Jag sitter och tänker på stress för att säga något om veckans tema medan veckan ännu är här. Men det är svårt att tänka ut något för i just den här stunden kan jag inte för mitt liv komma ihåg vad stress egentligen är. Efter snart tre dagar med semesterfeelis och tre dagar före det utan man och barn (det vill säga i princip utan ansvar) kan jag bara vagt minnas att stress är den där känslan som faller över mig när allting hopar sig och jag inte riktigt ser lösningen på det. Eller slutet på det. Eller båda.

Det händer hemskt sällan, egentligen. Tack och lov för det. Trots konstigt fulla kalendrar och händelserika veckor är vi väldigt sällan stressade.

Senast jag var stressad på riktigt var en period på några dagar just före jullovet. Jag var grinig, gnällig, lättretlig, irriterad, trött och missnöjd. Och jag tyckte väldigt synd om mig själv. Och jag tyckte väldigt illa om mig själv. Jag är en sämre fru, mamma, vän och människa när jag är stressad. Därför undviker jag det.

Hur? Genom att alltid ha sunda förväntningar på mig själv. Alltid. Jag känner mina gränser, jag ställer mina krav och jag vågar vara bristfällig.

Jag tror att stress kan vara positivt om man med stress menar effektivitet. Det som gör att en människa som har relativt mycket att göra får mycket gjort, samma princip som gör att människa med för lite att göra får lite gjort.

Min man har sprungit sitt lopp på under fyra timmar och min stolthet vet nästan inga gränser. Hur fånigt skulle det vara med en t-shirt som berättar det? Kanske lite på gränsen.

Jag har fått tårar i ögonen kanske tjugo gånger i dag. Varje gång jag såg en gammal man tappert springa förbi där jag stod och hejade (visst förstår du, syster Emma?) och varje gång jag såg hjälten i rullstolsklassen kämpa sig fram (igen, Emma?). För att inte tala om hur det var när jag stod strax invid mållinjen och såg ljuset tändas i trötta löpares ögon då de tittade upp fram och upp mot målet. Och för att inte tala om känslan när Fredrik passerade linjen. Då var det både gås på hud, klump i hals och tår i blick.

Vilken intensiv dag, alltså. Jag var helt oförberedd. Kunde nog inte vara tröttare ens om jag sprungit själv.

Det där sista var en lögn.

Och medan kvällen blev natt och sedan dag här i Stockholm föddes ett liv som är nästan ännu mera mirakulöst än liv brukar vara. Jag ska ägna halva dagen åt att tacka för att det lilla livet mår bra och andra halvan åt att heja på den bästa av män när han och tjugotusen andra springer 42 kilometer.

Hälsningar från ett småregnigt och kallt Stockholm. Det är väldigt svårt att bry sig om petitesser som osamarbetsvilligt väder när allt annat är underbart. Jag livslyxar med böcker och godis (är ju på internationellt vatten) och hotellfrukostar. Och är ändå nästan mest i en förlossningssal. Oddsen är goda och föräldrarna vid gott mod. Vi tror och hoppas på och ber för det nyaste livet i vår tillvaro.

Jag åker tåg västerut. Redan i Böle steg det på en skolklass som hade plats framför mig och bakom mig och bredvid mig. Och under mig och över mig (kändes det som). De levde högljutt så där som skolklasser ska, i synnerhet en dryg vecka före sommarlovet. Jag tog deras högljudda liv som ett giltig ursäkt för att slippa jobba på tåget och låter den gälla ännu så här fyrtio minuter efter att de stigit av. Jag skyller nu på men av deras liv och köper förklaringen.

Jag är vaken fast timmen är sen. För i morgon ska jag resa. Inte speciellt långt. Inte speciellt länge. Men långt och länge nog för att jag ska ha resfeber och svårt att somna. Som ett litet barn. Min gissning är att jag vaknar av mig själv vid halv sju på morgonen, spänd och ivrig och entusiastisk och förväntansfull och längtande. Så därför har jag inte packat. Något måste jag ju göra med min vakentid på morgonen.

Även om jag hemskt gärna skulle sova nu eftersom varje sömntimme lär kännas värdefull i morgon så tycker jag att min oförmåga att hantera resor på ett vuxet och moget sätt är lite söt. Om man får tycka så själv. Vilket man väl nog får. Åtminstone borde få.

Ni vet den där känslan då du och din bästa vän står i kön för att betala för era bakelser och hon plötsligt tar dig i handen och säger:

– Oj, vad jag kan tycka om dig!

Jag hoppas ni vet.

Och ni vet den där känslan när du talar med din andra bästis på telefon (hon som bor alldeles för långt borta) och du ställer den där frågan:

– Alltså, det här kan man ju inte fråga vem som helst, men man kan fråga sin bästa vän, så… Och du får ett svar som leder till ännu en fråga och som till sist blir ett trettio minuter långt helande samtal.

Jag hoppas ni vet.

För det är nästan magiskt. Det är som om en glimt av himmelriket kommer på besök. Välkommen.

Min första och största tonårsförälskelse har födelsedag i dag (och om du lyckas lista ut vem det är på basen av det påståendet så förtjänar du att få veta vem han är). När jag insåg det gratulerade jag honom och sedan blev jag lite tonårsnostalgisk. Så nu lyssnar jag på musik som inte brukar recenseras på kultursidor och minns hur saker och ting kändes för drygt tio år sedan. Och förundras över att det faktiskt är så länge sedan.

Min största känsla; tänk att högstadierollerna faktiskt inte är eviga. Tänk att de där snyggaste och populäraste eleverna inte alls är världsberömda fotbollsstjärnor och fotomodeller och skådespelare i dag, så där som man uppriktigt trodde när man själv inte var riktigt eller ens närapå lika snygg och populär. Tänk att de gör helt vanliga saker och är helt vanliga människor. Tänk om någon hade sagt det då. Tänk om någon sa och man bara var helt oförmögen att förstå.

Tänk att man är så mycket här och nu i tonåren att det är liksom omöjligt att greppa att det blir annorlunda. Kanske till och med allt blir till och med helt annorlunda.

Tänk att man kan få en sådan distans till den där känslan av riktigt olycklig och obesvarad tonårskärlek att den inte smärtar alls mera. Att den nästan känns vacker. Att det ändå är den delen av mitt liv som det skrivits flest sånger om.