Idag har jag påmints om när jag är som bäst både som förälder och människa. Och det är så löjligt enkelt och så löjligt givet.

Jag är som allra bäst när jag inte har bråttom.

Högst upp på Ingrids önskelista inför julen fanns en dag på stan med mamma. Och idag var den dagen. Allt var på hennes villkor, allt var i hennes tempo. Jag var närvarande. La allt annat åt sidan. Stornjöt av att få vara med min älskade dotter i lugn och ro.

Idag har jag också spelat memory med Hilde. Flera gånger. Kvällssagan tog över tjugo minuter och jag kollade aldrig på klockan. Och vi har lekt kurragömma hela familjen. Här kan intresseklubben förresten anteckna att Fredrik är överlägset bäst på att gömma sig i vår familj. Och eftersom Arvid inte läser min blogg vågar jag skriva att Ingrid är klart näst bäst. Hilde är jättesämst. Man hinner knappt räkna klart innan hon ropar i bästa fall piiiip med hög röst eller i sämsta och vanligaste fall exakt var hon gömmer sig. Typ:

– Bakom fåtöljen i tv-rummet!

Inget av det här visste jag för en vecka sedan. Det ryms nämligen så väldigt lite kurragömma i vårt vanliga liv. Men nu i jullovslivet finns det mer spelrum och plötsligt sitter man på laven i en nedsläckt bastu och känner hur hjärtat bultar sådär som åtminstone mitt hjärta bultar när jag gömt mig och är rädd för att bli hittad.

Jag har inte varit exakt den förälder jag vill vara idag heller, men jag har varit ganska nära. Och även om jag vet att det blir mer bråttom när det ska rymmas in jobb och läxor och hobbyer i livet igen så vill jag ändå försöka ta med mig något av det här lugnet in i vardsgslunken. Jag ska försöka bli bättre på att analysera och avgöra om brådskan faktiskt är nödvändig eller om den går att kringgå och undvika. Det finns naturligtvis sådant man inte rår på, men jag har en känsla av att jag rår på mer än jag tror och att jag skulle kunna använda ordet bråttom mer sällan än jag gör.

Och leka kurragömma lite oftare.

Ikväll är jag väldigt tacksam för att jag saknar så många och så mycket nu i coronatid. För att livet faktiskt känns betydligt fattigare, blekare och tråkigare. Jag inser att den största sorgen kunde vara att man inte saknade någon eller något. Att det här var rätt likt det vanliga livet. Saknad kan ofta vara ett första steg på väg mot tacksamhet.

Bara den som haft någon eller något värt att tacka för har någon eller något att sakna.

Därför finns det alltid ett frö till tacksamhet mitt i saknaden. Ibland är saknaden och sorgen och smärtan för stor för att man ska kunna hitta fröet. Men det finns där. Alltid.

Hilde tyckte, antagligen med rätta, att den bok jag läste tog för stor plats vid morgonmålsbordet idag på morgonen. Så hon klättrade upp i min famn, trängde sig liksom in mellan mig och boken, och tvingade mig att läsa högt. Så då gjorde jag det.

Jaha? tänker du nu och tycker, antagligen med rätta, att det här var en sällsynt ointressant anekdot. Men det kommer!

Plötsligt utbrast Hilde:

– Jag ser Dumbos bokstav! och pekade på ett D i boken.

Och någon mening senare meddelade hon att hon hittade sin egen och pekade på H.

Jaha? tänker du kanske fortfarande. Men om du vet att frågan om vad Hilde ser och inte ser är en av våra större frågor så inser du att den lycka jag kände i den stunden är en av våra större lyckor. Hon kunde se och känna igen bokstäver i en helt vanlig bok med helt normalstor font.

Jag är rätt stabilt grundad i marken när det kommer till Hildes syn och jag inser förstås att det är en sak att se enskilda bokstäver och en helt annan sak att kunna läsa hela texter. Men jag ser varje liten seger som just precis en seger. Och det här var just precis en seger och varje sådan ska firas.

Hurra!

Vi fick inte den jul vi allra helst hade fått, men vi fick en så god som bara möjligt. Vi har fått träffa några riktigt viktiga och vi har fått äta riktigt huvudlöst gott och riktigt huvudlöst mycket flera dagar i rad. Vi har fått vila, vi har fått läsa (även om jag aldrig får läsa tillräckligt mycket), vi har fått spela sällskapsspel, vi har fått ha många fina samtal. Vi har fått ha det riktigt, riktigt bra samtidigt som vi har saknat riktigt, riktigt mycket.

Och nu, så här på annandagskväll, så kommer det där stilla vemodet som alltid kommer när julen börjar ta slut. När de där dagarna som vi har väntat så mycket och så länge på plötsligt ligger bakom och inte framför så infinner sig ofrånkomligen en tomhet. Jag är en människa som ofta njuter minst lika mycket av att se fram emot något som av att uppleva det. Adventstiden är väntans ärketid och också något av min ärketid. Därav tomhetskänslan.

Varje dag i advent i år har jag läst en text ur Peter Halldorfs Vandring mot ljuset och en ur Rebekah Lyons Rhythms of Renewal. Ingen av de böckerna tar slut idag, så min adventstid och jultid får åtminstone någon slags fortsättning.

Och framför allt: absolut inget i det uppdrag vi har här på jorden tar heller slut med julen. Halldorfs text för just den här dagen heter De platslösas Gud och den utmanar på bästa tänkbara sätt. ”Detta är julens omstörtande nyhet: för att vara hos dem för vilka ingen plats finns, har Jesus kommit till världen. Hans plats är bland dem som inte passar in: de som saknar tillhörighet och id-handlingar, de som avvisas av migrationsverket, de som förnekas mänskliga rättigheter, som negligeras och utrotas. Han är på ett hemlighetsfullt sätt närvarande hos dem för vilka ingen flyktväg finns, de som står utanför alla system. För dem som inte äger något att glädjas åt i den här världen förkunnas den stora glädjen.”

Jag önskar att jag hade sagt det själv, men jag är glad att Halldorf sa det. Amen.

Idag är det exakt aderton år sedan vi blev ihop. Idag blir vår kärlek myndig. Jag var nitton och ett halvt och hade bestämt mig för att inte ha en pojkvän innan jag fyllde tjugo, men sedan fanns han bara där och det jag hade bestämt kändes plötsligt så väldigt oviktigt.

Han är min första och förhoppningsvis sista pojkvän. Min bästa vän, min allra viktigaste människa. Han ser mig när jag är som allra sämst och ändå tycker han om mig allra mest. Det slår typ allt. Dessutom skrattar han åt mig många gånger varje dag när jag försöker vara rolig. Vissa av oss söker en människa som får oss att skratta. Jag sökte en människa som jag får att skratta och jag fick just precis en sådan. Älskar det. För det behövs mycket skratt mellan alla intorkade gröttallrikar och ändlösa tvätthögar.

Vi är oftast bra på helt olika saker och tycker att helt olika saker är vettiga och viktiga. På gott och ont, men mest på gott faktiskt. Kan man bara se styrkan i det så är styrkan enorm. Vi är ofta bra på att se styrkan, men jag vill försöka bli ännu bättre på det.

Jag tror nog att jag skulle överleva utan honom om jag absolut måste, men jag skulle i så fall behöva lära mig leva på nytt. Han har ju funnits med hela mitt vuxna liv och den jag är och det liv som är mitt går så mycket in i honom och hans. Vi går in i varandra och i varandras.

Jag älskar dig, min Fredrik.

Det blev ju jul ändå. Antagligen inte exakt den jul vi önskade oss, kanske inte alls den jul vi önskade oss. Men den jul som blev vår det här året. Nu är den här.

Och också det här märkliga året när så mycket inte blev som vi hade hoppats och trott är julens kärna lika sann som vanligt. Det föddes ett barn som förändrar allt. Som bevisar att ljuset är starkare än mörkret, kärleken starkare än hatet och livet starkare än döden.

Min bön är att jag ska kunna möta människor med ljus, kärlek och liv. Min bön är att du ska få bli mött med ljus, kärlek och liv.

En fridfull, god och glad jul önskar jag dig!

Vi idag. Julafton 2020. Fotade av en av Arvids bästa kompisar. Älskar att han finns med på ett hörn i vårt liv också på julafton.

Hilde vill ha mera godis. Rimligt. Det vill man ju nästan alltid.

Hilde får inte mera godis. Också rimligt. Det får man ju inte alltid.

Hon tar nederlaget med stor frustration. Orimligt stor. Skriker och stampar och sparkar i luften. Men lugnar sig snabbt. Och någon minut senare klättrar hon upp i min famn – trots att jag är the bad guy den här gången – och ger mig världens största kram.

– Jag älskar dig så mycket, mamma, men jag älskar inte när du säger elaka saker.

Rimligast av allt.

Exakt just precis så där är det ju att älska en människa. Hen kommer att säga och/eller göra sådant som vi inte älskar och vad gör vi då? Det är då vi måste kunna ta avstånd från det utan att ta avstånd från människan själv. Det är ofantligt svårt men ofantligt viktigt om världen ska kunna bli ljusare och bättre.

Några korta men viktiga från dagen före dagen före dopparedagen (som faktiskt redan hunnit bli dagen före dopparedagen, men det känns inte så):

1. Jag börjar tro att vår tomtenisse Krister har en stark profetisk ådra. Vårt hem är ett jättemysigt hem och det mysigaste av allt – och det här vet Krister – är människorna som bor här. Att det gäng vi fått hänga med igår och idag är samma gäng som vi ”fick” hänga med i förrgår är för mig helt obegripligt.

2. Det här julvädret är ju ingen stämningshöjare precis, men plus sex grader har faktiskt sina fördelar också i slutet av december. Arvid har varit ute i timmar idag. Att han blir hemtvingad åtta på kvällen efter någon timme på studsmattan med kompisarna… Det är jättesvårt att klaga. Faktiskt.

3. Jag och Fredrik har slagit något slags rekord och inhandlat samt inpackat alla barnens julklappar redan kvällen före kvällen före.

4. Att jag varje kväll får läsa en julkalenderbok med Arvid och en julkalenderbok med Ingrid visade sig vara något av det bästa som hände i december 2020. Jag har älskat varje minut.

5. Förra året fick jag till min stora glädje och pirrighet vara en av Radio Vegas allra första vinterpratare. Min mamma, som är ett av mina få men engagerade fans, gjorde mig uppmärksam på att man kan lyssna på det ännu 23.12.2020. Så om du inte har hört det och vill höra det ska du passa på nu. Du kan göra det här. Jag ber redan på förhand om ursäkt för att jag inte låter som jag borde. Har själv ibland blivit förvånad och lite orättvist besviken när jag första gången hört en bloggare jag tidigare bara läst. Hoppas du kommer över den känslan.

Hur har de första jullovsdagarna gått hemna hos er? Hos oss gick lördagen ganska dåligt, söndagen helt katastrofalt medan måndagen har varit något av en stilstudie i härligt familjeliv.

Gårdagen var nog den bråkigaste och bräckligaste dagen på länge. Och nej, inget särskilt hände. Så där som det ju nästan aldrig gör. Vi var bara alla alldeles för dåligt rustade för en alldeles för trött dag och resultatet blev… svagt. Minst sagt.

Vi försökte och lyckades till sist försonas kring ett pepparkaksbak och då fick vi plötsligt ett brev från vår tomtenisse Krister. Spår av honom började dyka upp här under julgranen i lördags och jag vet inte mycket mer om Krister än att Arvid är den av oss som uppenbarligen känner honom bäst. Krister skrev i sitt brev att han trivs så bra i ert mysiga hem och jag var så kort på försoningens väg att jag ville båda skratta och gråta. Jag kände bara att WHAT, Krister? Vilket mysiga hem?

Idag är jag däremot helt på Kristers linje. Vårt hem har varit så mysigt och vår familj ännu mysigare. Det är tvära kast.

Jag håller fast vid min linje. Man ska inte känna efter så mycket de första dagarna på lov. Men jag vågar tro att också det här lovet kommer att bjuda på riktigt fina och vilsamma stunder. Och några riktigt kämpiga och hårslitande. Och även om jag kommer att sakna många och mycket den här julen så har jag ju faktiskt mina allra viktigaste nära mig. Hela tiden.

Det är långt ifrån alla som får ha det så den här julen. Vi som får ha det så får vara tacksamma.

Det är snart sex år sedan jag skrev mitt mest lästa blogginlägg hittills. Du kan läsa det här. Det handlade om vacciner och jag skrev det baserat på den diskussion om HPV-vaccin som då pågick. Jag minns att jag blev chockad av att så många läste mitt inlägg. Och jag minns att jag blev chockad av att så många kommenterade och att så många av de som gjorde det såg på saken på ett så väldigt annorlunda sätt än jag själv gjorde.

Och gör.

För efter snart sex år tänker jag fortfarande på exakt samma sätt. Jag vet inte speciellt mycket mer om vaccin än jag visste då, men jag vet faktiskt mer om att inse var mina egna gränser går och det gör mig om möjligt ännu mer benägen att lita på dem som faktiskt vet betydligt mer än jag själv. Alltså läkarna. Alltså dem som några av kommentarerna till mitt gamla inlägg uppmanar mig att inte lita så blint på.

Jag känner inte tusen läkare, men jag känner faktiskt ganska många. De är allihopa människor som har valt att bli läkare för att de vill hjälpa människor och rädda liv. Jag blir alldeles matt av att det finns de som tror att läkare rekommenderar vacciner av ekonomiska intressen eller av ondska. Den världsbilden vill jag faktiskt inte ha.

Jag kan förstå rädslan för vacciner vi inte känner till – och igen måste vi väl vara ärliga med att nästan ingen av oss faktiskt känner till dem. Men jag kan inte förstå att den rädslan kan vara större än rädslan för en tillvaro utan vaccin. Vi har ju fått ett ganska beskt smakprov på en sådan tillvaro nu under år 2020 och jag tror att få av oss känner att vi vill ha mer av den varan.

Jag tror att vi behöver vaccin. Jag tror att vi behöver det för att skydda oss själva och för att skydda varandra. Vi har fått ett smakprov också på det här med att skydda varandra under år 2020 och mitt i skiten finns det ju något lite vackert i det. Tänk vad vi ändå är beredda att avstå från för att skydda dem som behöver beskyddas, trots att vi vet att de allra flesta av oss kommer lindrigt undan om och när vi drabbas.

På samma sätt resonerar jag när det kommer till vaccin. Vi tar det för varandra, för att många av våra allra svagaste inte kan ta det och för att det fungerar bara om alla som kan ta det faktiskt också tar det. Vi gör det för varandra. För vi tar hand om varandra.