Har ni märkt att Österbotten är lite vackrare och lite roligare idag än det var igår? För att inte tala om förra veckan?

Jag tror jag vet varför. Några av våra allra bästa vänner har flyttat hit och min glädje vet inte längre vad gränser är. Igår på seino fick – ja FICK – jag vara med och bära in möbler och flyttlådor i deras nya hem, och jag tänkte på nåden i att få hjälpa älskade vänner flytta in istället för ut. Det betyder ju oftast att man själv finns hyfsat nära det ställe de flyttar in till.

Det är i dagarna precis två år sedan vi själva flyttade från Helsingfors. Jag kan inte fatta det. Coronatid är helt annorlunda än vanlig tid. På ett sätt har den här tiden gått oerhört snabbt, på ett annat sätt oerhört långsamt. Och hur det än har känts har två år nu gått sedan vi bar in våra möbler och flyttlådor här.

Det var tudelat att flytta då, men det känns inte alls tudelat idag. Det betyder inte att jag inte saknar människorna och skolan och staden – för det gör jag. Ibland så att jag gråter och någon gång så att jag nästan går sönder. Men det betyder att jag inte ångrar alls, trots att det känns svårt ibland.

Jag hoppas att våra vänner om två år får tänka och känna på exakt samma sätt. Att de ska få vara odelat glada över den flytt de nu vågat göra. Och jag hoppas att vännerna som blir kvar – för de finns alltid där – också ska kunna vara odelat glada för deras skull. Trots att de kommer att sakna. Ibland så att de gråter och någon gång så att de nästan går sönder.

Den här bilden är tagen när jag för andra gången besöker det hus som då var ett hus och som nu är ett hem. Vårt hem.