Det finns säkert något klädsamt och ödmjukt sätt att säga det här på, men jag orkar inte hitta det sättet just nu utan säger bara…. JAAAAAAAAA! Ingrid och hennes stafettlag har idag vunnit guld i stafett-FM på 4×100 meter. Tänk att de hade det i sig!

Vi visste att det fanns en chans. Om allt gick vägen kunde det kanske bli en medalj. Men vi var absolut inte säkra. Det fanns så många starka lag och precis allt ska stämma om det faktiskt ska gå. Och i finalen stämde inte allt, men det gick ändå.

Jag är så glad att vi åkte till Åbo hela familjen och var med på plats. Jag är så glad att jag fick ropa mig hes när flickorna sprang. Jag är så glad att jag fick krama om dem alla fyra. Jag är så glad att de fick vara med om den här dagen. Jag tror det blir ett minne för livet. Den här dagen lär de komma ihåg.

Idrotten är brutal och hård. Väldigt få får åka hem med medalj. Det är inte heller nödvändigtvis så att de som jobbat hårdast får stå på prispallen. Men idrotten är så vacker ibland. Idag fick just vi se det där vackra.

Och det blir kanske extra vackert för att vi minsann sett det brutala och hårda också. Också den här säsongen.

Så glad. Så stolt. Så tacksam.