– Mamma, du får nog gå nu.

Är kanske de ljuvaste ord världen någonsin hört. Och de hördes redan tidigt på morgonen.

Sedan blev det ännu bättre på eftermiddagen. De ljuvaste orden någonsin överskuggades av ännu ljuvare när en viktig vuxen sa:

– En jättebra dag. Som natt och dag.

Nu är mitt hjärta lätt. Det kommer att komma bakslag, men just nu är hjärtat lätt.

När jag ser tillbaka på tio år i Helsingfors ser jag människor. Förstås. Sådan är jag. Och bland dem jag ser allra först finns hon. Jag föll för henne direkt och tio år senare är jag fortfarande fallen. Det går att få en helt ny bästa vän när man är vuxen. Hon är beviset.

Hon är den som var allra svårast att lämna när vi flyttade, för hon är den av de älskade som har klart minst kopplingar norrut. Men jag har ju en hel del kopplingar söderut tack vare jobbet och jag får träffa henne nästan lika ofta som förr.

Hurdan hon är? Till exempel sådan här:

När vi träffades för några veckor sedan ägnade vi orimligt mycket tid åt att hitta en viss nyans av ett visst nagellack åt mig. Vi lyckades inte. Just den nyansen var slutsåld överallt. Jag ville ha den så gärna att jag letat på nätet – slutsålt. Jag ville ha den så gärna att jag beställde en liknande på nätet.

När vi träffades i dag grävde hon fram exakt den nyansen av exakt det nagellacket åt mig. Hon hade fortsatt leta. Hon hade hittat.

Tisdagen den 27 augusti fick jag årets första julklapp. För tio år sedan fick jag en av livets bästa gåvor.

Bilden ger varken henne eller nagellacket rättvisa. Jag är dålig på bild och jag är ännu sämre på bild på tåg.

Jag saknar dem. De fattas mig. Min älskade flock. Jag vet att den ena är världens sämsta sällskap på fotbollsmatcher, att den andra kan vara helt orimlig emellanåt och att den tredje aldrig somnar på kvällarna. Men de är mina och när de inte är hos mig saknar jag dem.

Saknaden har dock fått plåster gjort av guld på såren. Lyckliga jag som i natt får somna just här! Hos vänner som kom att bli familj och som nog aldrig mer kan bli något annat.

Också den här dagen får jag somna tacksam.

Delar av min flock.

Att ha stora barn. Är det egentligen bara att ha alla sina ägg i en korg som någon annan bär? Någon som oftast bär lite rangligare och osäkrare än man själv skulle bära? Å andra sidan; det är ju faktiskt långt man själv som lärt bäraren bära. Man får väl försöka lita också när det skvalpar till.

Det är – vidhåller jag fortsättningsvis – roligare hela tiden det här med att ha barn. Men ibland också svårare.

Mina två stora. Mina äggbärare. Och så en tredje jag älskar vansinnigt mycket. Och jag vet att de är små i många andras ögon. Storlek är kanske mer relativt än något annat, konstaterade jag i dag när facebook bjöd på en bild av en fyraårig Ingrid. Oj, vad jag tyckte hon var stor då. Oj, vad jag tyckte hon var liten nu.

Det blir bättre, skrev jag för en vecka sedan till alla er som fick en kämpigare start än vi som fick en så nåderik.

Det blir bättre, skriver jag i dag till oss själva som alltså hade en riktigt lätt första skolvecka och en klart kämpigare andra. Så kan det också vara ibland. Det finns så många olika vägar in i en ny vardag. Få av dem är spikraka och de kan kröka sig på så många olika sätt.

Allt annat hade egentligen varit konstigt. Det är så oerhört mycket nytt för oss alla och även om mitt förnuft accepterar det och inser att det nog kommer att vända igen så brister ju mitt hjärta lite när någon av mina små inte riktigt landat.

I just den här stunden är hjärtat ändå helt igen. Veckans sista dag var den bästa och vi får fira också små segrar nu.

Det blir bättre. Det blir nog till och med bra.

Senast hon var till läkare gick det inte bra. Både jag och Fredrik var med. Det gick ändå inte bra. Det enda ingrepp som skulle göras var mätning och vägning. Det gick ändå inte bra.

– Gå bort! Du får inte! Du får inte! vrålade hon och slog mot läkaren.

Det gick inte bra. Vi fick inte veta hur lång hon var eller hur mycket hon vägde. Vi fick veta att hon har temperament och integritet och verkligen ingen respekt för auktoriteter i vita rockar.

Det visste vi i och för sig redan.

Så när vi insåg att Fredrik skulle tvingas gå ensam med henne nu när det var dags för läkarbesök igen så kändes förutsättningarns orimliga. Det krävs ju uppenbarligen fler än två föräldrar för att det ska gå bra. Hur skulle det gå med en enda?

Men gott folk. Det finns nu en ny berättelse. En berättelse om en Hild som helt otippat och helt olikt sig satt stilla som ett ljus och samarbetade som ett barn i en bok av Jesper Juul. En berättelse hon gärna berättar själv.

– Jag var jätteduktig hos läkaren, konstaterade hon plötsligt i dag i bilen.

Hon vet vad hon vill. Och ibland vill hon samma sak som vi andra också vill. Det är onekligen väldigt mycket lättare de gånger hon gör det. Men väldigt mycket lättare kan ibland vara våldsamt överskattat.

Jag vet att jag frågade en gång tidigare, men nu frågar jag igen. Vem är hon, hon min förstfödda?

Ikväll testade hon nämligen på en helt ny hobby för första gången. Utan att känna någon alls i gruppen. På finska. På finska!!!

Det finns tusen orsaker att vara sanslöst stolt över henne, men jag undrar om inte det modet är det allra finaste hon har. Ett sådant mod kan flytta bergskedjor, för med det modet kommer hon aldrig att tänka tanken att hon inte kan.

Hon har redan gjort så mycket som jag aldrig skulle ha vågat när jag var i hennes ålder. Jag undrar om hon inte har gjort saker jag aldrig skulle våga nu heller. Och det är som det ska. Det är som jag ville. Om jag önskar mig något som förälder är det nämligen att mina barn ska växa om mig. Inte i centimetrar eller kilogram, men i kärlek, styrka, vishet och mod.

De är på god väg.

Hemma igen. Hos dem som jag ändå ska vara allra mest med.

Jag och Hilde tog en promenad runt den sportplan som Ingrid friidrottstävlade på. Hennes lilla hand i min mycket större. Ren lycka.

– Mamma, var det roligt i Helsingfors? frågade hon plötsligt.

Jag tror världen stannade. Tänk att hon kan fråga mig något som har med mig att göra. Tänk att hon har snappat upp att det är så vi människor gör med varandra. Tänk att hon redan har det i sig, trots att hennes hand är så liten.

Kanske det är så att hon har fått många frågor, tänker jag hoppfullt. Att vi som älskar henne har lyckats visa intresse för henne så att hon nu kan visa intresse för andra.

Vi ser ju så lätt våra egna fotspår när barnens bråkar och trotsar och flippar. Vågar vi se samma fotspår också när de visar kärlek och empati och välvilja?

I rimlighetens och rättvisans namn borde vi ju det.

Hon och jag. För ett drygt år sedan på hennes gudfars bröllop.

Jag går ju genom livet i tron att jag är buren. Att få tro att någon annan än jag själv bär mig är en gåva som jag aldrig vill ge avkall på. Det betyder inte att jag skonas från svårigheter eller att varje dag smakar sockervadd, men det betyder att jag också de sämre dagarna får lita på att Gud tar hand om mig.

I natt somnar jag hos goda, goda vänner. Under samma tak som mitt yngsta gudbarn. Långt borta från mitt eget hem, ändå nästan som hemma. Här är jag trygg, här är jag älskad, här är jag jag.

Det är mitt nya jobb som fört mig hit. Igen. Jag tror att jag fick just precis det jobb jag skulle få. Förutom att jag tycker väldigt mycket om jobbet i sig så innebär det att jag får vara ofta i Helsingfors. Att jag – som hade klart svårast i familjen att kapa banden – nu får återvända ofta.

Det var en slitig vår. Att bli bortvald är inte rolig, inte ens när du har full förståelse för att du blev det. Men jag tror att jag landade precis där jag skulle. Jag tror att Han bar hela vägen också då och att Han bar mig dit det är tänkt att jag ska vara nu.

Att få tro det. Stort är det. Störst är det.

Vi hade besök i dag. Två fina pojkar och deras lika fina mamma. De har aldrig förr varit hemma hos oss. Det är i och för sig inte så konstigt, vi har ju knappt själva varit hemma hos oss. Känns det som.

Efter att de hade gått hem såg jag mig omkring i vårt hem. Det låg en halv madrass mitt på golvet i vardagsrummet. Typ tio böcker också. Och en massa gummiband av för mig helt okänd anledning. Jag räknade till nitton leksaker utspridda i hallen. Ingen hade ens försökt röja på byrån i samma hall. Den där byrån som ju verkligen verkligen inte skulle bli en avställningsyta. Och då har vi inte ens talat om tamburen. Där fanns (och finns!) säkert fler par skor än vi äger, ingen enda ens i närheten av sin respektive. Där låg skolbarnens ryggsäckar stadigt där de lämnades i dörröppningen i fredags efter skolveckans slut.

Det låter antagligen ännu värre än det var. Vi bor rätt stort så sakerna har ju yta att sprida ut sig på. Det är liksom inte kaos, men det är onekligen oordning och jag inser att jag nog borde ha sagt något urskuldande om den oordningen. Det är ju så man brukar göra när någon hälsar på och det ligger saker på fel ställe. Men jag inser också att jag är lite glad att jag inte gjorde det. Jag tror ju inte att någon av gästerna tog skada eller kände sig ovälkomna. Inte heller vill jag ju vara en sådan som inte vågar bjuda in andra i sin oordning. När skulle jag i så fall kunna bjuda in någon?

Jag vill göra vad jag kan för att slipa ner trösklarna för möten människor emellan. Det måste inte vara välstädat, välordnat och välbakat. Det FÅR vara det, det är härligt när det är så. Men det måste inte. Och där finns en enorm skillnad. Det måste faktiskt bara vara människor som verkligen vill mötas. Det räcker så. Det räcker så långt så.

Från en annan gång i ett annat hus när skorna var många och låg där de låg.