Vi umgicks inte bara med ekorrar i går utan hann också med en eftermiddagsvisit på en hög holme. Där fick vi träffa lite större och lite mera exotiska djur. Tack och lov åt ingen ur våra händer då. Även om någon mås nog försökte. Jag är väldigt starkt emot måsar.

Vi åkte in till centrum av två orsaker.
1. Att få åka spårvagn.
2. Att få äta glass.

Vi fick båda.

I går på restaurangen.

– Ingrid, vad vill du äta?

– Hamburgare.

– Men älskling, du brukar ju inte tycka om hamburgare.

Lång paus.

– Okej. Välj du då, mamma.

När självinsikten är begränsad är det fint om man är villig att ge över ansvaret åt andra.

Jag tycker fortfarande att det är lite roligt att jag aldrig haft så mycket närkontakt med vilda djur som i Helsingfors. 

Nu har jag lämnat lägerlivet bakom mig för den här gången och finns återigen i vardag kantad av pålitligt internet och inomhustoaletter. Landningen i verkligheten blir mjuk då vi har en av de bästa av familjer på besök några dagar. Jag kan knappt tänka mig hur tomt det skulle vara här utan dem. De fyller hållet av tjugo tonåringar och underbara ledarkolleger med bravur.

Efter drygt hundra lästa sidor lägger jag nu ifrån mig boken för det som troligtvis är för gott. Jag är inte gjord för skräck. Jag skrämde upp mig själv två gånger på väg till utedasset strax före aftonandakten klockan tio. Då är det illa.

Inte vet jag vem jag trodde att jag var när jag köpte den här boken. Har läst de inledande sidorna och får nu kalla kårar bara av att titta på pärmen. Är det någon som vet om den är värd skräcken?

Citat ur en konfirmationsundervisningsbok som jag tycker mycket om. ”För dig, liksom för alla andra, gäller det i stället att hitta den tro som verkar stämma överens så bra som möjligt med den värld vi ser runt omkring oss. Helt enkelt – den livsuppfattning som kräver minst tro, inte mest!”

Ibland tar jag och Ingrid paus från lägret. Då går vi in i vårt rum och spelar lotto. Det är ett så sjukt bra spel för en nybörjare. Slår memory varje gång.