Vägen

Jag vet inte hur mycket du vet om fotboll, men de senaste åren (med undantag för den pågående säsongen) har det gått väldigt bra för Liverpool. Så bra att våra barn som är ganska nya supportrar tror att det är normalläget. De minns inte alla dystra år i början av 2000-talet. De minns inte alla lördagskvällar som blev helt förstörda efter ännu en bitter förlust. De minns inte hur hoppet på något märkligt sätt lyckades återvända inför varje ny match för att sedan dö ännu en brutal död. Igen. Våra barn tror att det är lätt att hålla på Liverpool. De har ingen aning.

Eller har de? undrade jag under kvällens match. Jag var ute och sprang under första halvan av matchen och när jag kom in igen var det riktigt dålig stämning hemma. Precis som på den gamla ”goda” tiden typ 2005 i studielägenheten i Åbo. Fredriks ljudeffekter är… intensiva. Vad håller ni på med? Men hur kan ni inte…? Nämen alltså!? ropar han. Hans kommentarer ges ofta i frågeform. Det är roligt. Dels för att spelarna nog har lite svårt att höra honom härifrån och dels för att det är festligt att en tränare för Kuffens juniorer födda 2011 på något sätt får det att låta som om han har betydligt bättre koll än Salah, Firmino och gänget.

Om han inte skulle vara så uppriktigt bedrövad skulle det vara riktigt underhållande.

Så jo. Våra barn anar kanske att det inte är bara lätt att hålla på Liverpool. Att den väg de vandrar inte kommer att vara den enkla framgångens väg.

Men så händer det. Det där helt osannolika. I 95:e spelminuten gör målvakten Alisson ett helt avgörande mål och Fredriks ljudeffekter är… intensiva. Barnens är minst lika intensiva. De hoppar omkring och ligger på golvet. Jag tror att Ingrid gråter. Arvid får ett sms av kompisen som också vandrar den här vägen. Glädjen. Obeskrivlig. Sanslös. Hände det här?

Och är det värt det? Är all den här frustrationen i nittio minuter värd euforin?

Jag lutar åt att ja. Det är snart två timmar sedan och Fredrik går fortfarande omkring i något slags rus. Suckar av lättnad. Lever igen.

Själv är jag både mitt i och helt utanför samtidigt. Och jag tänker att jag aldrig har valt den här vägen och egentligen nog inte ens går den, men att den ändå är väldigt mycket min.

2 reaktioner på ”Vägen

  1. Haha, igenkänningen är osannolikt hög! Till och med jag rycktes med av den osannolika avslutningen (och kanske att jag har lite tinnitus än idag 😉). Tycker det är mysigt att maken o barnen har ett intresse de delar så innerligt, fast jag själv har svårt att koncentrera mig på vuxenfotboll i 90 min.

    • Kan verkligen relatera till det svåra i att koncentrera sig på vuxenfotboll. När det gäller egna juniorers matcher däremot – jag tror jag skulle orka 900 minuter. Minst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s