I går låg den plötsligt där på arbetsbänken i köket, den gästbok som jag och Fredrik fick som förlovningspresent. Den har säkert legat där länge, så länge att man först blivit blind för den och sedan plötsligt fått synen tillbaka.

Jag bläddrade. Vi var duktiga då i början och antastade frimodigt våra gäster, krävde några rader före de fick lämna vårt hem. Vårt första gemensamma. Där vi bodde våra två första år. Det finns många sidor med anteckningar från det hemmet. Sedan finns adressen till vårt andra hem och några få anteckningar. Tredje, fjärde, femte och sjätte hemmet nämns inte ens.

Och det gör mig lite ledsen. För gästboken är något av en bok om åtminstone delar av våra två första år. Jag har ett minne som är överlägset de flestas (sagt i all ödmjukhet) men till och med jag kom plötsligt att tänka på saker som inte slagit mig på länge. Flickorna i bönegruppen, min och Villes ostnatt, ”Pierres” täta besök (men så hade han ju egen nyckel och kunde ligga på soffan ibland när man kom hem på eftermiddagen), Kajs täta besök och ljuvliga skildringar av dem, spelkvällar, spontanträffen med barndomsvännen Sara jag inte sett på flera år, Fredriks syskonbarns övernattningsbesök, mitt första möte med den man som numera känns som en storebror… Det finns där. Och jag fick påminnas.

Och där finns också ett par namn som inte får någon enda klocka att ringa. Och jag tänker att det är så typiskt mig och den man som är min. Att människor vi knappt känt varken före eller efteråt fanns intensivt i vårt liv för en kort stund. Att vi är så. Att vi vill vara så.

Och jag påminns om varför jag bloggar. För det som skrivs ner finns kvar. Det som skrivs ner bearbetas och skruvar sig lite längre in i minnet som bevarar. Nu skriver jag själv boken om delar av mitt liv.

– Vad var det vi gjorde först, mamma? säger den vänaste rösten och huvudet är väldigt mycket på sned.
– På loppis.
– Ja, just det. Först var vi på loppis, sedan var vi på bio och sedan åt vi glass.
Rösten är så till sig. Har räknat upp dagens nöjen ett tjugotal gånger. Den här lördagen, som hade så dåliga förutsättningar, blev så fin.

Två kvällar i rad har vi haft trotsanfall i vårt hem. Det är jobbigt och irriterande och tråkigt. Och mitt i allt det där är det så ofantligt skönt. För efter varje trotsanfall som slutar lyckligt har vi ett mindre trotsanfall framför oss. Det går åt rätt håll.

Ganska stor del av min karriär som mamma har primärt handlat om att hålla en varelse vid liv och förse henne med absoluta förnödenheter. Det här med att fostra en människa och forma henne till en individ som kan samspela med andra människor och klara sig själv i vårt samhälle om ungefär femton år känns fortfarande ganska nytt och spännande.

Jag har ägnat min fredagskväll hittills åt att läsa om trotsålder i alla barnaböcker jag har. Det kändes väldigt förnuftigt. Och medan resten av landets befolkning orkar engagera sig för landet i ishockey tänker jag se något eller några avsnitt av Glee. Jag vill ha all fosterländskhet kvar i morgon.

Jag har inte längre ont i halsen. Jag rosslar inte längre istället för att tala. Men jag hostar fortfarande upp inre organ i svalget varje gång jag utsätter min lekamen för ansträngning (hit räknas verkliga kraftprov som stå och gå). Och med jämna och ojämna mellanrum snyter jag mig. Min förbrukning av näsdukar den senaste veckan har nog kostat mången apa sitt hem. Usch.

Jag har ingen vanlig förkylning. Jag har man flu. Trodde det redan för en vecka sedan. Vet det nu.

När man har man flu har man halsduk när andra har shorts.

Egentligen älskar jag eurovisionsveckan lite. Men nog blir det ju bra att börja somna i kristelig tid igen från och med söndag.

Med tanke på hur jag själv klär mig sju av åtta dagar är det kanske inte rimligt att förvänta sig att Ingrid ska dras till det könsneutrala.

Det ryktas att Da da dam sågats hårt av en del musikkritiker i Sverige. En vän till mig berättade att hon läst en kritikers ord om att man vill/borde skära av sig öronen eller hälla gift i dem efter att ha hört låten.

Jag kan inte ta sådan kritik på allvar. Där försvann trovärdigheten hos den kritikern. Liksom.

Jag hävdar inte att man måste tycka om Da da dam men jag hävdar på något sätt att den är harmlös. Att det är inte sunt att vilja skära öronen av sig på grund av den. Den är ju inte jobbig eller anstötlig på något sätt, budskapet är inte farligt och den är inte en sådan där stressande låt som kunde ge den lugnaste problem.

Jag hävdar inte att man måste tycka om Da da dam. Men lite vill jag hävda att man inte kan ägna en massa energi åt att aktivt tycka illa om den. Låt den vara. Den skadar ingen.

Ibland blir jag så irriterad på det faktum att den kritiska ofta anses vara intelligentare på något sätt. Som om det verkligen är mera kritik världen behöver.

I dag när jag oskyldigt vandrade vägen fram mötte jag ett gäng tonårspojkar. En av dem kallade mig vitun kuuma milffi och sa att han vill göra saker med mig som jag hemskt ogärna vill göra med honom.

Och jag sa ingenting. För jag kan inte i överraskat och upprört och provocerat tillstånd de finska ord som skulle ge svar på tal. Som skulle visa den förvirrade unge mannen att det där inte är okej.

Jag kanske inte kan bo i Helsingfors.

Jag fick just veta att Oprah lärde sig läsa när hon var två och ett halvt. Jag känner mig lite stressad.

Vilken dag! Mitt jobb tar mycket tid just nu. Eller så är det jag som jobbar långsamt med förkylning i lekamenen.

Med tanke på den ovannämnda tingesten i min kropp kändes det nästan ironiskt att få paket på posten i dag. Jag är verkligen inte den löpare jag var för en vecka sedan.

Och då var jag ju inte säker som berget för en vecka sedan heller.