Vet ni hur länge sedan det är jag gifte mig? Så länge att den kompis, Camilla Österberg, som fotade på vårt bröllop fotade med en icke-digital systemkamera. Jag har alltså bilder bara i pappersformat. Och när man fotar pappersbilder med en halvtaskig telefonkamera får de ett ännu mera dåtida utseende. Det ser ut som om vi gifte oss strax efter kriget. SÅ länge sedan är det ändå inte.

Vad skulle jag göra om om jag gifte mig i sommar i stället?

Jag skulle inte ha slöja. Jag skulle inte ha uppsatt hår. Men jag skulle absolut sitta bredvid samma man och åtminstone ibland bredvid samma lilla kvinna. Min älskade yngsta lillasyster, sex år när det begav sig, hade en ombytesklänning i rosa frotté som åkte på när näbbklänningen åkte av mot slutet av festen. Underbar var hon redan då. Två kvällar före bröllopet var hon och jag ute och cyklade och då sa hon spontant:

– Amanda, jag kommer att börja gråta när du gifter dig. Av glädje.

Jag skulle fortfarande låta mina systrar få de finaste specialuppdragen. Jag skulle inte ha dem att bära blå klänningar.

Jag skulle fortfarande äta väldigt mycket.

Jag skulle fortfarande ha en tårta utan marsipan.

Jag skulle låta Fredriks söta systerdöttrar sjunga på festen. Jag vet inte om de skulle göra de längre eller om det är sådant man gör bara när man är fyra. Jag skulle (om jag fick välja) inte ha 28 grader varmt i skuggan så att både jag själv och alla gäster var blanka hela kvällen.

Jag skulle välja honom.

Alla gånger.

Jag skulle absolut inte ha den här klänningen. Absolut inte. Men jag valde den klänning jag allra helst ville ha och det får jag vila i. Jag besökte i och för sig bara en enda butik och jag letade inte efter klänningar på nätet, jag brydde mig egentligen inte så mycket. Och jag tror (tyvärr) att jag skulle bry mig mycket mera om den detaljen i dag.

Jag upprepar gärna. Jag skulle inte ha håret så här.

Jag skulle antagligen inte ha en massa näbbar. Mest för att det inte längre finns småbrudar i femårsåldern så nära som vill så gärna.

Jag skulle antagligen gifta mig i samma kyrka. Ingen kyrka har blivit lika mycket min som den var.

Döm om min förvåning när jag kom hem till en Ingrid iförd BYXOR. Utan klänning över.
Jag fick en förklaring när hon presenterade sin nya hästtopp som en klänning. Hon tar verkligen det här med kortkort till en ny nivå.

Jag älskar Peppar nya temagrejer. Det ger mina veckor ett nytt innehåll och det skapar liv och diskussion i bloggvärlden! Jag börjar med att hålla mig till formuläret och besvara de frågor som fanns till oss bloggare.

1. Varför gifta sig egentligen? Hur viktigt är det för mig?

För mig var det nog ganska viktigt. Det känns fint att lova att stanna kvar hos den andra. Inte bara så länge det lustar eller känns bra. Utan så länge man lever. Sedan är det förstås omöjligt att veta vad livet för med sig och om man klarar av att hålla löftet, men att lova att vilja stanna kvar kändes ändå stort för mig.

2. Är det någon större skillnad på att vara sambo och gift i dag?

Ibland hör jag någon säga efter fem års samboende att det ju var tur att de inte hann gifta sig eftersom uppbrottet då skulle vara mycket värre. Det påståendet förbryllar mig. Varför skulle slutet på förhållandet vara mildare för att det aldrig slöts ett officiellt förbund? Och om det verkligen känns mildare, vad har då den relationen varit? Hur seriös, liksom?

Jag har vänner som har bott sambo i flera år före de gift sig och de flesta av dem menar nog att det finns en skillnad. Kanske inte när man funderar på vem som ska tömma diskmaskinen om tio minuter, men kanske när man funderar på vem som ska tömma diskmaskinen om tio år. Eller fyrtio år.

3. Du som gift dig – beskriv ditt bröllop.

Mitt livs kanske allra roligaste och gladaste dag. Den slår faktiskt Ingrids födelsedag, för då fanns också så mycket annat än ren glädje (typ smärta och trötthet och sådant). Jag var tidernas kanske mest avslappnade brud. Jag bara njöt. Och gladde mig. Och kände mig brutalt välsignad som fick ha så underbara människor i mitt liv och dela det med den underbaraste av alla.

Konstateras kan också att mitt bröllop skulle se väääldigt annorlunda ut i dag men att jag inte är det minsta bitter. Då fick jag ha precis den dag jag ville ha. Det måste räcka.

4. Du som gift dig – hur kändes det efteråt?

Dagen efter bröllopet vaknade jag och Fredrik första morgonen i vårt första gemensamma hem och det kändes stort. Nästan magiskt. Allt var nytt och annorlunda och spännande. Och ändå så tryggt och säkert och lugnt. Jag minns att vi talade om hur stort det var att få umgås med varandra utan att behöva fatta något bröllopsbeslut eller ens diskutera något bröllopsrelaterat. Det hade blivit lite väl mycket sådant just innan.

6. Hur mycket tid, pengar och energi är det rimligt att lägga ned på sin ”stora dag”?

Här finns det nog inga generella regler. Verkligen inte. Och det är självklart också en väldigt relativ fråga. För egen del är svaret nog; ganska lite. Jag lägger hellre tid, pengar och energi på många andra saker och det gjorde jag redan då det begav sig. Jag är så totalt ointresserad av att fundera på detaljer som servettfärger, bordsdekorationer, småbröd, bordsplacering, blommor… Men jag fördömer verkligen ingen som tänker annorlunda.

Det här blev ju nästan mest bröllop. Jag är i ärlighetens namn ganska ointresserad av bröllop. Men ge mig ordet äktenskap – och jag blir vild.

Jag återkommer.

Under mina sjukdomsdagar har jag inte använt min tid i sängen till något vettigt. Alls. Jag hade tänkt läsa en bok om dokusåpor och klassiker vilket hade varit nyttigt. Men istället har jag sett på tio avsnitt av Glee. Finns det någon annan som sett Glee? Jag har nog aldrig hört någon tala om det.

Till saken. Jag har gråtit i nästan varje avsnitt. Antingen beror det på att sjukdomstillståndet gjort mig känsligare än jag vill vara eller så är jag i sjukt intensiv kontakt med mina känslor. Det borde inte vara möjligt att gråta till omotiverade musikalnummer blandade med amerikanska populärkulturella klichéer.

Om du finns därute, du som också gråtit till Glee, så måste du ge dig till känna. Jag har nog aldrig känt mig så ensam i något förr.

Jag är ett morsdagsvrak. Redan i onsdags kände jag en vag ondhet i halsen och efter ett dygn mer eller mindre utomhus gick det förstås bara neråt. Mitt hälsotillstånd och jag med det har dalat stadigt under de senaste dagarna.

Den gångna natten var närmast ett skämt. Ingrid sov riktigt dåligt och jag minst lika illa. Fredrik sämst av oss alla. Jag drömde en av de där makabra mardrömmarna som elakt fortsätter efter varje uppvak. När jag kring halv sex-tiden för femte gången i natt låg och funderade på hur jag någonsin ska våga gå tillbaka till mitt jobb på grund av det fasansfulla jag gjort i drömmen var botten nådd. Jag slängde i mig två rejäla värktabletter och kunde äntligen somna om. Sedan sov jag gott tills Ingrid kom vandrande till vårt rum vid åtta-tiden. Jag var slut som människa. Och orkade bara nästan vara vid medvetande när Ingrid levererade morsdagssång på sängen.

Har en känsla av att den bästa delen av den här morsdagen är här och nu när Ingrid och Fredrik är på gudstjänst och jag får räkna med ensamhet i ungefär fyra timmar.

Glad morsdag bara.

Ännu en kommentar om det där med könsneutrala kläder…

En åttaårig pojke kan bli brutalt retad om han går till skolan med rosa tyllkjol. Det borde inte vara så, men det kan vara så. Det är fel att det kan vara så, men tyvärr finns det mycket som är fel och som ändå kan vara. I den bästa av världar ska en sådan grymhet naturligtvis inte påverka pojkens eller föräldrarnas val. En sådan grymhet har ju aldrig någon rätt att bestämma.

Och ändå. En vän till mig som varit tvungen att se delar av den ondska som kan cirkulera barn emellan sa en gång att man som förälder inte kan säga åt ens barn att gå ut i världen och alltid vara sig själva eftersom en stor del av den där världen inte har fått lära sig att hantera det som är annorlunda. Och frågan är om det är en åttaårig pojke i tyllkjol som ska behöva ta stryk för det. Om det är hans tårar, hans lidande och hans utanförskap som ska lära de andra barnen i klassen hur man hanterar det som är annorlunda.

Jag hoppas ju att svaret är att det är vi vuxna som ska lära barn det.

Som sagt; i den bästa av världar ska alla barn alltid få ha på sig kläder som gör dem glada. Men vi lever ju inte i den världen ännu. Vi lever i en värld där vi måste skydda våra barn från världen. Där vi kanske ibland behöver inse att vi som vuxna kan bära tunga ideal på våra axlar om vi väljer att göra det men att vi inte kan kräva att barnens späda axlar ska klara samma börda. Jag vet hur världen fungerar och kan välja vilka strider jag tar. Men om de åttaåriga pojken inte vet så är det kanske min skyldighet som förälder att berätta. Om inte jag gör det så kommer Jani på 4A att säga något och han kanske inte framför det på ett lika kärleksfullt sätt.

Jag är kanske skyldig att säga åt min son att tyllkjol inte alltid fungerar smärtfritt när han väljer mellan kjolen och byxorna, även om det går emot vad jag hoppas om denna värld. Jag är alldeles säkert skyldig att säga åt min son, min dotter, mina barn och andras barn som jag kommer i kontakt med att tyllkjol alltid borde fungera smärtfritt. Också i den här världen. Och att de aldrig får peka, skratta, reta, mobba eller utfrysa på grund av glitter och tyll. Eller militärmönster och polisuniformer.

I dag när vi försåg kylskåpet med innehåll såg jag en kvinna med falskt hår, falska naglar och falsk solbränna. Hon hade en massa smink i ansiktet och hon gick på klackar som hon inte klarade av att gå på.

Kvinnan var närmre femtio än fyrtio och jag kände mig som en åldersrasist som la vikt vid just det och ställde mig själv frågan; i vilket skede blir det patetiskt och sorgligt om man satsar för mycket på sitt yttre?

Svaret är ju att det alltid är patetiskt och sorgligt. Vare sig du är femton eller tjugoåtta eller fyrtiosju eller sextiofyra så är det pinsamt. Men ett kallt och hårt faktum är väl att det på något sätt känns mera accepterat att storsatsa på det yttre när man är tjugotvå än när man är femtiotvå.

Eller är det egentligen mera så att det är mera accepterat att storsatsa på det yttre när man når goda resultat och att de flesta av oss råkar ha sämre förutsättningar i år än vi hade förra året?

Jag börjar tro att det är så att det handlar mera om resultatet än åldern. För ingen skulle väl påstå att Jennifer Aniston är för gammal för att få bry sig.  Och på något sätt gör det svaret mig lite mera ledsen. Det skulle vara lättare att få säga åt alla att det är okej att satsa tills man är fyrtio än att behöva säga åt en tonåring med dåliga förutsättningar att hon ska vara försiktig med att försöka då det ändå inte kommer att lyckas. Att det är bättre att se taskig ut om man aldrig försökte något annat.

I dag var jag i egenskap av mamma bjuden på morsdagsfrukost på Ingrids dagis. Min dotter sov uselt i natt (igen) och därför var hon trött och ynklig under morgonmålet och ville sitta i min famn.

– Jag måste snart gå till jobbet, sa jag åt henne när jag såg hur klockan envist gick framåt mot början på min arbetsdag.

– Nej, jag vill ju vara hos dig, viskade Ingrid och klamrade sig fast vid mig.

Bara en liten stund senare överräckte hon stolt sin morsdagspresent och var med ens mindre ynklig och klamrande. På det hjärtformade kortet stod det En mamma håller sitt barn i handen bara ett ögonblick men i sitt hjärta hela livet.

Och plötsligt var jag den ynkliga och klamrande. Jag fick några fåniga tårar i ögonen som jag försökte dölja. Jag kände mig löjlig för jag har ju hört det där citatet flera gånger förr och klarat det bra. Men nu ville jag bara hålla henne i handen. För det här är det ögonblick då hon fortfarande vill hålla min.  För första gången på snart två dagisår hade jag riktigt svårt att lämna henne. Hon var nöjd och glad, fortfarande hög av stolhet.  Men mina steg var tunga och jag var ganska låg.

Och jag åkte till världens roligaste och bästa och mest meningsfulla jobb och tänkte på hur konstigt det är att vara mamma. Hur känslor bara faller över en ibland. Och jag tänkte på den goda vän som nu just är på sjukhus med sin son, på hur fel det är att barn ibland är sjuka. Och jag tänkte på hur allt har sitt pris. Och jag tänkte på hur skört allt är. Och jag tänkte på hur jag på sätt och vis gick lite sönder av att bli mamma men att de där sprickorna på något mirakulöst sätt har gjort mig lite helare.

Och jag lyssnade några minuter på Succémorgon och torkade tårarna och mötte min dag. Och det blev en riktigt bra dag på jobbet. På det där jobbet som alla gånger är värt sitt pris.

Jag tror jag börjar förstå begreppet livspussel. Det tog en stund.

För en knapp vecka sedan publicerade jag bloggvärldens äckligaste bild på min blogg och lovade en förklaring. Jag har glömt bort förklaringen. Tänk så hemskt. Att göra något obehagligt och sedan glömma bort att bortförklara det.

Vi var på Högholmen förra veckan och vi var så där som de flesta andra zoobesökarna; vi uppskattade djuren samtidigt som vi dubbelmoraliskt ojade oss över deras livsvillkor i burar. Och vi försökte naturligtvis också se det positiva; hur fint det var inne hos örnen och hur vackert landskap björnarna hade fått. Vi ville övertyga oss själva om att djuren mår bra och försökte se livsgnistan i deras trötta ögon, se pulsen i deras tunga kroppar.

Men. Sedan kom vi till babianerna. Och då sa min svåger (som jag för övrigt är väldigt förtjust i):

– Nå, där har vi ett djur som nog inte kan må bra. Titta på dess rumpa!

Och vi tittade. Och vi såg liksom en enorm röd böld i rumpan på en av aporna. Och vi höll med svågern. Den där babianen kunde ju under inga som helst omständigheter må bra.

– Borde vi kanske gå och säga till, berätta att en av aporna inte är i skick? funderade vi.

– Nå, knappast har allt det där hänt i dag, menade svågern och trodde nog att personalen kände till det stackars djurets öde.

Samtidigt som djuret såg ut att lida av en grym och orättvis sjukdom fanns det mycket energi och i liv i babianen. Den verkade livskraftig. Märkligt livskraftig med tanke på rumpan.

Så de kommande minuterna ägnade jag åt att googla på olika kombinationer av orden babian och rumpa och hona och hane och kom ganska snabbt fram till att den böld som vi trodde att var djurets sista rop på en sista hjälp egentligen var babianhonans tecken på att hon är brunstig och redo för parning.

För babianens skull är jag glad att förklaringen till den obehagliga rumpan var så sund (åtminstone frisk). Men på något märkligt sätt hade det nog varit lättare att fortsätta det här jordelivet om man hade fått tolka bölden som sjukdom och inte som parningstecken. Jag förstår helt enkelt inte hur babianhanar tänker. Tanken på att de finner det här upphetsande förbryllar mig något oerhört. Jag är inte nöjd med förklaringen. Och jag är lite rädd för babianer. Varelser som resonerar så kan ju omöjligt vara pålitliga och balanserade i andra sammanhang heller.

I väntan på vår förstfödda köpte jag babykläder. I vitt och brunt. Könsneutralt och vackert. Inte för att jag inte visste om vi skulle få en Kevin eller en Angelina utan för att jag tyckte om tanken på könsneutrala kläder på bebisar. Kläder som inte klassificerar. Jag ville inte att någon skulle kalla min starka dotter söt för att hon hade rosa. Eller min söta pojke stark för att han hade blått. Och sådant. Ni vet ju hur man ska tänka.

Under Ingrids första levnadsår hade hon mest vitt. Neutralt. Politiskt korrekt. Jag kände mig som en medveten förälder som minsann uppfostrar mitt barn till en person och inte till en flicka. Jag klappade mig själv på axeln och kände mig nästan lite duktig. När jag själv hade min prinsessa hängande under armen i sin grå fotiströja kände jag mig i hemlighet (förstås aldrig uttalat) lite bättre än de mammor som lät sina prinsessor bada i volanger och rosetter. Och rosa. Detta förbjudna rosa.

För ungefär ett år sedan hände något oväntat. Min lilla dotter hade inte ens fyllt två år och började plötsligt ha åsikter om sina kläder. Hon började säga klänning. Varje morgon sa hon klänning. Sedan dess har hon haft klänning varenda dag förutom tio. Knappa tio. Sedan dess lever hon alltså i klänning. Under sitt tredje levnadsår var klänning helt klart hennes nationaldräkt. Jag har hört om dagisbarn som säger Ingrid när de lägger på sig en klänning. Så starkt förknippas plagget med min dotter.

Och min dotters duktiga, medvetna och politiskt korrekta mamma har fått sig en törn. I början försökte jag tappert ta kampen och uppmuntra till byxor, byxor och byxor. Jag kände mig nästan misslyckad som mor. Men så insåg jag det dumma i det och gav upp min kamp. För faktum är att hon knappast tar speciellt mycket skada av att ha klänning. Det är nog bara min prestige som tar skada. Och hur löjligt är det inte att lägga prestige i de plagg min treåriga dotter bär och inte bär?

Jag har slutat kämpa. Jag har börjat slappna av. Jag är medveten för jag vet hur man egentligen ska tänka. Jag är duktig för jag väljer mina strider. Och jag är kanske socialt inkorrekt då, men det bjuder jag på.