En god vän ligger i en sjukhussäng just nu. I hennes mage finns en bebis men inget fostervatten. Jag vill bara hålla hennes hand, stryka henne över pannan och säga att allt förstås kommer att gå bra. För det finns ju inte på kartan att det skulle gå annat än bra. Jag vill beundra hennes hopp och hennes styrka på nära håll. Jag vill torka hennes tårar när de faller däremellan. Och jag vill säga ungefär just precis så här till bebisen som ligger i hennes mage:

Lilla barn. Du skulle bara veta vad som väntar på dig här ute. Du kommer att komma till ett av de bästa hem man kan tänka sig. Dina föräldrar är godhjärtade, starka, kloka och fina människor som kommer att älska dig lika mycket och kanske ännu mera än du förtjänar (om det är möjligt). Jag förstår att du har bråttom ut. Men vänta lite till. För varje stund du stannar kvar i magen orkar du lite bättre sedan på utsidan, orkar du njuta lite mera av allt det fina som väntar på dig. Jag ser fram emot att få hålla dig, se dig, krama dig. Vi är så många som väntar på dig! Och vi väntar gärna lite till.

29 oktober 2010 1,84 kilometer.

7 november 2010 2,04 kilometer.

15 december 2010 3,16 kilometer.

2 januari 2011 4,57 kilometer.

22 januari 2011 5,01 kilometer.

30 januari 2011 6,10 kilometer.

12 april 2011 7,04 kilometer.

20 april 2011 8,08 kilometer.

2 maj 2011 9,12 kilometer.

22 maj 2011 10 kilometer.

Jag har i dag lärt mig vad stolthet är.

Jag är i Lojo (tror jag) på miniläger med några av världens allra bästa tonåringar (vet jag). Jag har det ofantligt gott även om morgondagen oroar mig mera än roar mig. På grund av problem som i allra högsta grad klassas som i-ländska.

Jag såg en kvinna häromdagen som var yngre och snyggare än jag. Antagligen var hon klokare och roligare och mera godhjärtad också, men eftersom jag inte sa ett ord åt henne så kan jag tyvärr bara upphöja hennes yttre egenskaper. Så vi lämnar det på det: ung och snygg.

Hon korsade gatan och hon gjorde det fruktansvärt långsamt. Under hela den tid som trafikljusen över Mannerheimvägen lyste grönt hann hon bara över den enda tredjedelen. Hennes vänstra ben var hela tiden alldeles rakt, och när man inte kan böja leder är det svårt att röra sig snabbt. Så ung och så vacker och med ett så skadat ben.

Samma dag hade jag vaknat och känt mig lite pösig, så där som man tyvärr kan göra efter några veckors ofrivilligt träningsuppehåll i en värld där det aldrig är okej att vara just lite pösig.

Och när jag såg den här unga kvinnan som kämpade sig fram kom en känsla av förakt över mig. Förakt mot mig själv. Med vilken rätt känner jag mig lite pösig och ledsen efter några veckors vila när andra är tvingade till ett liv i vila? Med vilken rätt gör jag pösigheten till ett problem när jag faktiskt har en kropp som samarbetar nästan alla dagar, som oftast är stark och frisk och som bär mig genom den vardag jag vill ha?

Ibland undrar jag om jag kommer att bli tvungen att få ett ben som inte går att böja eller någon annan skada före jag skärper mig ordentlig och slutar ha en syn på mig själv som jag verkligen inte vill ha. Jag är rädd att det kommer att kosta.

För serien vardagsnåd kan jag rapportera att en cykel kan må utmärkt efter drygt fyra månader inne i en snöhög. Den behövde inte ens luft i ringarna.

Egentligen är det här med ishockey-VM en ganska liten sak för mig, men era kommentarer kring förra inlägget sporrar mig till att nämna ännu en liten kort tanke som slagit mig sedan i söndags.

För en månad sedan ledde valresultatet i senaste riksdagsval till att hälften av mina vänner på facebook funderade på att packa kappsäcken och överge detta fosterland. De skämdes över att vara finländare och gav uttryck för denna skam i åtminstone halvofficiella sammanhang. Och så händer något som över en natt får samma människor att upphöja fosterlandet till skyarna. Finland är bäst i världen! De är plötsligt stolta över att vara finländare igen (vilket ju i sig är både bra och okej, men helomvändningen känns onekligen skum).

Jag vill inte vara långsint, men jag hänger inte med när åsikter byts ut så snabbt. Hur kan ett lyckat resultat i en idrottstävling ”sudda ut” det mindre lyckade resultatet i ett politiskt val med verkligt avgörande konsekvenser för landets framtid?

Usch, vad jag låter negativ. Egentligen tycker jag att guld är helt trevligt. Men det känns som om proportionerna och eftersmaken har blivit lite makabra.

Och då har jag inte ens sagt något om mina känslor inför stupfulla ishockeyhjältar. Ännu.

Jag har känt mig lite ensam hela den här dagen. Utanför. Som om jag utifrån bevittnar ett skådespel som jag inte kan vara med i för att ingen har berättat vilken roll jag ska spela. Ett skådespel där alla andra är med och tydligen vill vara med.

Jag skulle nämligen ALDRIG stå på ett torg just nu och ropa Suomi. Tanken på att massupphöja våra ishockeyhjältar till skyarna skulle kännas fruktansvärt makabert. Om en av dem satt vid vårt vardagsrumsbord just nu skulle jag förstås säga att han spelade bra i finalen och skryta på honom. Fråga om jag får hålla medaljen, i vilken minut spänningen släppte i finalmatchen, vilka minnen han kommer att berätta om för sina barnbarn. Men att tillammans med hundratusen andra vråla hans namn känns hemskt skumt i min värld. Nästan obehagligt.

För det finns säkert minst hundratusen människor som i dag har gjort mera för vårt land än ishockeyspelarna har gjort eller kommer att göra. Och ingen ropar på dem. För dem. Varför ska just idrottare och artister få ta emot så mycket offentlig kärlek? Jag unnar dem det, men i så fall vill jag unna alla det. I så fall vill jag att vi i hundratusental hurrar på torget för socialarbetaren som räddar misshandlade barn ur fruktansvärda livsomständigheter, för företagsledaren som skapar tvåhundra nya arbetsplatser och för ungdomsledaren som ger tonåringar nytt hopp, ny livsglädje.

Då skulle jag nämligen ALLTID stå på ett torg och ropa Suomi. Vara uppriktigt stolt över mitt fosterland för annat än goda kunskaper i ishockey. För ett land som värderar något större än det som ger pengar och berömmelse.

Jag tycker att våra perspektiv har blivit så konstiga. Det vi väljer att prisa och hylla känns så meningslöst i jämförelse med mycket av det vi inte ser eller ens vill se. De egenskaper som upphöjs, de prestationer som belönas, de resultat som får synlighet ger på något plan så begränsat med liv. Och därför kan jag inte se mig själv stå där. Och därför känner jag mig lite ensam.

Mitt innerliga Suomi-rop riktar sig till något helt annat. Lejonen får nog med kärlek ändå. Här är det bara jag som ropar.

Denna dag har jag:

– för första gången i mitt liv upplevt smärtor i revbenen som konsekvens av hosta (vilket än så länge känns mera spännande än jobbigt)

– hört två avsnitt av Radio Vegas Samtal om livet (varav ett med min älskade mor)

– genomfört det jobb som jag borde ha genomfört (vilket var litet men tillräckligt)

– shoppat på Ikea för fyra euro (mappar och batterier, vilt)

– läst ut en bok som tagit länge att läsa och påbörjat en annan (som verkar ganska dålig men tack och lov snabbläst)

– städat i min garderob (vilket jag tycker att jag gör nästan hela tiden)

– avverkat del tre av operation ta-strid-med-Ingrid-efter-läggsdags (det gick sådär halvbra, men åtminstone lite bättre än del ett och två)

– fått finbesök till ishockeymatchen av en favoritvän och ett blivande favoritbarn och en favorittonåring (skönt att få fokusera på annat än matchen)

– fascinerats av att det hörs i väggarna när Finland gör mål (folk dunkar och stampar och har sig)

– förundrats över att det ovannämnda känns fint på något sätt (obs! NÅGOT)

Höjden av trötthet kan vara att somna flera gånger redan före halv tolv när det är ESC-kväll och att sedan slutligen ge upp kvart före tolv. Be mannen banda finalen så man kan se den på söndagmorgon, gärna sväva i ovisshet ett halvt dygn längre än alla andra.

Lite snopet är det ju att sedan vakna till strax före halv två på natten när vinnarlåten spelas och försöka tänka att det nog bara är världens längsta snabbgenomgång av bara en låt. Men sådana risker får man ta. Jag ångrar ingenting. Jag är trött nog ändå i dag och vill inte ens tänka på i vilket skick jag skulle vara nu om jag hade envisats igår.

Den här förkylningen är nog också ett tecken på att jag börjar nå höjden av trötthet. Jag fortsätter hosta och nöta näsdukar så det äter upp mitt samvete. Min kropp tvingar mig till en vila som verkligen inte är lik mig. I morgon är det två veckor sedan jag tog ett springsteg. Jag vill inte ens tänka på konsekvenserna.

Den här kvinnan behöver vila.

Om du skulle vara hemma hos oss just nu skulle du få:

– se mig göra en imitation av den brunhåriga programledaren
– chips och glass och tacos och popcorn och limsa
– höra mig klaga på att kvinnliga programledare tydligen måste vara snygga ännu år 2011 medan manliga kommer lätt undan