Men hjälp vilken bild! Är det där verkligen jag?

Så både tänkte och skrev jag när jag såg den här bilden som min syster tog på mig för några dagar sedan. Hon på bilden är ju jättefin! Kan jag vara så där vacker?

Det är en gåva att ibland få se sig själv genom en annan människas blick. Ofta ser vi ju på varandra med så mycket större nåd än vi ser på oss själva. Den lite överviktiga kollegan kan genuint vara hur vacker som helst i våra egna ögon samtidigt som vi tycker att vi själva absolut borde gå ner några kilo för att se ut för något.

Att få se en bild på sig själv och för en liten stund golvas av sin egen skönhet – inte för att den skulle vara extrem men för att den alls är – gör gott. Jag tror i dag att jag är lite vackrare än jag trodde i går och det finns något fint i att få tro det. Risken att man plötsligt skulle gå omkring och tro sig vara enormt mycket hetare än man egentligen är är ju ytterst liten. Och i ärlighetens namn är ju faran med det, om det mot förmodan skulle hända, också rätt minimal. Däremot är risken rätt överhängande att vi går omkring och tror att vi är väldigt mycket fulare än vi egentligen är och den risken kan föra med sig rätt stora problem.

Så. Bjud in lite mer nåd i ditt liv, till exempel genom att låta någon som kan göra dig rättvisa göra det. Det gör gott. Nåd gör ju det.

Att ha en svåger som min är att ha en svåger som på eget initiativ kommer hem med en kräm för extremely dry feet till en. Jag behövde den. Verkligen. Just därför är det lite vackert. Det är liksom en berättelse om en fantastisk svåger, om verkligt delat liv och om mina fötter.

I den ordningen.

Så i natt somnar jag med insmorda fötter. I en säng som inte är min egen. Inte heller min egen sommarsäng.

Facebook påminner mig om att det i dag är exakt sex år sedan vi gjorde ett av vårt livs största och i särklass mest spontana inköp. Det är på dagen sex år sedan vi blev sommarhusägare.

– Ni har ju nog lagt själ och hjärta i det, sa en kompis lite ironiskt när han stod och såg på vårt hus tidigare i dag.

– Det är ju just det vi har! Det vi inte har lagt är väl pengar och arbete, konstaterade jag.

Om det finns något i de här väggarna är det själ och hjärta. Varje dag här är jag innerligt tacksam över allt vi har här. En plats för gemenskap, vila och glädje. Och för den som vill finns det alltid – alltså verkligen alltid – ett projekt eller femtusen att ta tag i.

För sex år sedan. Älskade, älskade människor. Älskade, älskade hus.

Att ha en elvaåring är många olika saker och de flesta av den är på riktigt helt fantastiska. Jag rekommenderar, alltså.

Men.

Det är nog väldigt viktigt att hela ens självkänsla inte hänger på elvaåringens berättelse om en. Och så antar jag att det kommer att vara rätt länge framöver.

Det känns nu viktigare än någonsin att det finns också andra berättelser om mig än den om mig som mamma. De berättelserna ska jag komma ihåg att lyssna till.

Det känns också viktigare än någonsin att kunna ta saker både på allvar och med humor samtidigt. Om det går? Om det går!

Jag säger inte att det är fult, men nog är det ju onekligen annorlunda. Så här ser utsikten alltså ut när jag kryper upp i rokokosoffan nu när dagen småningom blir natt i vårt sommarhus. Rokokosoffan i sig är ett trevligt inslag men på inget sätt bidrog den ju till en mer enhetligt inredd salong. Numera har vi alltså tre soffor här. Rokokon som bilden visar en skymt av, lädersoffan som bilden också visar en skymt av och en rejäl kökssoffa i trä. Kryddade med två mörkblå fåtöljer i ytterligare en stil, ni ser en av dem i sin helhet. Plus en mördargungstol som visserligen finns i bakgrunden (också på bilden) men som ändå finns och bidrar med ytterligare en krydda i den märkliga soppa som vårt vardagsrum.

Och då har jag inte ens nämnt det ytterst märkliga golvet byggt av lösa plankor. Eller påsen med isolering. Eller alla plankor som finns kvar radade längs en vägg. Eller grillen. Grillen!

Att vi bor här och njuter av livet och tycker att den här platsen är den härligaste som finns säger en hel del om oss. Att vi inte har tänkt göra något åt något den här sommaren (heller) säger också något.

Det är inte för alla, men det är verkligen för oss. I natt somnar Torphages tio ordinarie sommarbor under det här taket och en tapper helt underbar fyrabarnsfamilj från grannlandet. Det är också verkligen för oss.

Hoppas du får somna lika lyckligt. I en miljö som verkligen är för dig.

Om det är jobbigt med så många barn i vår sommarfamilj? Nej. Det är mindre jobbigt än typ allt.

En härlig sak med ett stort gäng är att det finns så många möjliga konstellationer. Att alla kan leka tillsammans. Eller de två eller de tre. Eller de fyra.

Det bästa med att vara många är ändå att vi skaver lite mindre mot varandra när det finns så många olika att skavas mot. Och när vi skaver lite mindre så blir det lite mindre konflikter och härj.

Jag älskar konfliktfritt och härjfritt.

Att inte behöva konflikta och härja med honom. Det gör så gott. För mig. Och för honom.

Hon är två och ett halvt och kanske den bestämdaste som finns på jorden. När hon hugger emot hugger hon hårt.

– Lägg av, moster Matilda! ropade hon ilsket åt min syster för en tid sedan.

Systern fann sig och ropade tillbaka, betydligt mindre ilsket:

– Lägg av själv.

Ingen minns längre varför. Alla minns att.

I dag tog hon ändå något slags pris när hon var oöverens med sin storasyster om huruvida man får eller inte får ta till våld för att lösa konflikter. Hilde var alltså för. Våld.

– Men du får inte slå, det gör faktiskt ont på mig, sa Ingrid med lugn och pedagogisk stämma.

Hilde såg henne intensivt i ögonen.

– Blir du rädd och vill ha tutu? frågade hon med hånfull, förlöjligande stämma.

En sådan stämma som skulle göra knarkare i Våga-säga-nej-till-droger-och-våld-projektet gröna av avund. Om du någon gång behöver handledning i konsten att ge uppkäftiga svar på tal kan du tyvärr kontakta Hilde. Tutu är för övrigt vårt ord för tutt. Eller napp.

Lilla gangster. Mitt enda hopp är att hon hittills har behandlat alla i samma och mindre storlek som hon själv med silkesvantar. Annars skulle jag vara riktigt, riktigt orolig.

Jag har ingen aning om var hon får det ifrån. Helt seriöst. Ingen aning. Också den här älskade lilla verkar bli väldigt mycket sin egen. Vackert så. Spännande så.

I diskussion med kusinens kanin. Då väldigt harmonisk.

Jag säger inte att mitt liv är perfekt, för liv är inte perfekta. Jag behöver inte ens säga att jag själv inte är perfekt, för det är brutalt uppenbart. Inte heller säger jag att mina människor är perfekta, för de är människor.

Men jag säger; det går inte en dag utan att jag stannar upp och tackar Gud för det liv, det jag och de människor som är mina. Nästan varje dag får jag fel i huvu någon gång men också mitt i de felen brukar jag ha sinnesnärvaro nog att inse att jag faktiskt inte har något att klaga på. Egentligen.

Jag vet det så väl.

Om jag hade läst den här texten som förvirrad tonåring skulle jag ha tyckt att den luktade skryt. Nu vet jag att den doftar tacksamhet.

Mina två egna dygn går mot sitt slut. Snart är jag igen där jag hör hemma och samtidigt som jag längtar efter dem längtar jag redan till nästa gång jag får vara för mig själv.

Det gör mig nämligen så ofantligt gott att ibland få vara bara jag. Och jag vägrar säga att jag behöver få vara bara jag ibland för att kunna vara en bra mamma. Som om den motiveringen skulle krävas. Det räcker ju faktiskt att säga att jag behöver få vara bara jag ibland för att kunna vara en glad människa. Jag tycker det är trist om mammor får göra saker för sin egen skull bara om de kan hävda att det samtidigt gör dem till bättre mammor. Som om det inte räcker att de vill göra de sakerna för att de vill. Som om pappor någon gång argumenterar för sin rätt att få spela badminton med att det faktiskt gör dem till bättre fäder.

Du behöver inte kunna bevisa att du blir en bättre mamma för att få träna, sova gott om nätterna, läsa böcker, se film eller gå på café med en kompis. Du är inte viktig bara för att du är viktig för någon annan. Du är viktig också bara för att du är du.

Jag är viktig också bara för att jag är jag.

I dag har jag:

– ätit hotellfrukost med min syster

– skrivit mer än jag gjort på länge

– legat i gräset vid älven och läst en roman

– hängt på världens finaste bibliotek

– ätit pizza med moster

– varit på bio och sett Yesterday med moster

– sprungit fem för mig väldigt snabba kilometer med en kompis

– haft mer tid för mig själv än på hela sommaren sammanlagt

– köpt några böcker med rea på rea

– förundrats över att jag hunnit med så mycket trots att jag känt att det funnits så mycket lös tid

– fyllt 36 år och fått ha en riktigt, riktigt ovanlig men riktigt, riktigt fin födelsedag

– konstaterat att mitt trettiosjätte år på jorden på många sätt var turbulent och tungt och frustrerande men att det slutade väldigt fint

– fått många fina gratulationshälsningar och känt mig lite extra älskad. Tack!