Ibland vill det sig så att man själv är 400 kilometer bort den dag ens tvååring ska vara på sitt nya dagis utan förälder för första gången. Då finns det få saker som slår ett sms med den helt odramatiska texten Det gick bra för Hilde. Att sedan få en lite mer utförlig rapport om två portioner lunch, gott humör och interaktion med en ny dagiskompis är kanske det enda som slår det. Faktiskt.

Ibland har det känts overkligt att vi har dragit upp barnen från trygga, fina barngrupper som de älskade. Då blir varje liten seger stor. I dag fick vi en stor. I dag är det – igen – lätt att vara tacksam.

Hon. Ljuvlig. Det är sällan hennes ögom syns. Håll till godo!

Min första dag på nya jobbet började med att jag knappt kom ur sängen. Jag svimmade nästan av smärta i något skede och jag fick googla ryggskott. Sedan kunde det bara bli bättre.

Och det blev det.

Trots att det högg till i ryggen med jämna och ojämna mellanrum hela dagen högg det till ännu oftare av tacksamhet. Tänk att just jag får göra just det här! Att i tre års tid få jobba med och för läsning på heltid är i sanning ett privilegium.

Må jag komma ihåg det alla dagar. Jag tror ju det är möjligt, på förra jobbet var jag tacksam dagligen i tio års tid. Och må ryggen vara mer samarbetsvillig redan i morgon. (Du som behärskar ryggskott får gärna komma med dina bästa tips. Typ nu.)

Väckarklockan ringde orimligt tidigt. 6.50. Det här kom att bli sommaren då vi lärde oss (eller barnen) att sova till åtta, ibland halv nio. Men i dag var det väckning 6.50. Jag väckte tyst de fyra som skulle väckas och gjorde allt jag kunde för att inte väcka de tre andra. Jag lyckades.

7.11 satt vi i bilen. Jag och de fyra väckta. Jag och min förstfödda tillsammans med mina tre systerdöttrar. En liten stund senare hade jag följt systerdöttrarna till ingången till den båt som skulle ta dem från Finland till Sverige. När jag stod och vinkade åt dem med reflexväst och tårar i ögonen visste jag att sommaren var slut. Det har varit på gång några dagar, men deras avfärd blev definitivt dödsstöten.

Sommar är ju inte ett väder, det är ett state of mind. Och i min värld stavar man till sommar med min syster och hennes familj. Vi har sagt hejdå först till systern, sedan till svågern och nu till syskonbarnen och därmed är det höst.

Och höst är långt ifrån bara dåligt. I morgon har jag min första egentliga arbetsdag på nya jobbet och det känns så oerhört roligt och spännande. Är det sant att jag ska få göra det här? Jag får börja skriva på ett nytt kapitel i mitt liv och all den där ivern som har fått slumra under sommaren börjar vakna igen.

Det blir mycket nytt i höst. Jag vågar försiktigt tro att det blir mycket bra i höst.

Selfien jag tog och skickade till min familj typ tre minuter före jag gick på den arbetsintervju som gav mig det jobb som nu är mitt. Ser ni ivern? Den är.

– Var är era leksaker? frågade barnet som besökte vårt sommarhus.

Bra fråga. Rimlig. Grejen är bara den att vi faktiskt inte har leksaker där. Typ alls. Det för med sig nästan bara fördelar. Barnen hittar nämligen på otroligt bra lekar och projekt när det inte finns någon gratisväg. Den här sommaren har de bland annat ordnat teaterföreställningar (som de dessutom oftast övat tillräckligt mycket inför, vilket jag värdesätter skumt mycket) grundat ett företag som erbjuder städ- och massagetjänster samt arrangerat en välgörenhetsgala och en idrottsdag. Så sjukt bra grejer.

Nästan bara fördelar? Nackdelen är väl att de tillverkar och producerar så mycket för lekarna och projekten. Det ligger pappersbitar, pennor, lim och tejp överallt. Och jag menar överallt.

Men det är värt sitt pris. Jag skulle när som helst betala det dubbla i pappersskräp för all lek mina barn får när vi lever vårt sommarliv. Deras sommarliv påminner nämligen om de allra bästa bitarna ur min egen barndom.

Tänk att det där knasiga huset faktiskt är vårt och att det rymmer och ger och skapar så mycket gott och vackert. Tack för i sommar, bästa Torphage! Vi längtar redan tillbaka.

Bilder: Matilda Audas Björkholm

Några av de andra barnen i sommarfamiljen frågade varför Hilde hade kurabyxor. Det regnade ju inte. Verkligen inte. Jag visste inte ens hur jag skulle svara. Har de inte ens träffat Hilde? Har de inte märkt att hon har vad hon vill när hon vill? Har de inte insett att man får välja sina strider med den här bruden omsorgsfullt och att kurabyxor i solsken inte ens finns på kartan över strider värda att ta? Jag skulle ju aldrig säga nej till en sådan sak. Mina nej till henne sparas till de tillfällen när hon utgör någon slags fara för sig själv eller andra. Det blir tillräckligt många nej ändå.

Men så är jag också ganska obrydd i vad mina barn har på sig. Det är lääänge sedan jag såg deras kläder som något slags accessoarer till mig själv. Ingrid hade några veckor på dagis när hon dagligen bar luciaklänning. Och en annan period när hon dagligen hade på sig julfestklänningen. Bättre pris per användning på festplagg har vi aldrig uppnått.

Det är ju faktiskt inte farligt att vara underligt klädd. Det är faktiskt bara underligt.

Och underligt är underligt ofarligt.

Hon i kurabyxorna är fotad av sin älskade moster Matilda.

Första augusti kom och gick och från och med den dagen är jag inte längre anställd av Helsingfors stad. Det hejdå jag sa i praktiken för två månader sedan är nu sagt också i teorin. Jag är inte längre lektor i modersmål och litteratur i Gymnasiet Lärkan, och trots att jag har vetat det länge har jag ändå tänkt på det flera gånger i dag. Det är verkligen slut nu.

I tio år har augusti inneburit att jag har fått börja jobba igen på ett jobb jag vet att jag älskar. I år innebär augusti att jag får börja jobba på ett jobb jag tror att jag älskar. Det är på inget sätt synd om mig, det är enormt mer än de flesta får. Men lite, lite kan jag ändå sakna det där vet när jag nu får lita på tror. Det blir väldigt annorlunda, men jag tror det blir väldigt bra.

Konstaterar jag i något som påminner om mörker i denna sena kväll som påminner om sommarens sista.

Det finns hur många som helst. Ödehus. Hus som kunde vara hur fina som helst men som nu förfaller. Hus som en gång var människors trygghet och hem men som nu bara står och är.

Jag tycker om de där husen. Jag föreställer mig vilka berättelser de bär på. Jag funderar på hur de finns i förhållande till varandra. Ofta tänker jag på att de där grupperna av hus för inte så länge sedan bar människors hela liv. Att människors världar var så mycket mindre då. Att de sällan, om alls, lämnade sina byar för att se något annat. Att samhällen som i dag finns nära varandra fanns långt, långt, långt ifrån varandra då.

Att vi ju på många sätt är så väldigt lika de människorna, trots att våra livsvillkor i dag är så radikalt annorlunda. Våra hjärnor ser rätt likadana ut. Ändå tror vi att vi ska kunna och hinna och göra så mycket tid. Fast vi är… människor. Inte konstigt att många av oss blir trötta ibland.

Hon är alltså ett viljestarkt exemplar, vår sistfödda dotter. Ingen sätter sig på henne och den som försöker får betala. Ibland sätter hon sig frimodigt på andra. Ett exempel:

När vi kör längre (och ibland kortare) sträckor i bil kör vi önskelåtar i vår familj. I tur och ordning får alla i familjen önska varsin låt. Den yngsta börjar. Det är för övrigt ett väldigt bra tips för bilresor. Varsågod. Du får det gratis.

Problemet är att Hilde nu har lärt sig ungefär vad hennes storasyskon brukar önska. Så efter att vi hört hennes låt blir det inte riktigt Arvids tur.

– Arvid, du vill ha Football’s coming home, säger Hilde bestämt.

Och om Arvid försöker sig på något annat lär han ångra det senast en halvminut in i låten eftersom Hilde skriker sönder den låt han egentligen ville ha.

När det sedan är Ingrids tur vet Hilde också vad som ska hända.

– Ingrid vill ha Shallow, slår hon fast.

Och ja. Då är det så. För nåde Ingrid om hon egentligen ville något annat. Nåde oss alla.

Så på något märkligt sätt önskar hon numera oftast minst tre av fem låtar, detta vårt viljestarka exemplar. Detta vårt helt fantastiska exemplar som varje dag ger oss så enormt mycket glädje. Allt, allt, allt skulle vara tråkigare utan henne. Tänk att vi fick henne!

Vad den viljestarka själv önskar? Just nu mest The Final Countdown, I was made for loving you och Mo Salah, The Egyptian king.

Jag sa ju att hon är fantastisk.

Livet här på sommarhuset har ju få minus, men de som finns är verkligen Minus. I dag kom dagen då vi skulle lämna tillbaka sommarens biblioteksskörd. En dag som sällan är vacker. Att sommarbo på 250 kvadrat betyder ju att böckerna har några kvadrat att gömma sig på.

Barnen cyklade iväg till biblioteket med ryggsäckar fulla av böcker och förhoppningar. Hade de hittat alla?

Inte för att förstöra berättelsen men svaret är nej. Nej, de hade inte hittat alla. De kom tillbaka med tomma ryggsäckar och ett kvitto på de böcker som ännu saknades. 64 böcker.

64 böcker!!!

Barnen tog ett varv till lite senare och vi är i skrivande stund klart närmare målet, men verkligen inte där.

Jag älskar ju (förstås) att de både lånat och läst böcker för kung och fosterland, men just i dag känns det onekligen som om det blev rätt mycket i år.

Vi vet vad vi gör ikväll. Om vi säger så.

To be continued.

Så hände det sig att de fick sköta Hilde i tio minuter. Bara de två.

– Det var så roligt att vara ensamma med Hilde. Det kändes som om vi hade en egen bebis och var gifta, sa Arvid efteråt.

Att få ha en kusin ändå. Som är nästan lika stor, nästan lika liten. Som skrattar åt nästan samma saker och som vill och kan nästan samma saker. Som man vågar lite mer tillsammans med. Typ sköta Hilde. En sådan kusin. Vilken gåva ändå.