I Sverige delar polisen ut armband med budskapet Tafsa inte. Tanken är att föra samtal kring sexuella övergrepp med unga och den tanken är ju god.
Samtidigt finns förstås tanken på armbanden som en slags signal, att den som bär armbandet liksom meddelar att hen inte vill bli tafsad på. Och då kan man förstås fråga sig hur det är med oss andra. Är avsaknaden av armband då en signal som säger att det är fritt fram att tafsa?
Nej. För när det kommer till tafs är utgångsläget faktiskt alltid nej.
Utgångsläget är ju att man inte vill bli tafsad på. Jag vill själv nästan aldrig det. Kan på rak arm komma på exakt en man som jag vill att tafsar på mig, alla andra är nej tack.
Och nej tack är det också om jag är trevlig och vänlig och ställer intressanta frågor och skrattar åt någons skämt. Steget från det till att vilja tafs är oerhört långt.
Visst, det kan låta lite trist att utgångsläget är negativt. Men lite trist väger löjligt lätt i jämförelse med sexuella övergrepp som traumatiserar och ärrar och skadar.
Ingen människa ska någonsin behöva bära ett armband för att signalera att hennes kropp är hennes egen. Det borde vara det mest givna någonsin.
Punkt.
Nästan för lycklig 
Vad menar du med punkt?
Skulle jag som man inte få bära ett armband med #tafsainte som sympati till tjejer/kvinnor som blir tassade på och som ett ställningstagande att jag inte accepterar att mitt könsjämlika beter sig på ett som understiger all vördighet och respekt för medmänniskor.
Det får du så gärna! Men ingen av oss får tänka att bara den som bär ett sådant armband undanber sig tafsande.
Nej, jag vill fortsätta kämpa att vi måste inse att dessa våldsbrott inte är OK.
Armbandet är ingen garanti men kan visa mitt ställningstagande öppet samtidigt som jag kommer att fortsätta gömma kvinnor som utsatts för våld och behöver nytt boende och ny identitet.
En man med armband är heller ingen garanti att han inte tafsar. Men är vi många som bär så blir vi en gemenskap. Det är attityder vi måste förändra.