Någonsin lika vacker?

Är människan någonsin lika vacker som när hon möter någon hon älskar?

Jag tror inte det. Jag tror bestämt inte det.

Jag åker ju till min stora glädje en hel del tåg numera och varje gång tåget stannar vid en station spanar jag som en hök utan genom fönstret. Min blick letar hungrigt efter de där mötena.

Jag pratar om det där mötet mellan pappan som klev av tåget i Toijala i dag och möttes av barn så ivriga att de nästan ramlade ur sina regnrockar. Och mamman som gav honom en puss på kinden innan de gick vidare med varsitt barn i handen.

Jag tänker på den där dagen i maj när det hade varit HCR i Helsingfors och man kände igen halvmaratonarna på tåget. I löpskor. Lite trötta. Mycket lyckliga, nästan saligt lyckliga. Vissa modiga med medalj runt halsen. Vid en station stod en tonårspojke och hans pappa och väntade. Pojken hade en röd ros i handen. Och både hans och pappans ansikten lyste som solar när en kvinna i femtioårsåldern steg av tåget på stela ben och möttes av århundradets gruppkram.

Nej. Jag tror bestämt inte det.

Människan. Nog är hon ju fin ändå. Och nog gör hon ofta så gott hon kan.

Jag vet, jag vet. Det ser inte mycket ut för världen, min utsikt från tågfönstret. Men när den befolkas kan den bli det vackraste som finns.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s