Jag är ingen barn-människa. Ingen djur-människa heller (fast det är nästan ännu mer förbjudet). Men ibland träffar jag barn som charmar mig totalt. I går träffade jag ett sådant barn. En treårig pojke med de mest uttrycksfulla av ögon och den mest underbara av kalufser. Han hade ett halsband. Inget manligt tråkigt svart läder utan ett som glittrade och lyste i ljuvlig plast.

– Vilket fint halsband, sa jag imponerat.

– Det är mitt högsta-vågar-halsband, sa han stolt och berättade sedan ivrigt om hur halsbandet stod för mod.

 

Jag älskar det. Ett högsta-vågar-halsband med rosa, lila, turkosa pärlor. Underbart.