Så kom det sig att hela familjen åkte på juniorfotbollsmatch trots att inget av barnen var på plan. Och det kändes ändå helt rimligt.

Och så kom det sig att Hilde säger så här i bilen på väg hem:

– Jag hatar Ibel.

Vi fnissar lite, alla andra fyra. Det är ohyggligt svårt att låta bli. (Här vill jag för övrigt poängtera att Ibel i mitt huvud stavades Ibelle när jag hörde det första gången, men jag har fått tänka om. Man får ju det ibland.)

– Vem är Ibel? frågar den av oss som snabbast återfår sinnesnärvaron.

– Min låtsaskompis, förklarar Hilde.

– Men varför hatar du Ibel?

– Han är en pojke som säger helt fruktansvärda ord, säger Hilde med enormt eftertryck.

Fnisset är skratt. Nästan gapskratt. Och den lilla berättaren stämmer in i det.

Att den här stora lilla människan finns i vårt liv, i vår bil, är helt fantastiskt. Att få dela värld med henne är magiskt.