Ni vet den där känslan som infinner sig när en konstnär skapar en bild som är så läskig att hen själv blir rädd?

Hilde vet.

Idag kom hon inrusande till oss med det här konstverket:

– Jag är så rädd! Jag ritade en ko och tyckte den är så skrämmande! utbrast hon och kröp ihop i Fredriks famn för att få skydd från kon.

Att ha en fantasi som Hildes är nästan bara bra. Men bara nästan.

Så kom det sig att hela familjen åkte på juniorfotbollsmatch trots att inget av barnen var på plan. Och det kändes ändå helt rimligt.

Och så kom det sig att Hilde säger så här i bilen på väg hem:

– Jag hatar Ibel.

Vi fnissar lite, alla andra fyra. Det är ohyggligt svårt att låta bli. (Här vill jag för övrigt poängtera att Ibel i mitt huvud stavades Ibelle när jag hörde det första gången, men jag har fått tänka om. Man får ju det ibland.)

– Vem är Ibel? frågar den av oss som snabbast återfår sinnesnärvaron.

– Min låtsaskompis, förklarar Hilde.

– Men varför hatar du Ibel?

– Han är en pojke som säger helt fruktansvärda ord, säger Hilde med enormt eftertryck.

Fnisset är skratt. Nästan gapskratt. Och den lilla berättaren stämmer in i det.

Att den här stora lilla människan finns i vårt liv, i vår bil, är helt fantastiskt. Att få dela värld med henne är magiskt.

Han har plockat i ordning en påse med pyssel och bok. För det får alla barn på barnavdelningen. Han säger lite ursäktande att det inte var så lätt att hitta grejer som passade henne med tanke på att hon ju inte är något litet barn, men har plockat i ordning en påse i alla fall. Vi älskar det.

Dessutom berättar han att han enligt datorn har träffat och skött om Ingrid en gång tidigare. När hon var åtta månader gammal och tog sitt livs första sjukhusnatt. Det finns liksom ett band redan från början. Vi älskar det också.

Han är hennes skötare de första åtta timmarna här, och han är den snällaste, lugnaste, mest pedagogiska och peppande jag kan tänka mig. Han borde klonas, tänker jag. Han borde på riktigt finnas överallt, han skulle kunna finnas överallt. Och han väljer att finnas just här. På sjukhusets barnavdelning.

Som vi älskar det.

För vissa uppgifter behövs en kvinnlig skötare och också hon är helt fantastisk. Hon tycker Ingrid är så duktig att hon efteråt låter Ingrid välja ett virkat gosedjur som någon genomvänlig själ virkat så att barn på sjukhus ska kunna få med sig ett gosedjur hem. Också den här skötaren är lite ursäktande. Vill också tonåringar ha sådant här? Om de vill. Ingen är stor på sjukhus.

Älskar älskar älskar.

Vi har träffat många andra skötare också. Och ett par läkare. Alla har varit så fina och trygga och härliga. De människor som jobbar med andra människors sjuka barn borde få diplom och medalj och pris alla dagar.

För ett år sedan pratade vi mycket om sjukvården. Om hur de som jobbar inom sjukvården får världen att snurra, om hur beroende vi alla är av dem. Vi pratade om att vi inte får glömma det sedan. Om att det måste märkas i löner och arbetsförhållanden. Inte har vi väl glömt?

För det får vi inte göra. Vi är så otroligt beroende av att det finns bra typer som är beredda att jobba som sjukskötare. Nu och i framtiden. Vi måste se till att de som vill hjälpa människor har råd att göra det – också om de är ensamstående trebarnsföräldrar. Vi måste se till att också människor som kan välja och vraka bland studieplatser och jobb ibland väljer sjukvården. Det får inte bli ett jobb som bara de som inte får välja ”måste” ta.

Ingen gång är en människa så liten som när hennes barn är på sjukhus. Att då få möta människor som dem vi har fått möta nu gör hela skillnaden. Vi måste se till att det är sådana människor vi får möta också i framtiden.

I natt sommar jag på sjukhus på barnavdelningen. Med min förstfödda. Det är planerat och helt odramatiskt och det går verkligen ingen nöd på oss. Jag har distansjobbat och hon har jobbat med en presentation för skolan. Sedan har vi läst bok, sett Gilmore girls, beundrat havsutsikten och spelat yatzy. Sådant som vi får alldeles för lite av i den vardag där det finns så många andra och så mycket annat.

Det är inte ens ett år sedan vi sov här senast, hon och jag. Vi borde definitivt börja välja bättre platser för våra tumisresor, men i väntan på det får det här duga. Vi blir dessutom behandlade så innerligt väl. Amazed. Jag är tacksam för att vi får vara här helt utan rädsla och nästan helt utan oro. Långt ifrån alla på sjukhus har den förmånen.

Jag är också tacksam för att min förstfödda är en så klok och rolig och varmhjärtad typ. Alla stunder med henne är guld. Också sjukhusstunder.

På vår gård står den här:

Jaha? tänker du. En turkosfärgad jopo. Vad är grejen?

Grejen är den att den här turkosfärgade jopon symboliserar vårt liv.

Den här cykeln bor nämligen hos oss. Trots att den inte tillhör något av våra barn utan en bästa vän till ett av barnen.

Jag älskar att den här vännen är en så självklar del av vårt liv och vår vardag att cykeln har flyttat hit. Att många av barnens kompisar ofta är här – det var allt jag drömde om för det här livsskedet. Är så tacksam att vi får bo i ett hus som gör det livet möjligt. Så tacksam!

Tänk att vi inte ens visste att den här cykelägaren fanns för två år sedan. Nu är hon så självklar och så fantastisk. När jag listar sådant jag är tacksam för med livet så kommer barnens kompisar jättehögt på listan. Aldrig tog jag dem för givna. Alltid är jag tacksam för att de finns.

Jag älskar att vara fotbollsförälder. Men. Det ska erkännas att jag älskar det lite mer vissa dagar och det ska erkännas att idag inte riktigt var en sådan dag.

När man åker bil en timme en väg för match en fredagkväll och vädret bjuder på regn, ihärdig blåst och tre ynka grader kräver kärleken onekligen sitt. Kärleken blir inte heller lättare att uthärda för att man dessutom inte orkade hämta sina gummistövlar i garaget innan avfärd. Kommer skorna och strumporna någonsin att bli sina forna jag igen? Tveksamt.

Allra mest slitsamt för kärleken var det faktum att planen var plaskvåt. Att det bara plaskade om fötterna på våra tappra spelare och att bollen bara ibland for dit den skulle. Att de inte riktigt fick spela fotboll utan snarare utsattes för någon slags extremsport. Att se dem frysa så att de skakade och (nästan) grät.

Men. Ändå älskade jag. Också idag. Att få se dem spela fotboll är ren glädje. Att få se dem heja på varandra, att se tränarna outtröttligt uppmuntra och feedbacka och stötta. Att se lagledaren ta av sig egen jacka för att kunna ge värme till en darrande spelare. Att se en förälder springa till bilen och leta efter vantar till en annan förälders barn. Att se ens eget barn säga ”bra spelat idag” till en lagkompis efter en förlust och en oavgjord match. Att se flera av lagkompisarna säga samma sak till ens eget barn. Aj aj, det gör så gott åt hjärtat.

(Nästan) ingen av de här barnen kommer att bli proffsspelare – men säg inte åt dem att jag har sagt det. Men just de här barnen ska bygga vår framtid, de ska bära samhället på sina axlar. De är morgondagens läkare, poliser, företagsledare, lärare, sjukskötare, politiker… Allt de lär sig nu om lagarbete, om att se och uppmuntra andras styrkor, om att kämpa tillsammans i med- och motgång och om att hjälpa varandra kommer de att bära med sig i det. Det är så sjukt bra och viktigt. Ännu bättre och viktigare än att sätta passningar och målskott och hörnor och frisparkar. Faktiskt.

Så därför: till alla er juniortränare och lagledare – TACK! Ni gör på riktigt världen bättre. Ni ger våra barn, oss och vårt samhälle så ofantligt mycket. Tack för att ni ger av er tid och era krafter. Det är värt oändligt.

Jag tar tillbaka. Också idag älskar jag helt och fullt att vara fotbollsförälder. Och när jag känner av mina tår igen kommer den kärleken att svämma över.

Jag vet att jag har bloggat dåligt på sistone. Det är inte för att jag inte har något att säga, men för att jag har en enda sak att säga och för att så få uppskattar att läsa om det.

Pollenallergi.

Världens största nåd är att jag varje år lyckas glömma bort att jag är pollenallergiker. Jag tror alltid att jag älskar våren förbehållslöst, men när den väl är här får jag älska med kliande ögon och rinnande näsa.

I år är det värre än vanligt. Dels för att pollensäsongen är jobbig i år (det där varierar – förra året var ett nådeår) men mest för att det inte är så populärt att snörvla, nyss och snyta sig just våren 2021. Du vet varför.

Jag har en bestämd känsla av att jag därför kommer att minnas min allergi nästa år. Då blir jag kanske också en människa som äter medicin i flera veckor innan man får symtom – en sådan människa som man ska vara.

Samtidigt: att glömma min pollenallergi är en av mina superkrafter. Min förmåga att glömma hur jobbigt det jobbiga är – den förmågan vill jag inte förlora.

Jag blir hellre förvånad på torsdag av hur hur besvärligt det är att packa för ett veckoslut än att jag börjar fasa för det redan på söndag. Jag njuter hellre av sista kvällen i sommarhuset än sitter och ängslas över allt som ska göras dagen därpå. Jag tror hellre att våren är helt magisk i början av mars än att jag redan då vet att jag i mitten av maj kommer att vilja klia mig i halsen med stickstickor.

Den som inte oroar sig för dagen som kommer har onekligen ofta lättare att njuta av dagen som är.

Men hon kan få göra det med allergi i kroppen.

(Bäst idag: att björkpollen i mina hoods går från runsas till vähäinen från idag till imorgon. Jeee!) Källa: norkko.fi – där pollenfolket hänger i maj.

Sommaren 2013 gjorde vi ett av livets största och mest spontana köp. Ett köp som visade sig vara ett av livets bästa. Vi köpte vårt sommarhus i Munsala. Vårt älskade, älskade sommarhus.

Det finns mycket man kan säga om vårt sommarhus. Att vi har golv bara på vissa ställen är en. Att vi har duschen i salongen är en annan. Att vi har ytterst öppna rörlösningar är en tredje.

Men allt det där är petitesser.

Det som absolut måste sägas är att lyckan bor i väggarna i det där huset. Att tio personer sommarbor där i vanliga fall och att vi många gånger har varit sexton. Ibland ännu fler. Att det har varit en plats för gemenskap och samvaro och att det faktiskt är det bästa av allt. Att vi gråter varje sensommar när vi åker därifrån.

Att jag grät lite på gården utanför huset när vi hade träffat mäklaren för ett par veckor sedan. Och att jag gråter lite nu när jag skriver det här.

Vårt älskade, älskade sommarhus är nämligen till salu. För åtta år sedan var det allt vi behövde och drömde och ännu mer. Nu är tiderna andra – tider blir fort andra när man lever i familj – och det är med enorm tacksamhet jag ser tillbaka på allt som det där sommarhuset har gett oss.

Om det kan ge nästa ägare ens en bråkdel av det så är den ägaren lyckligast på jorden.

Här kan du bekanta dig med sommarhuset.

Jag vet inte hur mycket du vet om fotboll, men de senaste åren (med undantag för den pågående säsongen) har det gått väldigt bra för Liverpool. Så bra att våra barn som är ganska nya supportrar tror att det är normalläget. De minns inte alla dystra år i början av 2000-talet. De minns inte alla lördagskvällar som blev helt förstörda efter ännu en bitter förlust. De minns inte hur hoppet på något märkligt sätt lyckades återvända inför varje ny match för att sedan dö ännu en brutal död. Igen. Våra barn tror att det är lätt att hålla på Liverpool. De har ingen aning.

Eller har de? undrade jag under kvällens match. Jag var ute och sprang under första halvan av matchen och när jag kom in igen var det riktigt dålig stämning hemma. Precis som på den gamla ”goda” tiden typ 2005 i studielägenheten i Åbo. Fredriks ljudeffekter är… intensiva. Vad håller ni på med? Men hur kan ni inte…? Nämen alltså!? ropar han. Hans kommentarer ges ofta i frågeform. Det är roligt. Dels för att spelarna nog har lite svårt att höra honom härifrån och dels för att det är festligt att en tränare för Kuffens juniorer födda 2011 på något sätt får det att låta som om han har betydligt bättre koll än Salah, Firmino och gänget.

Om han inte skulle vara så uppriktigt bedrövad skulle det vara riktigt underhållande.

Så jo. Våra barn anar kanske att det inte är bara lätt att hålla på Liverpool. Att den väg de vandrar inte kommer att vara den enkla framgångens väg.

Men så händer det. Det där helt osannolika. I 95:e spelminuten gör målvakten Alisson ett helt avgörande mål och Fredriks ljudeffekter är… intensiva. Barnens är minst lika intensiva. De hoppar omkring och ligger på golvet. Jag tror att Ingrid gråter. Arvid får ett sms av kompisen som också vandrar den här vägen. Glädjen. Obeskrivlig. Sanslös. Hände det här?

Och är det värt det? Är all den här frustrationen i nittio minuter värd euforin?

Jag lutar åt att ja. Det är snart två timmar sedan och Fredrik går fortfarande omkring i något slags rus. Suckar av lättnad. Lever igen.

Själv är jag både mitt i och helt utanför samtidigt. Och jag tänker att jag aldrig har valt den här vägen och egentligen nog inte ens går den, men att den ändå är väldigt mycket min.

Hur man vet att ett barn är familjens minsting och allas älskling? När barnet kommer med önskemål som det här:

– Pappa, jag skulle vilja att du sitter på en stol hela tiden medan jag pärlar och hejar på mig.

Och sedan vill ha hejarop för varje hamapärla som landar på pärlplattan. Och tycker att det är helt rimligt.

Vi andra tyckte inte.

Men vi tycker hon är orimligt gullig.