– Nu ska jag göra ett magiskt trolletrick som jag har övat på jättemycket.

Hilde placerar ut korten i en kortlek framför sig.

– Välj ett kort, mamma. Du får ta vilket som helst.

Generöst. Jag tar ett kort. Tittar på det. Det råkar vara hjärter ess.

Hilde tittar också på det. Ser väldigt nöjd ut.

– Nu får du sätta det bakom ryggen.

Så jag gör det. Hilde nickar. Allt går precis som hon har tänkt sig.

Sedan riktar hon uppmärksamheten mot korten som ligger kvar. Väljer ett.

– Är det här ditt kort? frågar hon.

Vad jag önskar att det var det. Vad innerligt jag önskar att det var det.

– Nej.

Måste jag ändå erkänna.

Hilde ser fundersam ut. En sekund eller tre. Sedan reser hon sig, går till platsen bakom min rygg.

– Är det här ditt kort? frågar hon.

– Ja!

Triumfen i blicken. Triumfen.

– Jag är en trollkarl! utbrister hon.

Jag tror det är hyfsat ofarligt att överskatta sina magiska egenskaper när man är nästan fem, så jag nickar bara. Och hoppas att hon övar vidare om det här är en väg hon vill vandra. För om jättemycket övning ledde bara så här kort så är vägen nog lång.