Lite ensam

Jag har känt mig lite ensam hela den här dagen. Utanför. Som om jag utifrån bevittnar ett skådespel som jag inte kan vara med i för att ingen har berättat vilken roll jag ska spela. Ett skådespel där alla andra är med och tydligen vill vara med.

Jag skulle nämligen ALDRIG stå på ett torg just nu och ropa Suomi. Tanken på att massupphöja våra ishockeyhjältar till skyarna skulle kännas fruktansvärt makabert. Om en av dem satt vid vårt vardagsrumsbord just nu skulle jag förstås säga att han spelade bra i finalen och skryta på honom. Fråga om jag får hålla medaljen, i vilken minut spänningen släppte i finalmatchen, vilka minnen han kommer att berätta om för sina barnbarn. Men att tillammans med hundratusen andra vråla hans namn känns hemskt skumt i min värld. Nästan obehagligt.

För det finns säkert minst hundratusen människor som i dag har gjort mera för vårt land än ishockeyspelarna har gjort eller kommer att göra. Och ingen ropar på dem. För dem. Varför ska just idrottare och artister få ta emot så mycket offentlig kärlek? Jag unnar dem det, men i så fall vill jag unna alla det. I så fall vill jag att vi i hundratusental hurrar på torget för socialarbetaren som räddar misshandlade barn ur fruktansvärda livsomständigheter, för företagsledaren som skapar tvåhundra nya arbetsplatser och för ungdomsledaren som ger tonåringar nytt hopp, ny livsglädje.

Då skulle jag nämligen ALLTID stå på ett torg och ropa Suomi. Vara uppriktigt stolt över mitt fosterland för annat än goda kunskaper i ishockey. För ett land som värderar något större än det som ger pengar och berömmelse.

Jag tycker att våra perspektiv har blivit så konstiga. Det vi väljer att prisa och hylla känns så meningslöst i jämförelse med mycket av det vi inte ser eller ens vill se. De egenskaper som upphöjs, de prestationer som belönas, de resultat som får synlighet ger på något plan så begränsat med liv. Och därför kan jag inte se mig själv stå där. Och därför känner jag mig lite ensam.

Mitt innerliga Suomi-rop riktar sig till något helt annat. Lejonen får nog med kärlek ändå. Här är det bara jag som ropar.

0 thoughts on “Lite ensam

    • Så är det! Folk borde vara gladare oftare! Jag tycker det också är lite sorgligt, att det krävs något sådant här för att folk ska se nöjda ut på gatan. Att låta folklyckan hänga på VM-resultat känns lite instabilt.

  1. Förstår ditt resonemang, men inte riktigt varför du kan tänka dej att sitta i ett fullsatt Globen och heja fram en Idol (för det har du gjort om jag inte misstar mej), men inte på torget och gratulera hockeyspelare? Ser inte riktigt skillnaden…

    • Det har jag faktiskt gjort! Vilket imponerande minne du har! Det är i och för sig enda gången jag betalat för att gå på konsert (med risk för att jag glömt något) och jag kan inte påstå att jag kände mig huvudlöst hemma. Mycket har också hänt i min tankevärld på två år.

      Samtidigt finns det en skillnad, åtminstone i mitt huvud, mellan att sitta på plats (vare sig de är ishockeyläktaren eller publikhavet) och heja på någon i en tävling än att i efterhand hylla prestationen. Jag skulle inte stå och jubla över en hemkommande idol heller efter att tävlingen är vunnen och över.

  2. Oj så bra du skriver! Jag blir helt tagen! Du lyfter fram något mycket väsentligt i vårt alltför ofta halvusla samhälle. Hejarop till Dig från Nykabi!

    • Hej! Detta är det första blogg-svar som jag någonsin skrivit i mitt liv. Och här hos dig hamnade jag av en ren och fullkomlig slump. Irrade lite rastlöst och planlöst mellan olika bloggar och fastnade för namnet “Nästan för lycklig”. Började läsa och kunde inte sluta. Tycker mycket om det du skriver och framför allt hur du skriver. Sedan ser jag att du är 27 och litteraturvetare och log för mig själv. Arbetar just nu på min andra roman där huvudpersonen är 27 och litteraturvetare. Bara en liten fin och märkvärdig omständighet såhär på måndagkvällen efter en improduktiv skrivdag när flödet inte riktigt velat infinna sig. Men det var roligt att hitta hit och jag kommer att fortsätta att läsa dig. Lycka till med allt! Gabriella

  3. Nog tänker jag också så där, speciellt då jag fått höra en och annan tråkig incident från glädjeyran som utspelat sig runt om i landet. Så onödigt liksom. Men. Samtidigt tycker jag det är lite härligt att det annars så tillknäppta finländska folket kan visa spontan glädje på stan. I Vasa lär folk i olika åldrar och nationaliteter firat sida vid sida på torget (men jag var ju inte där så jag kan inte lova att allt var frid och fröjd). Lite tråkigt ändå att glädjen är för något så trivialt som sport och att många inte kan hantera sin glädje eller de alkoholhaltiga dryckerna… Hm. Av min kommentar framgår det kanske att jag känner mig lite kluven. Som Cay-Håkan Englund skrev: “Glädjen och sorgen följs åt genom livet, här glädjen över segern och sorgen över hur en del människor firar den.”

    • Absolut! Du har helt rätt! Jag håller med dig om att vårt folk behöver mera festligheter, behöver bli bättre på att se festligheter. Och behöver definitivt bli bättre på att hantera festligheter. Samtidigt tycker jag att det som närmast liknar dyrkan känns konstigt för något som ändå “bara” är sportresultat.

  4. Så sant, Amanda! Fattar inte heller hela hysterin med att stå på ett torg och skrika på ett gäng ishockey spelare. Måste erkänna att jag nog själv var där i 15 minuter, men bara för att kolla hur mycket människor det verkligen var där :). Tycker precis som du, mera hurra rop för männiksor i vårt land som verkligen gör en insats för andra.

  5. Det är inlägg som det här som får mig att återvända till din blogg. Tack för alla kloka tankar du delar med dig av!

  6. Jag tycker att det är själva firandet som gått för långt. Då vi vann 1995 vill jag minnas att alla var genuint glada och stämningen var på topp. Det kan man inte säga om 2011, tyvärr.

    • Världen var på något sätt en renare plats då det begav sig 1995. Men missförstå mig inte. Jag är genuint glad över segern. Jag bara ifrågasätter att en del prestationer och egenskaper hyllas så mycket mera än alla andra och att vi aldrig funderar på varför och om vi vill att det ska vara så.

  7. Det är knappast någon som skulle missunna socialarbetaren en extra eloge för sin insats men det att man firar lejonens seger är ju på inget sätt bort från någon annan.

    • Förstås inte. Jag tycker bara det är ett intressant fenomen att vissa yrkesgrupper får ta emot folkets jubel.

    • Söta du! Det lär jag inte göra. Om allt går enligt planerna (vilket det inte ser ut att göra) så springer jag just då.

  8. Instämmer med många andra här att du skriver superbra och tankeväckande! Jag har tidigare i min ungdom varit helt galet hockeytokig men i år orkade jag inte riktigt bry mig i matcherna, förutom finalen då. Jag förstår glädjehysterin för vi har ju faktiskt väntat på det här i 16 år, men jag förstår inte det här firandet. Enligt mig har det urartat, droppen kom då spelarna drack och festade helt öppet inför tiotusentals människor. Unga spelare som på några dygn blivit många ungdomars förebilder. Men om jag förstått saken rätt har en hel del människor, bl.a. idrotts och kulturministern kommenterat och ifrågasatt det här.

  9. Jag kände mig också ensam och lite utanför igår eftersom jag absolut inte kunde känna nånting inför segern. Folkmängden på salutorget var ju helt otrolig, men jag begriper inte vad som är så så speciellt med ishockey att det får en sådan publicitet. Av kommentarerna ovan var vi ju några till som kände sig ensamma, så sist och slutligen var vi kanske inte så ensamma, men på varsitt håll. 🙂

    • Nej, jag förstår inte heller grejen med ishockey. I och för sig saknar jag tävlingsinstinkt och är ganska ointresserad av sport. Men ändå.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s