I natt somnar fyra vuxna och åtta barn under vårt tak. Orsaken är otroligt trist men resultatet ändå rätt härligt, tänker jag när jag sitter här i hörnsoffan med tre av världens absolut finaste män och hör våra rätt snart tonåriga döttrar fnittra och tjattra i ett av våra sovrum. Ibland säger vi åt dem att vara tysta, men egentligen tycker vi ju om att höra dem trivas med varandra. Att se ens barn bli vänner med ens vänners barn är fint.

Ibland blir det inte alls som man ville, hoppades och tänkte. Då faller man. Att ibland få vara med och dämpa andras fall ens lite, lite är också fint.