Du kanske tror att det här är en helt vanlig måndag. Du tror fel. Det är min första lediga sommardag av mitt livs allra första lärarsommarlov. Jag känner mig brutalt ledig. Tio veckor sommarlov. Med väldigt få plikter.

Jag kommer ihåg den dag då jag fick Ingrid. Jag tittade ut genom bb-fönstret, såg hur bilar åkte förbi där nere, hur människor sprang omkring och jag tänkte; de tror att det är en vanlig dag. De har ingen aning om att världen har förändrats i dag.

Riktigt så känns det inte med sommarlov. Men lite ditåt. Härliga känsla!

Jag har applåderat ungefär 133 gånger i dag. Mina handflator är nästan lika röda som mitt ansikte efter för många timmar i för stark sol.

Jag har tvättat mitt hår i kväll och sedan bara lämnat det åt slumpen och ödet och naturen och allt annat som är riktigt hemskt för mitt hår. När jag mötte min egen spegelbild just kunde jag bara skratta. För att slippa gråta. Oftare än jag trodde för tio år sedan står man ju inför valet mellan dessa två.

Tänk lite Jonathan i Bröderna Lejonhjärta och lite Birk i Ronja Rövardotter och lite William Wallace i Braveheart. Sedan tar du det värsta ur alla dessa tre herremäns frisyrer och tar det gånger fyra. Då är du ganska nära min frisyr. Om man är välvilligt inställd. Och det är mörkt i rummet.

Jag önskar att jag hade självdistans nog att bjuda på en bild. Kanske självdistans på den nivån kommer när man blir 28.

Jag tänker egentligen inte säga något om hemmamammafrågan, men jag tycker det är sjukt intressant att läsa vad andra tänker och tycker. Det enda som verkligen kan sägas om saken har ju redan sagts så många gånger; låt folk göra som de vill.

Sedan kan jag tillägga så där försiktigt att jag ofta tycker mig se att de som ropar högst om hur saker och ting ska göras är de som har störst behov av att få bekräftat av andra att deras val är okej.

Och det är ju inte heller någon dödssynd.

Jag är på inget sätt stolt över det, men det här marknadsföringstricket fungerar på mig. Om man med fungerar menar att jag köper med glädje. Jag har samlat och handlat och klistrat så flitigt att jag får köpa inte en, inte två, inte ens tre eller fyra utan FEM kärl till nedsatt pris. Jag hade tänkt köpa ett.

Goda ting har ramlat över mig denna vecka och ändå väljer jag att berätta om det minst goda; att jag vågade utan att vinna i tisdags och nu har kortare hår än någonsin. Åtminstone sedan 1991.

Alltså, vänta lite nu. Är det verkligen så att jag för några dagar sedan skrev ett inlägg där jag sa att jag för mitt liv inte kan komma ihåg vad stress är? Under dagens sexton timmar med hög puls, flackande blick och ett klappande hjärta har jag nog kunnat ana. Mellan varven har jag tuggat i mig choklad och andra goda ting för att hålla humöret uppe. Sådana här dagar får ingen döma mina matvanor. Svårast är det ju att själv låta bli dömandet.

Men nu. Nu har det lagt sig igen. Jag klarade deadlinen med flera minuters marginal. Till och med. Och nu är det tyst och stilla och jag ska äta lite mera godis och läsa lite i den nyinköpta pocketboken och känna mig lite smygledig redan nu. Det är ju knappt ens att ta ut i förskott. Pulsen är harmonisk, blicken stadig och hjärtat tar bara glädjeskutt, det klappar inte för livet varje stund.

Så nu. Nu har jag glömt vad stress är igen. Vilken nåd.

– Ingrid, du är nog väldigt fin.

– Jag vet det.

Och en halvtimme senare:

– Ingrid, du är underbar.

– Jo, jag är verkligen det.