För en knapp vecka sedan publicerade jag bloggvärldens äckligaste bild på min blogg och lovade en förklaring. Jag har glömt bort förklaringen. Tänk så hemskt. Att göra något obehagligt och sedan glömma bort att bortförklara det.

Vi var på Högholmen förra veckan och vi var så där som de flesta andra zoobesökarna; vi uppskattade djuren samtidigt som vi dubbelmoraliskt ojade oss över deras livsvillkor i burar. Och vi försökte naturligtvis också se det positiva; hur fint det var inne hos örnen och hur vackert landskap björnarna hade fått. Vi ville övertyga oss själva om att djuren mår bra och försökte se livsgnistan i deras trötta ögon, se pulsen i deras tunga kroppar.

Men. Sedan kom vi till babianerna. Och då sa min svåger (som jag för övrigt är väldigt förtjust i):

– Nå, där har vi ett djur som nog inte kan må bra. Titta på dess rumpa!

Och vi tittade. Och vi såg liksom en enorm röd böld i rumpan på en av aporna. Och vi höll med svågern. Den där babianen kunde ju under inga som helst omständigheter må bra.

– Borde vi kanske gå och säga till, berätta att en av aporna inte är i skick? funderade vi.

– Nå, knappast har allt det där hänt i dag, menade svågern och trodde nog att personalen kände till det stackars djurets öde.

Samtidigt som djuret såg ut att lida av en grym och orättvis sjukdom fanns det mycket energi och i liv i babianen. Den verkade livskraftig. Märkligt livskraftig med tanke på rumpan.

Så de kommande minuterna ägnade jag åt att googla på olika kombinationer av orden babian och rumpa och hona och hane och kom ganska snabbt fram till att den böld som vi trodde att var djurets sista rop på en sista hjälp egentligen var babianhonans tecken på att hon är brunstig och redo för parning.

För babianens skull är jag glad att förklaringen till den obehagliga rumpan var så sund (åtminstone frisk). Men på något märkligt sätt hade det nog varit lättare att fortsätta det här jordelivet om man hade fått tolka bölden som sjukdom och inte som parningstecken. Jag förstår helt enkelt inte hur babianhanar tänker. Tanken på att de finner det här upphetsande förbryllar mig något oerhört. Jag är inte nöjd med förklaringen. Och jag är lite rädd för babianer. Varelser som resonerar så kan ju omöjligt vara pålitliga och balanserade i andra sammanhang heller.