Och så blev han ett skolbarn. Han, vår älskade. Han var lugn på morgonen den där första dagen. Lugn och glad.

Jag var ett vrak. Varför?

– Oj, jag hade nog missat det här med att de ska ha inneskor, sa en förälder lite ängsligt när förstaklassisterna hängde av sig jackor och kepsar.

Jag log så där milt som man gör, för att liksom bekräfta en medmänniskas lidande. Inombords vrålade jag:

– Jaha? Du tycker det är ett problem? Själv har jag missat det här med att de ska anmälas till eftis! Kom tillbaka när du har ett riktigt problem.

Ja. Så var det. Sent kvällen innan skolstarten insåg jag att vår sexårings eftermiddagsplaner är minst sagt vaga. Jag sov inte många timmar den natten. När jag borde ha sovit svävade min själ i stället mellan drabbande skam, ihärdig oro och lika ihärdig bön.

Jag kalkylerade med mig själv. Hur skulle jag göra? Skulle jag ringa den eftisansvariga tidigt på morgonen för att kolla om det fanns plats? Redan innan Arvid skulle till skolan? Det skulle ge mig betydligt mer frid, OM svaret var positivt. Men det skulle å andra sidan ge mig minus tusen kilo frid OM svaret var positivt. Jag vågade inte ta risken. Ingen har råd med minus tusen kilo frid när en ny skolelev ska följas till skolan.

Så jag ringde inte. I stället följde jag honom till skolan, han den lugna och glada. Hans lugn och glädje spillde lite över på mig, men eftisproblematiken svävade över mig som ett moln. Att se honom rakryggad och stolt på sin plats i klassrummet var fint. Men fint under ett moln.

Jag hann inte ens lämna skolgården innan jag ringde. Och jag fick det bästa svar jag någonsin kunde tänka mig. Han fick plats på eftis. Redan samma dag. Första dagen. Samma dag som alla andra barn, vars föräldrar hade anmält dem för ett halvt år sedan. Som man skulle. Den kvinna som svarade i telefon när jag ringde har en särskild plats i mitt hjärta. Om vi någon gång mot förmodan får ett barn eller husdjur till (vete fåglarna vad som är mindre sannolikt( kan namnet redan vara avgjort. Om vi säger så.

Tur, säger någon. Nåd, säger jag.

Jag tror bestämt jag säger rätt.

Han. Som har plats på eftis.

Det har gått märkligt lätt i år, det här med att byta ut lediga sommardagar mot upptagna vardagar. Det brukar ju alltid vara lite jobbigt och jag hade förväntat mig att det skulle vara mer än lite jobbigt i år när allt dessutom var nytt för alla.

Jag minns Ingrids allra första dagisdagar. Jag minns att hon grät och att jag grät och att Fredrik beslutsamt sa:

– Hon ska aldrig mer behöva gå dit.

Jag minns Arvids första dagar hemma med barnskötaren. Jag minns att jag tänkte att jag aldrig någonsin vill ha ett barn till för att smärtan när de sedan ska börja vara med någon annan är alldeles för stor. Inte-värt-det-för stor.

Så jag hade liksom laddat upp för några veckor med ihärdig kamp och i stället har vi fått några helt andra veckor. Visserligen veckor med nästan orimlig trötthet och stundvis galet många pusselbitar, men ändå veckor som vilar på en grund av tacksamhet och glädje.

Till dig som i år har fått de där kampveckorna; det blir bättre. Det blir bättre till och med ganska snabbt, även om varje dag av kämpande är en alldeles för lång dag och man aldrig ser slutet när man är mitt i. Det är det grymma med kamp.

Till dig – och mig – som i år fått en nåderik start; jo, jag vet att det kan komma bakslag. Men vi behöver faktiskt inte ta ut sorger i förskott, vi ska vara glada alla dagar som är goda mot oss. När de mindre goda dagarna kommer har vi ändå ingen nytta av att vi inte tog ut glädjen när den var.

En av sommarens sista dagar, på en holme med kära vänner. Precis innan vardagen verkligen började.

Är människan någonsin lika vacker som när hon möter någon hon älskar?

Jag tror inte det. Jag tror bestämt inte det.

Jag åker ju till min stora glädje en hel del tåg numera och varje gång tåget stannar vid en station spanar jag som en hök utan genom fönstret. Min blick letar hungrigt efter de där mötena.

Jag pratar om det där mötet mellan pappan som klev av tåget i Toijala i dag och möttes av barn så ivriga att de nästan ramlade ur sina regnrockar. Och mamman som gav honom en puss på kinden innan de gick vidare med varsitt barn i handen.

Jag tänker på den där dagen i maj när det hade varit HCR i Helsingfors och man kände igen halvmaratonarna på tåget. I löpskor. Lite trötta. Mycket lyckliga, nästan saligt lyckliga. Vissa modiga med medalj runt halsen. Vid en station stod en tonårspojke och hans pappa och väntade. Pojken hade en röd ros i handen. Och både hans och pappans ansikten lyste som solar när en kvinna i femtioårsåldern steg av tåget på stela ben och möttes av århundradets gruppkram.

Nej. Jag tror bestämt inte det.

Människan. Nog är hon ju fin ändå. Och nog gör hon ofta så gott hon kan.

Jag vet, jag vet. Det ser inte mycket ut för världen, min utsikt från tågfönstret. Men när den befolkas kan den bli det vackraste som finns.

Han sa inte mycket om sin första skoldag. Men han var lugn och glad på morgonen och lika lugn och glad på eftermiddagen. Det säger det mesta. Och när mormor frågade i sms svarade han:

Ja det var jete roligt

Mer än så behöver jag inte veta.

I sin nya gula keps. I bästa fotbollsdressen. I snyggaste glitternaglarna. Första skoldagen. Vår älskade.

Vi har ju haft en lästävling på sommarlovet, jag och mina läskunniga barn. Om de läste fler böcker än jag skulle de få 30 euro.

Nu är sommarlovet slut om några timmar så jag tror vi kan börja fastställa resultatet.

Jag har läst 28 böcker.

Ingrid har läst 65 böcker. 65 böcker!!!

Arvid har läst 29 böcker. (Jo, han kollade upp mitt resultat och läste två här på kvällskvisten för att säkert vinna. Han är ju den han är. Förstås.)

Jag är alltså härmed 60 euro fattigare men på alla andra sätt rikare. Tänk på allt de läst och lärt och tänkt och känt och skapat. 30 euro är inget i jämförelse. Inget.

Vi åker bil och plötsligt apropå absolut ingenting säger hon:

– Jag saknar moster Matilda.

Det måste ju vara märkligt i hennes värld. Att vi bor i det där underliga huset med hål i golvet och dusch i salongen tillsammans med alla de där underbara människorna och att det sedan plötsligt bara tar slut. Som vuxen kan jag ju också tycka att det är lite skumt så i hennes tvååriga värld måste det te sig mer än lovligt märkligt.

Samtidigt är jag så glad att hon under sommaren får leva så nära sin moster i fjärran land att den mostern sedan är saknad när hösten kommer. Det finns liksom bara finheter med det. Att sakna ibland är kärlekens pris. Att sakna ofta är ibland kärlekens pris. Men den är värd det. Den är alltid värd det.

– Nu kom vi hem, sa Hilde när vi rullade in på gården efter en heldag på havet med vänner i världsklass.

Hem. Det var första gången hon kallade huset i Kvevlax för hem. Hittills har det bara hetat Kvevlax. Hon har ibland ropat att hon vill gå till Kvevlax när hon varit ute på gården och velat gå in. Hon har sett mycket förundrad ut ibland när jag pratat om någon bor i Kvevlax och nämnt att den gör just det.

Men ikväll kom hon hem.

Han som ska börja skolan på tisdag sitter och skriver i en anteckningsbok. Fokuserat, länge. Jag frågar om han skriver en berättelse. Men nej.

– Jag skriver om dagar jag vill minnas.

Han läser texten för mig. Vi får hjälpas åt ibland. Han skriver om kvällen som har varit, både det glada och det mindre glada. Texten slutar med orden Vi får se vad som händer nästa dag. (Men inte stavat exakt så.)

Den som kan skriva kan minnas. Kan i viss mån välja vilka dagar och händelser som ska leva vidare och bli kvar. Vilken grej.

Den som kan skriva kan ibland också berätta mer och på ett annat sätt om det som händer i själen. Ibland är det för svårt att säga, ibland går det ändå att skriva. Vilken grej.

Den som kan skriva kan så mycket mer. Vilken grej. Vilken grej.

Jag vill ge honom alla ord jag själv kan och många fler. Jag vill ge honom glädjen i att använda dem.

”Mamma, det finns inget lenare än ditt hjärta.”

Arvid Kass, nästan 7 år. Helt oprovocerat, helt spontant, helt oförtjänt. Helt underbart.

Nästan 7 år är förstås relativt. Han brukar ju börja fråga dagligen redan kring min födelsedag, nu hann vi nästan till augusti innan frågan började ställas. Han tycker det är orimligt att jag sa ”ungefär två månader” första gången han undrade och att jag fortfarande säger samma sak.

Du kanske tror att det här är en helt vanlig dag. En ganska varm och lite regnig onsdag i augusti. Det är det också. Och samtidigt inte alls.

I dag är det nämligen femton år sedan jag och Fredrik blev varandras.

Han var den finaste jag mött. Han är den finaste jag mött. Att jag valde honom var givet, att han valde mig är typ det största som hänt.

Vi har det inte perfekt. Två bristfälliga kan väl inte det, inte ens fast båda gör sitt bästa för det mesta. Men nästan alla dagar slås någon av oss – ofta båda – av hur ofantligt bra vi har det.

Ingen av alla våra dagar tillsammans har jag förtjänat honom, han är en ren gåva. Men alla våra dagar tillsammans har jag försök förvalta den gåva han är.

Det vill jag aldrig sluta med.