Hon har inte ens fyllt sex ännu, men i torsdags gick hon ensam till och från barnkörens övning. Visserligen övar kören i församlingshemmet på typ samma gård som vi bor, men ändå. Hon ville inte bli förd och hämtad. Hon ville gå själv och hon gjorde det. Stolt och frimodigt och med den rakaste rygg jag sett.

– Jamen, då går jag väl då, sa hon världsvant. Kramade oss hejdå och så gick hon.

Och kvar stod vi och förstod inte riktigt när vår lilla blev så stor.

Hon är och vill vara mycket mera självständig än hennes syskon var i samma ålder. Jag tycker det är fint och jag tycker det är svårt. I någon mån är det väl alltid svårt när våra små vill prova sina egna vingar, men det är kanske ännu svårare när den flygsugna fågelungen inte ser så bra. Också den väldigt korta vägen till församlingshemmet är det ju för allt i världen bra att kunna se ordentligt.

Men. Ingen fågel som vill prova sina vingar ska tvingas vara kvar i sitt bo. Så vi lät henne gå själv till kören och tittade efter henne genom fönstret när hon gick. Hon tittade inte efter oss, hon vände sig inte om.

Hon flög.