– Du är den bästa mamman i hela världen, utbrast Hilde spontant idag.

– Eller i hela Kvevlax, tillade hon efter en liten paus.

Som om hon insåg att någon slags verklighetsförankring ändå kunde vara på sin plats.

En annan verklighetsförankrad kommentar om mitt moderskap bjöd hon på förra hösten när hon berättade att hon skulle vilja ha en sådan mamma som hennes goda vän E har.

– Hurdan mamma är det? frågade jag. (Inte för att jag inte förstår vad hon menar – jag skulle också vilja ha en sådan mamma – men för att jag verkligen ville veta vad Hilde noterat.)

– En sådan där snäll, sa Hilde.

Aj.

Nå. Världens eller Kvevlax bästa mamma gjorde vad hon kunde av också den här dagen och avslutade med kvällsdopp med döttrarna.

Jag minns det nästan som igår. Hur jag stod på bb i Jakobstad och tittade ut genom fönstret. Jag såg människor gå omkring som om inget hade hänt. Jag såg bilar köra fram längs vägen som om allt var precis som vanligt. Hur kan de? Vet de inte att allt är annorlunda?

Det är exakt tretton år sedan. Det är exakt tretton år sedan Ingrid Birgitta Maria kom till världen och gjorde den ny.

Idag får vi fira en humoristisk, målmedveten och godhjärtad trettonåring. Hon spelar fotboll, hon friidrottar, hon är nybliven ungdomsreporter på yle watt och hon ritar och målar och spelar piano. Hon är den bästa storasyster jag kan tänka mig. Hon är modigare än jag någonsin varit och mer vinnarskalle än jag någonsin kan bli. Hon gör undan det nödvändiga tråkiga först och sparar det roliga till sist – där är hon som jag. Hon skjuter upp det icke-nödvändiga tråkiga så länge som bara möjligt – där är hon också som jag.

Jag är så glad över att just jag får vara just hennes mamma. Det kommer jag aldrig att förtjäna. Det kommer jag aldrig att sluta försöka förtjäna.

Älskar dig, Inksie.

Nog är det ju lite trist om fyraåringen somnar 22.39 och man tycker det känns tidigt. Som om hon slocknat av misstag mellan middag och buu-klubben.

Men nog är det ju lite fint om man sitter hemma och distansjobbar och samma fyraåring tassar in i rummet och ger en stor kram med orden:

– Jag måste bara komma och säga att jag tycker om att vara ditt barn, mamma.

Det allra mesta är förlåtet då. Det allra, allra mesta.

En av Arvids bästa kompisar är här på övernattning. Eller rättare sagt: jag trodde han var en av Arvids bästa kompisar, men det visar sig att han är mer än så.

– Mamma, han är min officiella målvaktstränare, förklarar Arvis stolt när de kommer in efter nästan två hela timmar ute på gården.

De har en ambitiös plan. De ska träna minst en timme om dagen och bästa kompisen – förlåt, den officiella målvaktstränaren – ska göra upp ett träningsschema och har dessutom tillstånd att uppmärksamma Arvid på hans svagheter som målvakt. Eftersom det är sådant en bra och snäll tränare gör.

Jag nickar instämmande. Tar dem på stort allvar. Minns nämligen precis hur det var när man var ganska liten och hade enorma planer. Jag var ju det där barnet som uppfann skidmärken (som simmärken men för skidåkning) som småsystrarna och deras kompisar kunde skida sig till i Setterbergskvarteret i Vasa i början av 90-talet. Jag var en officiell skidtränare. Jag visste bara inte att det hette så.

– Alltså, tack för att du vill vara min tränare! Jag skulle fast… kunna radera fortnite för att få ha dig som tränare, säger Arvid när den blivande målvakten och hans tränare kopplar av med lite fortnite efter ett hårt träningspass.

Visst har jag sagt att jag älskar barnens kompisar?

Deras första år i Lärkan var mitt sista. Jag var deras grupphandledare och jag föll som en kägla när jag träffade dem första gången i augusti 2018. Eftersom vi redan då lekte med tanken på att flytta till Kvevlax minns jag att jag föreslog att vi kanske kunde vänta med flytten tills den här gruppen hade blivit studenter. De var så speciella. Och jag minns vad Fredrik sa.

– Om vi ska vänta med att flytta tills du får elever som du inte tycker om så kommer vi aldrig att kunna flytta.

Sant. Så sant.

Så vi flyttade. Trots att de var och är så speciella. Och idag fanns det egentligen bara en enda plats där jag kunde vara. I den skola som än så länge är mest min när de sista av ”mina” studerande blev studenter. Jag är otroligt tacksam för att jag fick sitta med i salen när de fick sina vita mössor.

Det var så fint att få se dem. Jag kom ihåg samtal vi haft, texter de skrivit, tal de hållit. Jag kom ihåg värdefulla möten, skratt och tårar. Jag kom ihåg alla gånger när de velat och vågat dela något stort och säga något verkligt viktigt med sina unga röster. Jag kom ihåg att det absolut största som finns är att få gå med en bit på unga människors livsväg.

Jag fick också träffa en del saknade kolleger. För få – för så är det i coronatid. Och med för mycket distans och för lite tid – för så är det också. Men jag fick några värdefulla möten med de människor som var min vardag i så många år. Med dem fick jag bli till som lärare och jag har svårt att föreställa mig en bättre miljö för en människas första steg på lärarbanan.

Jag hade på riktigt världens bästa jobb. Världens. Jag visste det varje dag i tio år och jag vet det idag. Men jag vet också att det finns också andra jobb som är världens bästa, så det finns egentligen ingen sorg idag. Det finns bara en enorm tacksamhet.

Jag kom inte ihåg om eller i så fall hur man ska visa sin biljett på bussen. Jag kunde inte för mitt liv komma på att Elielplatsen heter just Elielplatsen.

Jag bor verkligen inte i Helsingfors längre.

Men jag kom ihåg adressen till ena bästisen. Där fick jag sitta och bada i solsken och kärlek och goda samtal och jag fick äta sallad med precis det jag allra helst vill ha i min sallad. Vet inte om någon annan i hela världen skulle veta det. Men hon vet.

Och jag kom ihåg adressen till andra bästisen. Där ska jag få kvällsmysa och övernatta. I det hem som känns nästan som mitt. Där har jag sovit näst mest de senaste två åren och sådant sätter spår. Där blir jag älskad som precis den jag är. Det sätter mer än spår.

Så deras adresser minns jag, trots att jag inte längre minns hur man beter sig i lokaltrafiken. För även om jag inte bor i Helsingfors längre så bor de här vännerna i mitt hjärta. För alltid.

Jag läste mycket i maj och jag läste mycket bra. Det här är de bästa böckerna som majläsningen bjöd på:

The Hate U Give av Angie Thomas. En av de där men-varför-har-jag-inte-läst-den-här-tidigare-böckerna. Drabbande, stark, angelägen och enormt välskriven bok om en sanning som inte borde vara sann. Jättebra!

Bechi av Koko Hubara. En välskriven och intressant berättelse om relationen mellan en dotter och en mor och moderns relation till sin mor. Om förväntningar och besvikelser och om liv som inte blir riktigt som de var tänkta. Så där som liv aldrig riktigt blir.

Otämjbar av Glennon Doyle. Den här är riktigt spännande. I den här boken finns texter, formuleringar och sanningar som jag kunde ha på min gravsten eller åtminstone på en broderad tavla. Men här finns också sådant som jag inte håller med om alls. Inte det minsta. En hyllning till friheten är den hur som helst och jag tycker om frihet.

Nära till natten av Karin Collins. En spänningsroman som lyckas vara spännande på helt rätt sätt. Jag vill läsa vidare hela tiden men jag kan sova om nätterna och blir inte rädd för min egen eller någon annans skugga. Jag tycker Collins skriver så bra och så fint om människor. Jag tyckte om hennes första bok, jag tyckte ännu mer om hennes andra och mest hittills om den här som är hennes tredje.

Himlabrand av Moa Backe Åstot. Den här tog mig med storm, och det säger en hel del eftersom det är rätt sällan ungdomsböcker lyckas med det. En ljuvlig skildring av tonårskärlek och av en dragkamp mellan rötter och framtid, mellan vad du vill ha och vad du tror att är möjligt. Den här var svår att sluta läsa. Så bra.

Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal. Den här titeln och det här omslaget fångade mig direkt och berättelsen gjorde mig inte heller besviken. En skildring av en av de många familjer där barnen inte får vad de behöver för att föräldern inte räcker till ens för sitt eget. Rått och brutalt men stundvis glimmar hoppet till.

Kristi Bruds slav av Josefine Frankner. Så där på tal om rått och brutalt… En biografisk bok skriven av den kvinna som levde allra närmast den kvinna som i Knytby kallades Kristi brud. Jag har läst rätt många Knutby-böcker och jag tror det här är den allra bästa hittills. Att läsa den är att försöka fatta det ofattbara. Inte att lyckas, kanske. Men att försöka.

Hon var på sin första fotbollsträning idag, vår lilla Hild. Hon var så peppad, för att använda det ord hon själv använde. Ombytt till Liverpooldress redan en och en halv timme före avspark. Vattenflaska och boll packade innan det.

Men när vi sedan skulle cykla iväg slog nervositeten till och peppen var rätt långt borta. Hon ville verkligen inte gå. Hon ville åtminstone ha en ”tränare som är en flicka”.

Min egen nervositet hade slagit till långt tidigare, redan när jag anmälde henne. Hon ser ju dåligt, vår minsting. Går det alls att spela fotboll om man ser lika dåligt som hon?

Nu efter första träningen lutar jag försiktigt åt att det går när man är fyra år.

Det kommer att finnas många hinder på Hildes väg och några av dem kommer att vara övermäktiga. Men inte heller idag stötte vi på ett sådant hinder.

Hon var så stolt och glad efter träningen. Nu är också hon en fotbollsspelare med riktiga träningar och riktiga tränare, precis som storasyskonen.

– Gjorde du något mål? frågade Ingrid efter träningen.

– Massor! svarade Hilde.

Inte heller idag.

Och så kom kvällen när hon ringde sina bästa vänner för att planera outfit inför morgondagen. Då ska de nämligen besöka den högstadieskola som blir deras i höst.

Jag fattar liksom inget. När blev jag förälder till en människa som ska börja högstadiet? Jag som själv gick ut högstadiet typ igår? Och samtidigt fattar jag allt, för tecknen har funnits där i flera år redan.

Inte är det bara roligt alla dagar och det är långt ifrån alltid lätt – men det har det ju å andra sidan aldrig heller varit. Faktum är nog att det hittills har blivit bara roligare hela tiden att vara förälder. Det där kan jag absolut få äta upp någon dag, men inte heller om den dagen kommer har jag vunnit något på att ta ut sorgen i förskott istället för att njuta av den glädje som var när den var. För nu är verkligen glädje. Att få vara hennes är stort.

Har ni märkt att Österbotten är lite vackrare och lite roligare idag än det var igår? För att inte tala om förra veckan?

Jag tror jag vet varför. Några av våra allra bästa vänner har flyttat hit och min glädje vet inte längre vad gränser är. Igår på seino fick – ja FICK – jag vara med och bära in möbler och flyttlådor i deras nya hem, och jag tänkte på nåden i att få hjälpa älskade vänner flytta in istället för ut. Det betyder ju oftast att man själv finns hyfsat nära det ställe de flyttar in till.

Det är i dagarna precis två år sedan vi själva flyttade från Helsingfors. Jag kan inte fatta det. Coronatid är helt annorlunda än vanlig tid. På ett sätt har den här tiden gått oerhört snabbt, på ett annat sätt oerhört långsamt. Och hur det än har känts har två år nu gått sedan vi bar in våra möbler och flyttlådor här.

Det var tudelat att flytta då, men det känns inte alls tudelat idag. Det betyder inte att jag inte saknar människorna och skolan och staden – för det gör jag. Ibland så att jag gråter och någon gång så att jag nästan går sönder. Men det betyder att jag inte ångrar alls, trots att det känns svårt ibland.

Jag hoppas att våra vänner om två år får tänka och känna på exakt samma sätt. Att de ska få vara odelat glada över den flytt de nu vågat göra. Och jag hoppas att vännerna som blir kvar – för de finns alltid där – också ska kunna vara odelat glada för deras skull. Trots att de kommer att sakna. Ibland så att de gråter och någon gång så att de nästan går sönder.

Den här bilden är tagen när jag för andra gången besöker det hus som då var ett hus och som nu är ett hem. Vårt hem.