Jag vet att jag har bloggat dåligt på sistone. Det är inte för att jag inte har något att säga, men för att jag har en enda sak att säga och för att så få uppskattar att läsa om det.

Pollenallergi.

Världens största nåd är att jag varje år lyckas glömma bort att jag är pollenallergiker. Jag tror alltid att jag älskar våren förbehållslöst, men när den väl är här får jag älska med kliande ögon och rinnande näsa.

I år är det värre än vanligt. Dels för att pollensäsongen är jobbig i år (det där varierar – förra året var ett nådeår) men mest för att det inte är så populärt att snörvla, nyss och snyta sig just våren 2021. Du vet varför.

Jag har en bestämd känsla av att jag därför kommer att minnas min allergi nästa år. Då blir jag kanske också en människa som äter medicin i flera veckor innan man får symtom – en sådan människa som man ska vara.

Samtidigt: att glömma min pollenallergi är en av mina superkrafter. Min förmåga att glömma hur jobbigt det jobbiga är – den förmågan vill jag inte förlora.

Jag blir hellre förvånad på torsdag av hur hur besvärligt det är att packa för ett veckoslut än att jag börjar fasa för det redan på söndag. Jag njuter hellre av sista kvällen i sommarhuset än sitter och ängslas över allt som ska göras dagen därpå. Jag tror hellre att våren är helt magisk i början av mars än att jag redan då vet att jag i mitten av maj kommer att vilja klia mig i halsen med stickstickor.

Den som inte oroar sig för dagen som kommer har onekligen ofta lättare att njuta av dagen som är.

Men hon kan få göra det med allergi i kroppen.

(Bäst idag: att björkpollen i mina hoods går från runsas till vähäinen från idag till imorgon. Jeee!) Källa: norkko.fi – där pollenfolket hänger i maj.