– Sabina fin flicka, sa Ingrid när vi utvärderade eftermiddagen.
– Jo, Sabina är fin, sa jag.
– Jo, HAN är fin, sa Ingrid.

Det är väl innehållet som räknas. Som vanligt. Vad är nu personliga pronomen?

Jag tycker ordet fin är passande för dagen. Fin Sabina. Fin Ingrid. Fin smultronplats. Fin bulle. Fin promenad. Fin toalett. Fin hemstad. Fin.

I natt sov jag sex och en halv timme i sträck. Det händer sällan. Jag vaknade av mig själv i morse typ tre minuter före klockan ringde och påminde mig om att dagen börjar och att dagen är vardag. Det händer också sällan. Jag vaknade och kände mig nästan pigg. Det händer mest sällan av allt.

På den punkten är jag inte bortskämd.

  

Men så mycket annat är så bra, så jag kan absolut kalla mig privilegierad (bra ord). Till och med bortskämd.

I natt sov jag sex och en halv timme i sträck. Det händer sällan. Jag vaknade av mig själv i morse typ tre minuter före klockan ringde och påminde mig om att dagen börjar och att dagen är vardag. Det händer också sällan. Jag vaknade och kände mig nästan pigg. Det händer mest sällan av allt.

På den punkten är jag inte bortskämd.

  

Men så mycket annat är så bra, så jag kan absolut kalla mig privilegierad (bra ord). Till och med bortskämd.

Sådant bygger vi ikväll. Barnet sover. Glassen är läskande (jobbigt ord). Vi har fått turkish appletea och turkish delight. Det spelar ju ingen roll att tvättmaskinen är sönder. Typ.

Sådant bygger vi ikväll. Barnet sover. Glassen är läskande (jobbigt ord). Vi har fått turkish appletea och turkish delight. Det spelar ju ingen roll att tvättmaskinen är sönder. Typ.

Jag är ingen barn-människa. Ingen djur-människa heller (fast det är nästan ännu mer förbjudet). Men ibland träffar jag barn som charmar mig totalt. I går träffade jag ett sådant barn. En treårig pojke med de mest uttrycksfulla av ögon och den mest underbara av kalufser. Han hade ett halsband. Inget manligt tråkigt svart läder utan ett som glittrade och lyste i ljuvlig plast.

– Vilket fint halsband, sa jag imponerat.

– Det är mitt högsta-vågar-halsband, sa han stolt och berättade sedan ivrigt om hur halsbandet stod för mod.

 

Jag älskar det. Ett högsta-vågar-halsband med rosa, lila, turkosa pärlor. Underbart.

Jag är ingen barn-människa. Ingen djur-människa heller (fast det är nästan ännu mer förbjudet). Men ibland träffar jag barn som charmar mig totalt. I går träffade jag ett sådant barn. En treårig pojke med de mest uttrycksfulla av ögon och den mest underbara av kalufser. Han hade ett halsband. Inget manligt tråkigt svart läder utan ett som glittrade och lyste i ljuvlig plast.

– Vilket fint halsband, sa jag imponerat.

– Det är mitt högsta-vågar-halsband, sa han stolt och berättade sedan ivrigt om hur halsbandet stod för mod.

 

Jag älskar det. Ett högsta-vågar-halsband med rosa, lila, turkosa pärlor. Underbart.

I dag hände det. Efter fem veckor, en dag och två timmar på mitt sommarjobb kom den mest nervösa stunden. Hittills. Men sedan gick det över, för allt blev lite försenat. Hur länge som helst kan man ju inte vara nervös. I stället njöt jag av de faktum att jag befann mig på ett lyxhotell, att tillgången till croissanter var obegränsad och att jag mitt i allt fick en timme med min roman. Så kan det bli ibland.

 

Sedan fick jag träffa henne. Det var väldigt opersonligt och det var allt annat än hon och jag. Men jag satt långt fram och kände mig gemytlig. Och glömde bort vad ordet nervös betyder.

I dag hände det. Efter fem veckor, en dag och två timmar på mitt sommarjobb kom den mest nervösa stunden. Hittills. Men sedan gick det över, för allt blev lite försenat. Hur länge som helst kan man ju inte vara nervös. I stället njöt jag av de faktum att jag befann mig på ett lyxhotell, att tillgången till croissanter var obegränsad och att jag mitt i allt fick en timme med min roman. Så kan det bli ibland.

 

Sedan fick jag träffa henne. Det var väldigt opersonligt och det var allt annat än hon och jag. Men jag satt långt fram och kände mig gemytlig. Och glömde bort vad ordet nervös betyder.