Någon gång när jag har varit förälder i mer än nästan tretton år ska jag lära mig att de idéer som börjar med:

I natt ska vi sova tillsammans alla tre

aldrig aldrig aldrig slutar bra. Speciellt inte när idéerna planeras en måndag.

Men egentligen… Det där vet jag redan. Jag har i flera år vetat att planer som börjar med de orden slutar dåligt eller jättedåligt. Jag bara bryr mig inte. För jag bara älskar att de vill vara tillsammans. Att de skapar egna minnen. Att de söker varandras sällskap. Att de får idéer och smider planer och har enorma visioner för mys. Jag älskar det – också när visionerna kraschlandar lite för sent en måndag.

De här tre kan ju bli något av det absolut bästa och viktigaste i varandras liv. De övar på det nu, tänker jag hoppfullt när jag i skrivande stund samlar ihop smulorna efter kvällens krasch.

Det är söndag efter mitt livs kortaste sportlov. Jag har mer krafter än innan jag började min ledighet, men det finns nog en trötthet kvar i mig. Det var kanske lite onödigt optimistiskt att tro att en fyra dagars ledighet skulle kunna kompensera för ett helt coronaår.

För exakt ett år sedan idag åkte jag och barnen till min syster i Sverige. Bara sådär. För det kunde man göra på den tiden. Visst hade vi hört talas om corona och vi tvättade händerna ännu flitigare än man brukar på resa, men ingen av oss skulle ens ha tänkt tanken att det här blev vår sista resa till Sverige på över ett år. När ska vi kunna åka över igen? Bara sådär?

Vill vi ens veta?

På ett sätt är jag numera så van vid så mycket av det här att jag knappt minns att vi ju hela tiden lever i en enda stor undantagstillvaro. Men på ett annat sätt kan jag fortfarande ha svårt att tro att det här faktiskt händer på riktigt.

Det har i sanning varit ett märkligt år.

Hurdan Hilde är idag? När hon är fyra år och tre månader och sju dagar? Sådan här:

Jag ligger och läser i min säng. Hilde kommer plötsligt in, ger mig en stor puss på kinden och säger:

– Du är så bra på det där.

Och sedan går hon ut igen.

Mycket oklart vad hon hon syftar på. Mycket ljuvligt oavsett vad hon syftar på.

Och så är hon också en sådan just idag att hon möter Arvids kompis i trappan när han kommer på besök med orden:

– Hej, Sebbe! Så kul att se dig!

Hilde fyra år och tre månader och sju dagar är helt underbar. När jag ser på henne tänker jag att jag nog har gjort åtminstone något rätt någon gång.

Det fanns en tid när jag tyckte uppriktigt synd om föräldrar som satt och tittade på sina barns fotbollsträningar. Någon match nu och då kunde jag förstå – men träningar? Nej, där gick min gräns.

Men så fick jag ett barn som verkligen älskar att spela fotboll och jag skulle kunna bo på den där läktaren. Jag tröttnar aldrig på att se honom spela fotboll och jag längtar så innerligt efter att få göra det igen.

– Det är för att jag är så pro, sa han när jag beskrev min längtan.

– Det är det inte. Det är för att du älskar det och för att jag älskar dig. Det är så fint att få se någon man älskar göra något han älskar, svarade jag.

Lite torrt. Mycket sant.

Jag läste inte så mycket i februari, men jag läste några riktigt, riktigt bra böcker. Här kommer de:

Amerikansk jord av Jeanine Cummins. Tänk dig att du och din släkt firar en födelsedag ute i trädgården. Du går in med ditt barn för att hjälpa hen gå på toaletten och medan ni är där hör ni hur din man och alla andra femton i trädgården skjuts ihjäl. Ledaren för knarkkartellen var ute också efter dig. Du tar din åttaåring och flyr. Så började den här boken. Och sedan var jag fast. Sedan läste jag en bok som jag antagligen aldrig glömmer. Grym och grymt bra.

Ibland hör jag om en bok och tänker att jag ska läsa den. Men så går veckor, månader och år utan att jag gör det. Till sist gör jag det ändå och undrar varför jag inte gjorde det för länge sedan. Maja Lundes Binas historia är en sådan bok. Jag borde ha läst den för länge sedan, men jag läste den nu och tyckte så mycket om den. Om binas betydelse, förr, typ nu och i framtiden. En jättevälskriven bok med tre olika biberättelser i tre olika tider som sedan knyts ihop med varandra.

Den här är spännande! Jag tycker om hjärnan och jag tycker speciellt mycket om när hjärnan förklaras på ett inspirerande och tydligt sätt. Anna Tebelius Bodin har just den förmågan. I boken Vad varje pedagog bör veta om hjärnan, inlärning och motivation skriver hon om just precis det. På ett roligt, smart och begripligt sätt som gör att man bara vill kavla upp ärmarna och bli bättre än någonsin.

På läsambassaden hade vi vår första praoelev i februari och hon tipsade oss om Ruta Sepetys bok Strimmor av hopp. Jag läste den och blev helt såld. Det här är en fasansfull berättelse om Stalins utrensning i Litauen. Om en femtonårig flicka som under flera år lever under fasansfulla omständigheter i ett fångläger i Sibirien. Om svält, smärta, död men också om strimmor av hopp. Jag tycker den här boken är både väldigt bra och väldigt viktig eftersom den lyfter fram en kanske lite bortglömd del av andra världskrigets historia.

Februari bjöd på ännu ett mästerverk. Stöld av Ann-Helén Laestadius. Den här boken tog mig in i en värld där jag vistats alldeles för sällan. Jag fick läsa om samernas livsvillkor och verklighet och jag blev alldeles golvad. Så arma bra. Vad jag älskar typ allra mest med böcker? När de ger mig en större förståelse för andra människor, när de öppnar mina ögon för andra verkligheter. Den här tyckte jag också väldigt mycket om.

Så det var det bästa jag läste i februari. Vad var det bästa du läste?

När jag loggade ut från måndagens sista skolbesök på distans var det tyst. Alldeles tyst.

– Hejdå! vinkade jag till eleverna i Pargas. Och det var tyst. Alldeles tyst. Någon gång under den där knappa timmen då jag försökte sprida läsglädje i sydväst åkte min familj iväg. Jag var ensam hemma.

Jag grät lite. Av lycka.

EnSedan fick jag två dygn ensam hemma. Visserligen med jobb. Men med jobb som enda måste. Och det har ju känts nästan som att vara ledig.

Jag behövde verkligen det här. Och det säger jag väl medveten om att det finns många människor som skulle behöva det ännu mer än jag själv och som inte kan få det och som på något märkligt sätt tar sig vidare i alla fall. Men ändå. Jag behövde det här.

Jag förvaltade mina ensamma timmar enormt väl. Så väl att det kändes genuint jättefint när familjen kom hem igen någon timme efter att jag loggat ut från dagens sista möte. Och när Arvid – som i mer än halva sitt liv har försökt visa upp en ganska sval inställning till mig – bara jublade och hoppade upp i min famn när vi sågs… Ja, då var det nog nära att jag grät. Av lycka. Igen.

Jag älskar mina barn till månen och tillbaka tusen gånger om. Ändå grät jag av lycka när jag fick vara utan dem ett par dagar.

Så kan det vara ibland. Så måste det få vara ibland.

Mitt sportlov börjar på torsdag, Fredriks börjar imorgon. Hildes började idag. Klockan var inte ens nio när hon visade sitt bestämda missnöje med det (icke)program jag kunde erbjuda henne mellan teams-mötena. Så hon frågade om hon fick åka hem till sin kompis. Jag frågade och hon fick.

Kvart över tio åkte hon till sin vän och tre timmar senare åkte hon hem igen. Mätt och belåten och lekt.

– Tack för lekträffen! sa hon när hon gick.

Tänk att vara fyra år gammal och ha en vän. En vän som man vågar och vill besöka också helt själv.

Tänk att vara trettiosju år gammal och ha en vän. En vän som man vågar fråga om ens fyraåring får komma och leka hos med en kvarts varsel.

Inte är det synd om oss, som vi säger sådär ödmjukt österbottniskt när vi egentligen borde uttrycka enorm glädje och tacksamhet. Inte synd om oss alls.

Jag har coronasymtom. Och då menar jag inte feber eller hosta eller halsont, för sådana symtom har jag inte alls. Men jag menar att jag är skörare och känsligare och sårbarare än vanligt. Det är mina främsta symtom just nu. Jag märker att det krävs betydligt mindre än vanligt för att jag ska bli ledsen.

Samtidigt krävs det också betydligt mindre än vanligt för att jag ska bli glad. Inte begär man ju weekendresor, restaurangbesök, teaterföreställningar eller fotbollscuper längre. Ge mig en efterlängtad biblioteksbok, en promenad med en vän IRL eller i hörlurar, en skymt av solen och ett riktigt bra pris på bröd – och jag kommer att brista ut i sång och/eller dans och undra vad jag har gjort för att förtjäna detta överjordiskt goda. Allt det här är behandling av mina syntom och jag försöker se till att medicinskåpet är tillräckligt välfyllt.

Ja. Ungefär sådär mår jag när vi har levt med coronan i ganska precis ett år. Hur mår du? Vilka syntom har du och hur behandlar du dem?

Sak jag verkligen inte kommer att sakna när pandemin äntligen är över: hur vi förhåller oss till hur andra förhåller sig till restriktionerna.

Nu står vi igen inför en nedstängning. Inte lika total som den för ett år sedan, men ändå en större nedstängning än de vi haft sedan dess. Och folk har starka åsikter. Förstås. Vissa är helt övertygde om att de åtgärder vi nu tar till är överdrivna och därför skadliga, andra är precis lika övertygade om att exakt samma åtgärder är otillräckliga och därför skadliga.

Vi får naturligtvis ha vilka åsikter vi vill, men jag slås av att vi ofta är så dåliga på att ha åsikter. Någon tycker att de som reser till Lappland är idioter. Någon annan tycker att de som nitiskt noggrant följer alla regler är idioter. Det är så lätt att fördöma de val som andra gör, att tycka att en del människor är alldeles för slappa och att andra är alldeles för uptighta. Det är lättare än någonsin att peka finger och det finns så många att peka på. Vi ser med milda ögon bara på dem som gör ganska precis exakt som vi själva.

Tänk om vi också nu skulle försöka orka tro att de allra flesta gör sitt allra bästa. Tänk om vi inte skulle ta oss rätten att fördöma vissa människors slappa inställning och förakta andras överspända. Tänk om vi skulle våga tro gott om och lita på varandra. Till och med nu. Kanske extramycket nu. Det är redan så mörkt och kallt och svårt och oroligt och tråkigt. Vi behöver faktiskt inte krydda eländet med att idiot-, dum- eller ondförklara varandra.

Av allt jag skulle kunna säga just idag – och det är i sanning mycket – så säger jag det här:

Jag har svårt att föreställa mig något mindre attraktivt än människor som vill vara ligister i trafiken. De där som med flit skapar svarta gummimärken på vägarna. De där som tar sats innan se gasar och sladdar våldsamt.

Det här är en egenskap jag aldrig har förstått mig på. Finns det någon bok skriven ur en trafikligists perspektiv? Då kanske jag kunde lära mig och greppa ens lite.

Det var bara det. Trevlig helg.