Denna lördag ett liv. Redan före tio skulle ett barn rymma hemifrån, packade ryggsäck och allt. Lite senare fick ett annat barn mig att rymma till andra ändan av huset för att jag inte stod ut med gnället och tjatet.

Men idag har vi också haft flera av de fridfullaste, roligaste och absolut bästa familjestunderna på länge, länge.

Det går så löjligt snabbt att ta sig från höjder till dalar i den här tillvaron som är vår. Tur att det går precis lika snabbt att ta sig från dalar till höjder.

Och också fast jag i skrivande stund är yr av allt resande fram och tillbaka idag så är jag mest av allt bara tacksam. Jag tänker på alla de alldeles för många som har en betydligt lugnare tillvaro än de någonsin önskade sig. Som inget hellre vill än att någon liten ska vända upp och ner på hela världen och komma med nya nivåer av både dal och höjd.

Ja. Mest av allt bara tacksam.

Se på henne.

Jag är ju visserligen inte det minsta objektiv, men se på henne. Gårdagens och tidernas snyggaste disputerande doktorand. Och då är hennes skönhet ändå inte det mest slående.

Min lillasyster. Hon är så ofattbart klok. Arbetar så hårt. Är så rolig, så varmhjärtad och så modig. Så genuint på jakt efter det som är sant och gott.

I den fråga som många tvärsäkra i olika läger hävdar att är enkel så står hon rakryggad efter fem års gediget arbete och säger att frågan är komplex. Att vi behöver närma oss den från ett helt annat håll.

Hela hennes vuxna liv har hon fått mig att närma mig saker från andra håll. Hon har utmanat mig att tänka om, tänka större och tänka bättre. Ibland har det gjort ont, alltid har det varit bra. Hon har lärt mig så mycket och om jag lyckas lära henne ens en bråkdel av det får jag vara nöjd.

Nu är hon nästan doktor. In spe, heter det här mellanläget tydligen. Jag är så ofantligt stolt över att få höra ihop med henne. Jag är ännu mer ofantligt glad och tacksam över att få göra det.

Hon som tagit bilden är Matilda Audas Björkholm, en annan av mina osannolikt begåvade småsystrar. Att höra ihop med henne – och med den tredje också osannolikt begåvade – är också en källa till evig stolthet, glädje och tacksamhet.

Världen har blivit fattigare och himlen rikare. Två människor jag både beundrar och tycker om har en tom famn nu och bär en saknad och en sorg som ingen borde behöva bära.

Lilla människa. Du fick alldeles för få andetag här på jorden, men varje andetag var viktigt. Ditt liv har har spelat en stor roll och berört så många.

Aldrig glömmer vi dig.

I fredags talade jag inför hundrasextio sjuor i Åbo. Igår inför fyrtio klasslärare i Malax. Idag inför tio-femton i Solf.

Med tanke på det kan det ju te sig märkligt att jag idag, på min lediga kväll, valde att tala inför folk. Att det är sådant jag gör också när jag är ledig. Men när jag får tala om parrelation tillsammans med min Fredrik – då är jag med.

Ikväll har vi fått tala om parrelation och föräldraskap med blivande föräldrar i vår nya hemkommun och jag har svårt att komma på något jag hellre gör en tisdagskväll i mitten av januari. För bland allt det jag tror på tror jag alldeles speciellt mycket på att vara snäll och bra mot den man lever allra närmast.

Vår kanske viktigaste poäng ikväll var att barnet bor i föräldrarnas kärlek till varandra, att barnets främsta hem är föräldrarnas förhållande till varandra. Att få tro det ger mig hopp och tröst. Också de där dagarna när jag känner mig mest arg får jag lita på att barnen inte bor i min ilska utan i min kärlek till Fredrik och hans till mig. Det är faktiskt en helt okej plats att bo på. Minst helt okej.

– Vad ska vi läsa för bok ikväll, Hilde?

– En kiss- och bajs- och pruttbok!

Hysteriskt skratt. Har någon någonsin sagt något roligare? Hon trodde nog inte det.

Kiss- och bajsåldern. Inte så där överdrivet superkul så här tredje gången. Heller.

Men hon. Aldrig tråkig. Speciellt inte i frisyr.

Jag var typ aldrig arg innan jag blev förälder. På riktigt. Annat är det numera. Dåliga dagar känns det som om jag är arg nästan jämt och de allra sämsta dagarna är vägen till ilskan så kort att jag känner mig som en stadigt bofast.

Det märkliga och nåderika är att mina barn verkar se mig som alltid glad. De går så snabbt vidare, antar jag. När jag själv stannar kvar i ilskans efterdyningar är de redan djupt inne i glädjen. Jag kan självplågande klamra mig fast vid fem arga procent trots nittiofem glada. Medan de verkar minnas sextio glada också de ruttna dagar när det faktiskt fanns hela fyrtio arga.

Nu låter jag jättesorglig. Det är jag inte. Egentligen. Jag är bara trött på att vara arg och kan ofta tänka att mina barn borde få ha en mindre arg förälder. (Till mitt försvar kan jag också ofta tänka att ingen kunde vara en mindre arg förälder till mina barn.)

Jag har en orubblig tro på att vi människor får just precis de barn vi ska ha. Men ibland glömmer jag bort att lika orubbligt tro att våra barn också får just precis de föräldrar de ska ha.

Märkligt och nåderikt är det att ändå få tro att vi har vad som krävs för att just våra barn ska få den start som de behöver. Gud gav just oss just dem av en orsak. Jag är så enormt tacksam för dem och för det.

En sommardag. Fotade av moster Matilda Audas Björkholm.

För någon dag sedan satt jag och Fredrik vid köksbordet med våra kalendrar. Vi insåg att vi under månaden som kommer behöver barnvakt nio gånger. Nio! I den stunden kändes vårt vardagspussel helt orimligt.

Men bara en halvtimme senare var de flesta dagarna lösta och vårt vardagspussel kändes klart mer rimligt.

Och ikväll, när jag får somna hemma hos en av mina bästisar och hennes höggravida mage, känns det otroligt rimligt. Tänk att jag – trots att vi numera bor 400 kilometer från varandra – kommer att få träffa den här nya lilla människan ofta! Att jag ska få vara en återkommande del av barnets liv. Så otrolig rimligt. Så otroligt rätt.

Vår vardag nu kräver mer planering än någon av våra tidigare vardagar någonsin krävt, men jag tror faktiskt att vi just nu har just det liv vi ska ha just nu. I det är det lätt att vila. Trots att pusslet inte riktigt rymmer alla bitar alla dagar.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Jag fick vara hemma tre veckor och en dag i sträck. Sov inte alla nätter hemma, men sov alla nätter under samma tak som mina närmaste människor. I natt ska jag somna under samma tak som andra nära, men mina närmaste är inte här.

Det är både ock. Det är skönare än vanligt att få vara lite för mig själv eftersom jag haft de närmaste så nära så länge, samtidigt som det är oskönare än vanligt att få vara lite för mig själv eftersom jag haft de närmaste så nära så länge.

Så nu ligger jag här i bäddsoffan klockan två minuter före elva och tittar på bilder och videoklipp på mina närmaste. För så gör jag när jag saknar. Vet att saknaden inte är farlig. Vet att de har det bra och att jag har det bra och vet att vi snart är tillsammans igen.

Alla barnen hade tråkiga och rättstavade namn på sina netflix-profiler: Amanda och Fredrik och sådant.

Förutom Arvid. Hans profil:

Rättstavning är överskattat när felstavningen är så här festlig. Hälsar modersmålsläraren.

Alltså han. Som igår fick och förtjänade rivsår i ansiktet. Han gjorde det igen idag. Överraskade oss.

Han jobbade som ett djur med städning när han egentligen skulle sova och sedan ordnade han en spårning för mig och Fredrik där vi fick vandra mellan de olika platser i hemmet som han hade fixat till. En tömd diskmaskin. En dammsugen köksmatta. Ett städat rum. Ett rengjort golv i tv-rummet.

Det var verkligen inte vad vi hade förväntat sig. Ibland är oförutsägbarhet det absolut bästa och vackraste som finns.

Han har hur mycket som helst i sig, vår älskade Arvid. De gånger han kanaliserar det rätt blir det guld. De gånger han kanaliserar det mindre rätt blir det (ibland) ett annat slags guld. Som då.