Hon är två och ett halvt och kanske den bestämdaste som finns på jorden. När hon hugger emot hugger hon hårt.

– Lägg av, moster Matilda! ropade hon ilsket åt min syster för en tid sedan.

Systern fann sig och ropade tillbaka, betydligt mindre ilsket:

– Lägg av själv.

Ingen minns längre varför. Alla minns att.

I dag tog hon ändå något slags pris när hon var oöverens med sin storasyster om huruvida man får eller inte får ta till våld för att lösa konflikter. Hilde var alltså för. Våld.

– Men du får inte slå, det gör faktiskt ont på mig, sa Ingrid med lugn och pedagogisk stämma.

Hilde såg henne intensivt i ögonen.

– Blir du rädd och vill ha tutu? frågade hon med hånfull, förlöjligande stämma.

En sådan stämma som skulle göra knarkare i Våga-säga-nej-till-droger-och-våld-projektet gröna av avund. Om du någon gång behöver handledning i konsten att ge uppkäftiga svar på tal kan du tyvärr kontakta Hilde. Tutu är för övrigt vårt ord för tutt. Eller napp.

Lilla gangster. Mitt enda hopp är att hon hittills har behandlat alla i samma och mindre storlek som hon själv med silkesvantar. Annars skulle jag vara riktigt, riktigt orolig.

Jag har ingen aning om var hon får det ifrån. Helt seriöst. Ingen aning. Också den här älskade lilla verkar bli väldigt mycket sin egen. Vackert så. Spännande så.

I diskussion med kusinens kanin. Då väldigt harmonisk.