Jag började lyssna igår, men jag lyssnade bara en liten bit. Jag stängde av redan i första låten för att jag kände mig rätt usel. Jag drabbades av den där självkritiken som inte räddar någon eller något men som slår till ibland och är svår att värja sig emot.

Ikväll gjorde jag ett nytt försök. Jag drog på mig mina icebugs och svärfars reflexväst och sprang fem kilometer i den by som är min mans barndomsby. Jag lyssnade hela vägen utan att känna mig usel. Inte för att varje formulering satt där den skulle eller för att varje tanke var sjukt bra, men för att jag ändå vågar tro att något landar rätt hos någon och för att jag egentligen vet att det faktiskt räcker så. Mitt vinterprat ritar inte om någon världskarta, det är inget stort manifest. Men det är en människas sanna berättelse och jag har hittills inte träffat en enda människa vars berättelse inte skulle vara värd att berätta.

Att det gick så mycket bättre att lyssna idag än igår beror säkert också på att jag idag var buren av alla fina kommentarer, ord och meddelanden som jag fått under dagarna som gått. Att någon tar sig tid att lyssna är stort. Att någon tar sig tid att skriva och tacka är om möjligt ännu större. Människor som gör sådant gör världen bättre. På riktigt. Tack!

Om du också vill lyssna kan du göra det här .

– Jag önskar mig faktiskt ingenting i julklapp. Jag tycker att det bästa med julen är att få vara tillsammans med alla kusiner.

Så sa en av mina systerdöttrar igår och jag tror faktiskt hon menade det. Att få vara tillsammans är ju alltid en gåva, av olika orsaker en ovanligt stor och viktig gåva just i år. Jag ska försöka förvalta varje stund tillsammans.

Må julen ge dig det du behöver allra mest just i år. Vila, gemenskap, hopp. God, god jul!

De här människorna, alltså. Varenda en. Älskar dem så ofantligt mycket.

I mitt flöde idag: pepparkakshus, julgranar och barn i tomteluvor. Och mitt i allt. I ett instagraminlägg. Ord bland en massa andra ord:

The Lord wastes nothing.

För mig säger den meningen det mesta om vad hopp och tro är. Jag tror på inget sätt att ett liv i Guds hand är ett liv befriat från mörker och sorg och lidande, men jag tror på alla sätt att ett liv i Guds hand är ett liv i tro på att Han kan använda också mörker och sorg och lidande. Möta oss mitt i det och göra något vackert också av det riktigt fula och meningslösa.

I den tron firar jag jul imorgon.

Jag vill egentligen inte leva så, men just nu har vi faktiskt mer pengar än tid. Det är inte så att vi direkt drunknar i pengar, men nog så att vi är ganska svältfödda på tid. Speciellt på ledig tid tillsammans. Därför har vi den senaste månaden anlitat städtjänst. För att det absolut vettigaste vi kan köpa just nu är den lilla tid som kan köpas för pengar.

Jag har stor förståelse för den som inte vill och ännu större förståelse för den som inte kan, men om du egentligen både vill och kan anlita städtjänst och av någon orsak (typ plikt eller skam eller något annat som knappast hjälper någon) inte gör det så vill jag råda dig att testa. Se vad det gör med ditt liv. Det kan kanske göra ännu godare än du tror. Oss gör det enormt gott.

En glimt vårt just nu (inte på bilden) nystädade julhem.

Dagens finaste komplimang stod Arvid för. Vi satt och tittade på Finlands lucia på tv när han plötsligt tittade noggrant på mig, sedan på henne, sedan på mig och sa:

– Du ser ut nästan exakt som lucia.

Jag avkrävde någon slags förklaring. Hade gärna levt vidare i tron att jag ser ut nästan exakt som vår strålande vackra lucia, men jag är ju ändå en vän av sanning så vi lämnade inget där.

– Du har också lite så där frolligt hår, sa Arvid.

– Och sedan har du också ofta halsband, fortsatte han.

– Och så ser du nästan hela tiden glad ut, du ler alltid, sa han avslutningsvis.

Att det är så han säger i slutet på jullovets första dag när Fredrik gick hemifrån strax efter nio på morgonen och kom hem igen efter halv åtta på kvällen är en enorm seger. Minst i klass med att se ut nästan exakt som lucia.

Det snurrar stora tankar i mitt huvud, men en del tankar är för stora och för sköra för att få snurra här. Då får det bli en mindre tanke. Till exempel den här:

Arvid var DJ när vi åkte till stan och körde vårt säkraste kort, KAJ. Och mer specifikt låten text-tv. Jag påmindes om en annan tid i mitt liv. En tid som yngre och nygiftare och med en man som hängde på text-tv många många många gånger om dagen.

– Jag kan nästan sakna tiden när du kollade text-tv, sa jag.

Men det behöver jag alltså inte göra.

– Jag kollar ju text-tv varje dag, sa Fredrik. I appen.

Det ni. Man tror man känner en människa och så visar det sig att han hänger på text-tv i en app. Varje dag.

Och så säger de att man kanske börjar kunna varandra för bra efter femton år.

Ha.

Mannen på bilden har väldigt mycket med texten att göra.

Han hostar till. Men det är vi många som gör, på tåget så här en kväll i mitten av december. Jag själv hostar också till ibland och det gör lite ont när jag sväljer.

Men han slutar inte hosta. Och efter en liten stund vänder vi oss om för att kolla att allt är okej.

– Saatana, får han fram mellan hostningarna.

Och när vi vänder oss om ser vi att han är en av de människor som lever i utkanten. En som är så full en tidig kväll en onsdag att han pratar för sig själv, en som sluddrar så mycket att det är svårt att förstå vad han säger. Och – det värsta av allt – en som de flesta av oss inte ens vill eller orkar försöka förstå.

Men så kommer en som vill och orkar. En konduktör, en ängel i grönsvarta kläder. Med ett tålamod och en vänlighet som överträffar det mesta jag sett bemöter hon honom med respekt och vänlighet. Hon bemöter honom som den människa han ju är.

Han är en av våra minsta. Och om berättelsen om oss är lika med berättelsen om hur vi tar hand om våra minsta är berättelsen om mig tyvärr inte särskilt vacker, inte om vårt samhälle heller.

Men berättelsen om henne. Den är vacker. Den ville jag berätta.

De kommer gående hand i hand. I ett gathörn stannar de, kramar om varandra hårt och ger varandra en kyss. Sedan går de vidare åt olika håll. Så börjar deras dag.

De sitter bredvid varandra på bussen. Båda talar mycket och snabbt men tyst. Ingen annan hör vad de säger men också orden vi inte hör låter hätska. De bänger surt på varandra när han stiger av några hållplatser tidigare än hon. Så börjar deras dag.

Jag vet inte vem de är och vad som har hänt innan deras dag börjar som den börjar. Men jag tänker märkligt ofta – också idag när jag ser det här – på att vi långt ifrån alltid vet när vi säger hejdå till en älskad människa för sista gången.

Så varje morgon när jag säger hejdå till Hilde på dagis säger jag att jag älskar henne. Ofta att jag älskar henne tusen, lika ofta att jag älskar henne miljoner. För så talar jag med henne om min kärlek. För långt ifrån alltid vet vi.

Så länge jag får ha dem kommer jag att påminna dem om att jag älskar.

Det sista han gjorde igår innan han somnade var att gråta. För när han vaknade idag på morgonen skulle hans mamma vara borta. I tre dagar. Det var mer än han mäktade med.

– Du måste väcka mig när du åker, jag vill säga hejdå, krävde han.

Men med tanke på att jag gick ut genom dörren före halv fem på morgonen var det en riktigt dålig idé, så vi kom överens om att han skulle ringa mig på tåget så fort han vaknade på morgonen i stället. 7:27 ringde han. Han var ledsen och ville att jag skulle komma hem genast, men fick lite plåster på såren då jag bad honom öppna luckorna i min chokladkalender nu medan jag är borta.

Mest plåster fick ändå både han och jag eftersom han har haft en jättebra måndag trots sorgen och saknaden. Det säger så mycket om Fredrik och den förälder han är. Aldrig behöver jag fundera på hur barnen har det när jag är på arbetsresa. Alltid kan jag vila i att de har det hur bra som helst.

Jamen ja. I år bjuder radio Vega för första gången på vinterpratare och jag har glädjen att vara en av dem. På julafton kommer mitt program. Jag är – min vana trogen – mycket glad, mycket pirrig och mest tacksam.

Hoppas du vill lyssna!