Fars dag

Han fick bada i de kort och presenter och kärleksförklaringar som han förtjänar alla dagar. Och jag tänker att det är lätt att fira fars dag med en pappa som Fredrik i huset.

Grattis till alla oss som får fira den här dagen med lätthet.

Som så många andra tänker jag ändå mest på alla dem som firar med tyngd eller inte alls. På dem som förlorat sin pappa sedan förra årets fars dag. På dem som visserligen har en levande biologisk pappa men en som bara är pappa på pappret. På dem som inget hellre vill än att få bli pappor och som nu tickar av ännu en fars dag med tom famn. Eller med en tommare famn än önskvärt. På dem som en gång var pappor till barn som inte längre finns kvar på jorden. På dem som är pappor till barn som finns kvar på jorden men som har kapat alla band. På dem som har pappor som gjort illa eller fruktansvärt illa. På dem som har pappor vars bästa aldrig räckte till. På dem som egentligen räcker till men som tror sig vara pappor som inte räcker till och som varje dag lever med det tunga misslyckande det innebär.

Pappor är komplicerade saker. Människor är.

Men jag tänker naturligtvis också på alla dem som får fira världens bästa pappa idag. Det finns ju så väldigt många sådana. Finns det någon större nåd än att så många tycker sig få fira den bästa av pappor på fars dag?

Jag tror kanske inte det.

Den här bilden får illustrera vår världs bästa pappa. När han reste mot Norge med barnen för Hildes gudfars bröllop. 1000 km i bil och färja mellan Vasa och Umeå. Två övernattningar längs resan. Utan mig. Själv direktflög jag några dagar senare. Vår världs bästa.

Som Sune

Han är den av våra barn som lärt oss mest om superlativer. Och han har också visat sig vara vårt mest romantiska barn. Så när han i lördags vinkade av oss till vår dejt hade han ett råd att ge mig:

– Mamma, tänk lite mer som Sune!

Ni vet, Sune? Tjejtjusaren som jag läste om på 90-talet och som min Arvid läser om nu.

Jag vet inte om jag tänkte lite mer som Sune, men vi hade en jättefin dejt. Det gör oss så oerhört gott att ibland få vara bara vi två när det oftast är så många och så mycket annat.

Att tänka som Sune är lätt. Att få möjlighet att göra det är betydligt svårare. Tänk att barnen har vuxna kusiner som med glädje kommer och tillbringar ett dygn tillsammans med dem så att vi får ett dygn för oss själva. Tänk att hon som var en liten charmig tvååring när jag lärde känna henne nu är en ansvarsfull härlig vuxen som kan ta hand om våra barn. Tänk att hon som inte ens fanns när jag blev en del av Fredriks familj nu finns och vill finnas till också för våra barn.

Ljuvligt.

Han och jag. I vårt sommarhussovrum.

Jättemycket övning

– Nu ska jag göra ett magiskt trolletrick som jag har övat på jättemycket.

Hilde placerar ut korten i en kortlek framför sig.

– Välj ett kort, mamma. Du får ta vilket som helst.

Generöst. Jag tar ett kort. Tittar på det. Det råkar vara hjärter ess.

Hilde tittar också på det. Ser väldigt nöjd ut.

– Nu får du sätta det bakom ryggen.

Så jag gör det. Hilde nickar. Allt går precis som hon har tänkt sig.

Sedan riktar hon uppmärksamheten mot korten som ligger kvar. Väljer ett.

– Är det här ditt kort? frågar hon.

Vad jag önskar att det var det. Vad innerligt jag önskar att det var det.

– Nej.

Måste jag ändå erkänna.

Hilde ser fundersam ut. En sekund eller tre. Sedan reser hon sig, går till platsen bakom min rygg.

– Är det här ditt kort? frågar hon.

– Ja!

Triumfen i blicken. Triumfen.

– Jag är en trollkarl! utbrister hon.

Jag tror det är hyfsat ofarligt att överskatta sina magiska egenskaper när man är nästan fem, så jag nickar bara. Och hoppas att hon övar vidare om det här är en väg hon vill vandra. För om jättemycket övning ledde bara så här kort så är vägen nog lång.

Ganska lite att komma med

Jag är väl som människor är mest och tycker i regel att november har ganska lite att komma med. Men jag har blivit bättre på att se någon slags charm också i den månad som är nu. Fokuserar på mitt positiva.

Så här gör jag:

1. Det finns något lite nådigt i mörkret. När det är kolmörkt redan klockan fyra – hur mycket mer kan en människa egentligen förväntas göra och orka efter det? Jag tycker att man måste ganska lite när det är mörkt hela tiden. Det finns något förlåtande i det. Något tillåtande. Jag bejakar.

2. För en människa som egentligen tycker att väntan är minst halva grejen så har november mycket att ge. Jag har alltid tyckt om julen, men faktum är att jag tycker ännu mer om väntan på julen. För mig är första advent julafton och julafton jättelång. Så november är väntan på väntan. Inte mig emot. Inte alls. Jag bejakar.

Det hjälper. Jag ser annat än mörker och jag ser ljus in mörker.

Hur gör du?

Blindveckan

Vet du vad det här är för vecka? Det är blindveckan. Den årligt återkommande veckan uppmärksammar aktuella och viktiga teman för personer med synnedsättning. Årets tema är ”Säg det med ord”.

Jag antar att du inte vet att det är blindveckan den här veckan. Nästan inget annat år har jag heller vetat.

Och någonstans önskar jag verkligen att jag inte visste i år heller.

Men om priset för den ovetskapen skulle vara att Hilde inte fanns i mitt liv – som just precis den hon är – så är valet lätt. Jag väljer vetskapen tusen dagar av hundra.

Ungefär 3000 synskadade i Finland har svenska som modersmål. 80 % av dem är över 65 år gamla. Bland de 5 % som är barn och unga finns vår älskade Hild. Att få vara hennes mamma är en gåva och en glädje. Mitt mål är och har alltid varit – också innan vi visste att synskadan fanns – att hennes liv ska få bli så stort och rikt och meningsfullt som möjligt.

Från djupet av mitt hjärta: tack till alla de organisationer och människor som arbetar för att det målet ska bli lättare och möjligare att uppnå! Jag lär mig mer och mer hela tiden. Jag blir allt mer imponerad.

Tack!

Hon. Fotad av sin moster Matilda.

De här stunderna jag såg framför mig

Livet med barn är att aldrig riktigt veta vad man får. På gott och ont. Idag mellan kvart över fyra och sex var det på ont. Måndagsfeelisen var så brutalt usel hemma hos oss att jag höll på att gå sönder.

Men idag mellan kvart före åtta och nio var det på gott. På godaste gott. Vi satt och kvällsfikade och alla pratade och skrattade. Och jag tänkte att det var just precis de här stunderna jag såg framför mig när jag en gång hoppades på en familj.

Barnen pratade mest om den hund de hoppas på. Jag vet inte vilka slags stunder de ser framför sig i det hoppet, men jag vet att vi inte ser bara samma.

Hilde presenterade sina tre främsta förslag på hundnamn. Alla är på någon nivå dåliga, alla av olika orsaker.

1. Baronessan.

2. Juklides.

3. Fredrik.

Storasyskonen förgicks lite av skratt över namnförslagen. Och när alla tre bara gick sönder av skratt tillsammans gick jag sönder av hur fina de kan vara med varandra ibland.

Och i den stunden insåg Arvid:

– Jag vill nog hellre ha ett syskon till än en hund. För tänk om bebisen blir lika gullig som Hilde! Och tänk på Hilde tillsammans med en bebis…

Och så dog han sötdöden.

Och så gjorde jag det också. För en nioårig bror som knappt klarar av tanken på hur gullig hans lillasyster skulle vara som storasyster… Hans gullighet klarar jag knappt av.

Inte ens idag mellan kvart före åtta och nio ville jag ha en bebis till. Men de jag har haft är helt underbara.

Underbara då. Underbara nu.

Superhjältar kan och får gråta

– Sidu Hilde, också stora pojkar kan gråta ibland, förklarar han. Alla är ledsna ibland och det är inte farligt att gråta.

Han är bra på många saker, vår Arvid. Fotboll och matematik, till exempel. Oförtjänt och provocerande bra på att läsa är han. Men frågan är om han inte är allra allra bäst på att vara storebror och på att prata känslor.

Tänk att få vara snart fem och ha en storebror som i ens egna ögon är en superhjälte och som visar att också superhjältar kan och får gråta.

Inte är det synd om Hilde.

Arvid och Hilde. Zalah och Alisson. Superhjälten och beundraren.

Behövs

Det lyser hur många ljuslågor som helst i mörkret. Det är ofantligt vackert och ofantligt sorgligt samtidigt.

Jag tänker på alla liv som varit. På alla människor som är saknade och älskade. På alla dem som lever kvar med stora sår, speciellt på alla dem som fortfarande lever med öppna sår.

Den här dagen behövs. Det är så uppenbart. Varje ljuslåga på varje begravningsplats vittnar om att den här dagen behövs. Det behövs en dag när det finns utrymme för sorgen. När den får finnas och synas.

Och ibland behövs också en liten människa som förankrar en i här och nu och allt och alla som fortfarande finns. Som står vid en grav och ger ifrån sig ett ljud.

– Är du ledsen? frågar en kusin.

– Nej, men jag har inget att göra, suckar Hilde.

Också en orsak till sorg vid grav. Kanske rentav en rimlig sådan.

En allhelgonaklubb

Hon har gjort ljuslyktor i dagklubben. Hon går där en dag i veckan. Älskar den dagen. (Förstås gör hon. Hittills har hon älskat alla grupper någonsin.)

I dagklubben har hon gjort ljuslyktor.

– Man ska tända ljus och tänka på någon som har dött, förkarar hon när hon lägger fram lyktorna på köksbordet.

– Men jag känner ingen som har dött, suckar hon tungt. Irriterat. Sårat. Förorättat. Som om det finns en allhelgonaklubb som hon inte har tillgång till, som hon är utestängd ifrån.

Hur förklarar man för någon som aldrig har förlorat någon att just den klubben är en som man gärna får medlemskap i rätt sent?

Jag vet inte. Men jag vet att vi tillsammans kom på. Så ljusen brann för storasyskonets kompis och för kusinernas farfar.

De flesta av oss tänder ljus och saknar. Jag tror det är viktigt att vi får göra det. Men jag tror det är viktigt också för Hilde och andra som vet nästan inget eller väldigt lite om den sortens sorg. Det är bra att vara medveten om att de flesta sörjer och saknar. Att det är en del av livet.

Att det finns en väldigt stor klubb att bli medlem i den dag det behövs.

Göra

Om det här skulle vara en helt annorlunda blogg skulle jag ha skrivit mer än någonsin på sistone. Jag har gjort så mycket. Men nu är ju den här bloggen en sådan där jag sällan skriver om vad jag gör men rätt ofta om vad jag tänker och känner och faktum är att jag tänker och känner mindre när jag gör mer.

Det blir snart lugnare. På riktigt. Det blir snart lugnare.

Det har varit allt annat än lugnt – jag sov borta fjorton nätter i oktober – men jag har sällan klagat eftersom jag mest av allt varit genuint tacksam över att igen få och kunna göra. När jag sökte och fick jobbet som läsambassadör var det ju det här jag hoppades på och såg framför mig. Nu äntligen får jag leva det igen.

Med det sagt: nu ska jag sova hemma en hel vecka i sträck. Nu ska jag hinna tänka och känna och skriva. Och jag är genuint tacksam för det. Också.

Tåg-selfie. Det kunde ha funnits tusen sådana nu. Ingen har gjort mer för VR än jag på sistone. Ingen.