätter bjuda på tretton grader och kall vind lär tröjan vara i flitig användning. Kinda hoppas inte, fast jag faktiskt tycker om tröjan.

(Jo. Det är ännu en sådan där tröja som jag redan har i svart, vitt, grått, rött och någon suspekt blandning som kanske kunde kallas blåmelerad. Någon gång ska jag sticka en annan tröja, men det är inte nu. Nu stickar jag en ljusare blå.)

Det händer att jag mitt i sommartillvaron frågar mig hur ett jobb till ska rymmas in i vårt liv. För att inte tala om två barns skola och ett barns dagis. Det känns onekligen som om livet är ganska fullt nog som det är. Jag läser, springer, stickar och mest av allt; delar liv. Älskar det. Var ska allt det där andra som händer i augusti få plats?

När det händer att jag frågar mig så gör det gott att veta att jag trots allt alltid har tyckt allra mest om helt vanlig vardag. Jag tycker om lite tajta morgnar, återföreningen på eftermiddagarna, rimlig läggdags och efterlängtad helgfeelis. För att inte tala om hur mycket jag tycker om att jobba.

Jag ser genuint fram emot sommartillvaro några veckor till och jag ser lika genuint fram emot allt det där andra som händer i augusti.

Vackert så. Väldigt vackert så.

Hildes ringa ålder till trots är hon rätt ofta avsiktligt rolig. Och konstaterar efteråt:

– Jag skojar lite med dig, mamma.

Väl så. Mycket väl så. Men ibland är hennes skämt synrelaterade och då är det inte bara roligt. Eftersom vi fortfarande är väldigt osäkra på hur bra (eller dåligt) hon ser så har jag inte alltid så lätt att uppskatta när hon skämtar om vad hon ser (eller inte ser).

– Det här är en farbror, sa hon gravallvarligt i dag och pekade på en memorybricka som föreställde en apa.

Jag hann tro att hon var seriös och hann sörja att hennes syn kan leda henne så vilse. Hon höll nämligen minen i flera sekunder innan hon äntligen började skratta hysteriskt åt sitt eget skämt.

Jag uppskattar verkligen hennes sinne för humor, jag har alltid önskat mig roliga barn. Men jag uppskattar verkligen inte hennes sinne för just synhumor och kommer nog inte att kunna förklara just det för henne på länge, länge.

I natt somnar fyra vuxna och åtta barn under vårt tak. Orsaken är otroligt trist men resultatet ändå rätt härligt, tänker jag när jag sitter här i hörnsoffan med tre av världens absolut finaste män och hör våra rätt snart tonåriga döttrar fnittra och tjattra i ett av våra sovrum. Ibland säger vi åt dem att vara tysta, men egentligen tycker vi ju om att höra dem trivas med varandra. Att se ens barn bli vänner med ens vänners barn är fint.

Ibland blir det inte alls som man ville, hoppades och tänkte. Då faller man. Att ibland få vara med och dämpa andras fall ens lite, lite är också fint.

När Hilde sätter sig i terapisoffan som stor kan det hända att hon behöver få tala om hur begreppet familj liksom luckrades upp varje gång det blev sommar. Efter bara några dagar under samma tak som min syster och hennes familj är det nu rätt mycket som Hilde inte längre vet.

– Ingrid är min kusin, sa hon endera dagen.

– Pappa Tobias, kallade hon min svåger dagen därpå.

Just Hildes relation till min svåger är festlig och kantad av frågetecken.

– Tobias, får jag lägga den här i roskisen? frågade hon i dag och hänvisade till sin glasspinne. (Vem tror hon att han är, liksom?)

Och i dag när hon behövde våtservetter ropade hon:

– Tobias, har vi våtservetter? (Igen; vem tror hon att han är? Hur skulle han kunna veta det?)

Men… När hon sitter där i terapisoffan tror jag att hon mest kommer att vara tacksam. För att det funnits många vuxna – och barn – som varit viktiga och trygga. Ett lite uppluckrat familjebegrepp kan ju också vara ett tecken på en mycket större familj. Och det är en gåva. Alla gånger är det en gåva.

Är hon mitt barn?

Hon, som inte har varit på en enda fotbollsträning med det lag som hon i morgon ska spela med på Wasa Footballcup? Hon, som har varit på exakt en friidrottsträning i sitt liv men som ikväll tävlade frimodigt också i en gren som hon inte ens tränade då?

Hur det går när hon tävlar spelar ju absolut ingen roll. Att hon tävlar alls på de villkoren spelar all roll. Det berättar så mycket om hennes beundransvärda mod och grundtrygghet. Jag har ingen aning om hur man bygger upp sådant i ett barn, men jag har åtminstone inte lyckats förstöra det i henne trots att jag själv aldrig hade vågat när jag var elva. Ibland faller äpplet dit det vill och ofta leder de fallen till vackra ting.

Men ja. Hon är i allra högsta grad mitt barn, hon den modiga och trygga. Och ingen är gladare än jag för att det är så.

Nu är vi här.

Ovanligt mycket musskit. Ovanligt kallt (jag hade jacka på inomhus fram till halv sex). Ovanligt stor motvilja mot disk och gröt. Men alldeles fantastiskt.

Jag fattar att det inte ser mycket ut för världen, men det här sommarlivet är för mig ärkebeviset på att det som ser litet och fult ut kan härbergera det största och vackraste. Dessutom; via min systers kamera ser inget litet ut för världen.

Så här såg det ut, denna vår första sommarhusdag 2019.