Alltså han. Som igår fick och förtjänade rivsår i ansiktet. Han gjorde det igen idag. Överraskade oss.

Han jobbade som ett djur med städning när han egentligen skulle sova och sedan ordnade han en spårning för mig och Fredrik där vi fick vandra mellan de olika platser i hemmet som han hade fixat till. En tömd diskmaskin. En dammsugen köksmatta. Ett städat rum. Ett rengjort golv i tv-rummet.

Det var verkligen inte vad vi hade förväntat sig. Ibland är oförutsägbarhet det absolut bästa och vackraste som finns.

Han har hur mycket som helst i sig, vår älskade Arvid. De gånger han kanaliserar det rätt blir det guld. De gånger han kanaliserar det mindre rätt blir det (ibland) ett annat slags guld. Som då.

En sann berättelse om trettondagen 2020: Arvid har tre riktigt rejäla rivsår i ansiktet efter att Hilde till sist sa ifrån och gav igen. Och jag kan erkänna att jag – ihärdig motståndare till hämnden som fenomen – tyckte att han fick vad han förtjänade. Vi kan säga att varken stunden när det hände, stunden före eller stunden efter lär dyka upp om du googlar #familygoals, men det är stunder som var del av vår idag.

En annan lika sann berättelse om trettondagen 2020:

Han är ju rätt dålig på förändringar, vår Arvid. Vi utgick från att flytten skulle vara svårast för honom, han som tycker om när allt är som det brukar kan ju omöjligt gilla nytt hem, ny skola och nya människor. På en och samma gång.

Så därför vet glädjen i hjärtat inga gränser när han på morgonen sista jullovsdagen säger:

– Jag vill bara att den här dagen ska ta slut. För nu vill jag till skolan så mycket.

Och ännu en sann dagens:

I slutet av den här dagen läste han en bok om Gud högt för mig och sitt bästa gosedjur.

Det är så tvära kast. Jag hinner inte med och jag kan inte ens riktigt tycka att jag borde hinna. Att det är jag som är orimlig. Hur kan en och samma person framkalla så oerhört olika reaktioner och hur kan det vara så kort mellan de reaktionerna?

Idag har vi mest varit i bollhall. Det blev fyra varv fram och tillbaka. Jag skojar tyvärr inte. Men det var värt det. Så värt det.

Det händer numera att jag känner mig som den sämsta och mest värdelösa varelse som någonsin kissat fram två streck på ett graviditetstest. Till exempel idag hände det. Fler än en gång.

Då är det fint att förlåtelse finns.

Då är det också fint att Hilde finns. Hon som låter de här vara hennes sista ord för dagen:

– Gud älskar dig, mamma. God jul!

Vår selfie från igår.

147. Så galet många böcker läste jag år 2019. Jag tror – vet nästan säkert – att jag som vuxen aldrig förr har läst så många böcker under ett enda år. Det har gjort sitt att jag har läst en hel del på jobbet nu under hösten. Och det har gjort sitt att jag har velat läsa en hel del också på fritiden trots att jag har läst en hel del på jobbet.

Jag antar att det skulle vara både orimligt och ointressant om jag listade alla 147 böcker men jag listar frimodigt tjugofem favoriter (i den ordning jag läste dem) från året som gick. Se dem som de lästips de är.

1. Gjorde du något i år som du inte gjort förut?

O ja. Jag slutade på världens bästa jobb. Jag sökte jobb som jag inte fick. Jag fick jobb som finlandssvensk läsambassadör. Jag började bo Kvevlax. Jag vinterpratade.

2. Höll du några av dina nyårslöften?

Gav inga och höll inte heller några.

3. Fick någon du känner barn?

Ja. En alldeles särskild och särskilt efterlängtad liten en föddes på vårsommaren och vi fick bli faddrar.

4. Dog någon som stod dig nära?

Nej. Ännu ett år har vi fått leva utan att döden kommit alldeles för nära. Varje sådant år är ren nåd.

5. Vilka länder besökte du?

Sverige (minst) fem gånger. England en gång. Estland två gånger. Så galet det här med Estland. Under tio år i Helsingfors var jag där en enda gång. Under ett halvt år i Kvevlax två gånger.

6. Är det något du saknade 2019 som du vill ha 2020?

Ett stabilare vardagspussel. Så här dag tre år 2020 tror jag faktiskt att det kommer att vara helt möjligt. Lätt att tro när fyra av fem är jullediga, men att tro är alltid att tro.

7. Vilket datum kommer du alltid att minnas?

Är alldeles för dålig på datum, så kan i nuläget inte komma på ett sådant som jag alltid kommer att minnas.

8. Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?

Att jag fick det jobb som jag har nu. Det är det klart bästa som hänt mig. Men att alla i min familj trivs så bra på vår nya hemort är ändå det allra bästa, även om det mindre direkt har hänt just mig. Att få vinterprata var oväntat fint.

9. Vilket var ditt största misstag?

Jag vaknade lite för sent till en ny omständighet. Jag var inte beredd, men jag borde absolut ha varit det.

10. Vilket var ditt bästa köp?

Kanske vår nya vardagsrumsmatta. Nej, kanske vår nya vardagsrumssoffa.

11. Vad spenderade du mest pengar på?

Hyra. Amorteringar. Mat. Och nya möbler och ting till nya hemmet. Och nya bilen!!!

12. Vad gjorde dig riktigt glad?

Att Arvid tycker så mycket om sin nya skola och att gå där.

13. Har du varit sjuk eller skadat dig?

Vi var sjuka i influensa riktigt i början av 2019. Hade sedan en sällsynt frisk vår och nu en osannolikt frisk höst. Att jag med sjuk menar magsjuka och feber säger förstås allt. Jag har med andra ord varit jättejättejättefrisk.

14. Vilka låtar eller artister kommer att få dig att tänka på 2019?

KAJ. Arvids helt klart största musikaliska passion och därmed något vi alla får ta del av.

15. Mådde du bättre eller sämre 2019 än du gjort tidigare år?

Både ock. Verkligen både ock.

16. Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?

Fredrik och Gud. Gud och Fredrik. Och mitt eget skrivande.

17. Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på?

Jag är inte mer spännande än att det mest sanningsenliga svaret troligtvis är telefonen.

18. Hur var din julafton?

Underbar. Helt underbar.

19. Blev du kär?

Fortsatte vara. Vad annat kan jag?

20. Vilket tv-program har varit det bästa på tv?

Vår tid är nu. Som vanligt.

21. Hatade du någon som du inte hatade förut?

Nå nej. Stundvis hatade och hatar jag kombinationen barn och skärm, men det är ju inte direkt eller ens indirekt någon.

22. Vilken var den bästa bok du läste under 2019?

Omöjligt att svara på. Återkommer till läsningen 2019 senare.

23. Vilken var din största musikaliska upptäckt?

Tror inte jag gjorde en enda stor. Är ju inte direkt eller ens indirekt en musikmänniska.

24. Önskade du dig något som du fick?

Typ allt viktigt jag önskade mig fick jag. En hel del av det jag önskade andra blev tyvärr ofått.

25. Önskade du dig något som du inte fick?

Ja, det gjorde jag. Och ibland gör det ont. Och ibland önskar vi sådant som vi tror att är vårt bästa fast det inte är det. I efterhand kan vi förundras över att vi ens önskade.

26. Vilken var årets bästa film?

Jag tyckte om Downton Abbey.

27. Vad gjorde du på din födelsedag?

Jag hade en magiskt fin dag med syster och moster och mig själv i Umeå.

28. Vilka var de bästa människorna du träffade?

Henrika. Och Hanna och Jonathan. De är nog årets vassaste nykomlingar.

29. Hur skulle du beskriva din klädstil?

Som en svart klänning.

30. Vad fick dig att må bra?

Att jag sprang tre gånger i veckan nästan helt utan undantag hela hösten. Att jag fick träffa älskade människor så ofta, både dem här och dem där. Att jag så ofta valde att läsa. Att mina människor mådde bra.

31. Vilken kändis var du mest sugen på?

Ytterst osugen på dem alla.

32. Vem saknade du?

Eleverna! Eleverna! Och alla de som bor på fel ställe.

33. Vilken var din bästa månad?

Den här är svår. Våren var inte vacker. Men maj hade en märklig charm. Juli var juli. September rolig. December på många sätt ljuvlig. Faktiskt.

34. Finns det något du kunde ha gjort bättre?

Massor. Hopplöst massor.

35. Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?

Jag tänkte låta bli att köpa kläder åt mig. Jag behöver verkligen ingenting och ska försöka bli bättre på att inte ge efter för alla begär jag drabbas av, för OJ så jag drabbas.

Jag hoppas också på mer stabilitet och kanske till och med mer förutsägbarhet.

Jag hoppas jag blir mer och mer den jag kunde och borde vara.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Vi sitter i köket och pratar, min syster och jag. När Hilde plötsligt kommer studsande in. För det är så hon rör sig just nu: studsande.

– Här kommer en tjej som har klottat med kiss, konstaterar hon och studsar vidare.

Festlig liten varelse. Som berättar om sig själv som ”en tjej”.

Hon är för övrigt också en tjej som upptäckt hur sköna människor vi har i vårt hem. Vid fyra olika tillfällen med fyra olika människor har hon de senaste två dagarna strängt uppmanat mig att sluta prata med en vuxen på besök. Hon vill nämligen ha den vuxna för sig själv och tycker uppenbarligen att jag stör det som de har på gång.

Vi får vara med. Så kommer jag att berätta om dig sedan, Hilde. Som en tjej som lät oss (ibland tvingade oss) att vara med.

Typ allra bäst just nu: att den ljuvliga lilla människan på bilden har ett stort intresse för bokstäver. Det är bara någon vecka sedan hon märkte att bokstäver finns och i nuläget känner hon igen rätt många. Vet vems bokstäver de är.

A är Arvids och mammas bokstav

B är fammos

D är Dumles

E är Ediths

F är Fredriks och moster Fannys

H är Hildes egen

I är Ingrids

J är Julias

K är Knuts

L är Liljas och Linnéas

M är moster Matildas

N är Nicholas

O är Oscars

P är Patriks

R är Ruts

S är Stinas

T är Tobias

V är Veras

Läsambassadören i mig gläds över detta nyfunna intresse. Må det aldrig svalna. Men mamman i mig gläds oerhört mycket mer. För en människa som känner igen bokstäver ser ju onekligen ganska bra. Vi vet fortfarande förstås inte exakt hur bra, men vi vet att hon ser klart bättre – åtminstone på nära håll – än vi tidvis befarat.

Varje litet steg åt rätt håll är en stor seger.

Det här är ingalunda hela berättelsen om vår familj, men en del och en väldigt sann del om den:

Vi ska på nyårsfest ikväll. Vi är rätt tidsoptimistiskt lagda när vi ska på fest. Festen börjar klockan 19.00. Klockan 18.13 går Fredrik i bastun. I bastun!!! Klockan 18.25 märker jag att Arvid tar – med egna ord – ett litet mellanmål. Fyra smörgåsar. Fyra!!! I skrivande stund är klockan 18.26 och jag sitter osminkad i sängen och skriver det här. I min skolas mjukisbyxor och mitt fotbollslags huppari. Inser att jag kanske inte går på fest med nylackade naglar. Men jag går och det gör mig glad ända in i hjärtat. Tänk att vi har ett sammanhang och en grupp människor på vår nya hemort att fira nyår med!

Vi ser tillbaka på året som gått en annan gång, just nu ser jag tillbaka på nyårsafton för fyra år sedan. Fredrik och jag gick en kvällspromenad i Solf, bara vi två, och bestämde att vi nog ville och vågade försöka få ett barn till. Det barnet blev Hilde och jag är så glad – ända in i hjärtat – att vi ville och vågade. Inför år 2020 är både viljan och modet mindre, så får det också vara. Så rentav måste det vara ibland. Vad vill och vågar du inför året som kommer?

Gott nytt år!

Fotad av syster Matilda Audas Björkholm

Jag har tankat, andats och levt gemenskap hela julveckan. Min skärmtid har dippat rejält och det gläder mig bara. Min lästid har dippat nästan lika rejält och det gläder mig bara delvis. Det har funnits tid för nästan ingenting annat än att vara tillsammans och äta. Gott så. Mycket gott så.

Varje natt har jag somnat och vaknat under samma tak som ännu fler kära och viktiga människor än vanligt. Först var vi nitton som åt middag på julaftonskväll i Fredriks barndomshem, under veckoslutet firade vi julafton med min barndomsfamilj på en lägergård. Vi var tjugoen när vi var alla. Det är helt omöjligt att inte känna sig rik med den här julen bakom sig. Att just de här människorna är mina och mina barns närmaste gör mig så glad.

I dag har det varit en dag av baksmälla. Efter en hel vecka med för lite sömn har alla varit trötta och ingen är väl som bäst – några tyvärr som absolut sämst – med för lite sömn i kroppen. Dessutom började dagen med att vi måste säga hejdå till dem vi fått vara allra mest med den här julen. Jag försöker tänka nyktra och rationella tankar som att vi ska vara glada att vi fick ha dem så här mycket den här julen, ingen annan jul på tio år har vi ju fått det. Men egentligen är jag bara ledsen och nästan lite arg över att de inte längre är här. Det nyktra och rationella får trösta en annan dag.

Samtidigt – och nu kommer det här irriterande positiva med mig, så sluta läsa NU om du är allergisk mot det – så är det ju ofantligt fint att få älska så mycket att man saknar så här mycket redan dag ett. Jag har inte hunnit städa bort alla kojor ännu och ändå är det bara saknad. Så älskade är de. Så fint är det att få älska och älskas så mycket.

Några vimmelbilder på det. Fotade av den älskade och saknade systern Matilda Audas Björkholm.

Några i det här julgänget är lite för trötta, har så här på annandagen gått lite för länge på lite för lite sömn. Så lite gnälligt, stundvis lite dålig stämning och stundvis mycket dålig stämning. Men inte värre än vanligt och inte värre än att jag borde klara det.

Ändå finns ett visst vemod i själen så här sent på annandagskvällen. Ett vemod som jag misstänker att bottnar i den trötthet som bott i mig under jullovet. Jag kan somna framför teven strax före eller efter elva på kvällen, på ett sätt som jag aldrig brukar göra. Trots att jag oftast sovit en stund på dagen också. Jag har förvånats av tröttheten, har inte riktigt kunnat spåra den.

Men jag tänker nu att det kanske är rimligt att vara trött efter ett år som det här. Vi bestämde oss för att flytta trots att jag inte hade något jobb att flytta till. Jag sökte fyra jobb, gick på fyra arbetsintervjuer och fick inte ett enda av dem. Jag och stora barnen bodde en månad hos vänner i Helsingfors och åkte till de andra i Österbotten på veckosluten. Fredrik jobbade en hel sommar utan semester. Jag började på nytt jobb. Barnen i ny skola och på nytt dagis med allt vad det innebar och fortfarande innebär. Nytt hem, nya sammanhang, nya människor, nya rutiner, nytt vardagspussel. Nytt allt.

Kanske min trötthet är helt rimlig. Kanske rentav vemodet kan anses vara rimligt.

Rimligt kan också skava lite.

En annan gång när jag också bar på lite trötthet och lite vemod.