Jag säger inte att mitt liv är perfekt, för liv är inte perfekta. Jag behöver inte ens säga att jag själv inte är perfekt, för det är brutalt uppenbart. Inte heller säger jag att mina människor är perfekta, för de är människor.

Men jag säger; det går inte en dag utan att jag stannar upp och tackar Gud för det liv, det jag och de människor som är mina. Nästan varje dag får jag fel i huvu någon gång men också mitt i de felen brukar jag ha sinnesnärvaro nog att inse att jag faktiskt inte har något att klaga på. Egentligen.

Jag vet det så väl.

Om jag hade läst den här texten som förvirrad tonåring skulle jag ha tyckt att den luktade skryt. Nu vet jag att den doftar tacksamhet.