En sann berättelse om trettondagen 2020: Arvid har tre riktigt rejäla rivsår i ansiktet efter att Hilde till sist sa ifrån och gav igen. Och jag kan erkänna att jag – ihärdig motståndare till hämnden som fenomen – tyckte att han fick vad han förtjänade. Vi kan säga att varken stunden när det hände, stunden före eller stunden efter lär dyka upp om du googlar #familygoals, men det är stunder som var del av vår idag.

En annan lika sann berättelse om trettondagen 2020:

Han är ju rätt dålig på förändringar, vår Arvid. Vi utgick från att flytten skulle vara svårast för honom, han som tycker om när allt är som det brukar kan ju omöjligt gilla nytt hem, ny skola och nya människor. På en och samma gång.

Så därför vet glädjen i hjärtat inga gränser när han på morgonen sista jullovsdagen säger:

– Jag vill bara att den här dagen ska ta slut. För nu vill jag till skolan så mycket.

Och ännu en sann dagens:

I slutet av den här dagen läste han en bok om Gud högt för mig och sitt bästa gosedjur.

Det är så tvära kast. Jag hinner inte med och jag kan inte ens riktigt tycka att jag borde hinna. Att det är jag som är orimlig. Hur kan en och samma person framkalla så oerhört olika reaktioner och hur kan det vara så kort mellan de reaktionerna?

Idag har vi mest varit i bollhall. Det blev fyra varv fram och tillbaka. Jag skojar tyvärr inte. Men det var värt det. Så värt det.