Egentligen är det här med ishockey-VM en ganska liten sak för mig, men era kommentarer kring förra inlägget sporrar mig till att nämna ännu en liten kort tanke som slagit mig sedan i söndags.

För en månad sedan ledde valresultatet i senaste riksdagsval till att hälften av mina vänner på facebook funderade på att packa kappsäcken och överge detta fosterland. De skämdes över att vara finländare och gav uttryck för denna skam i åtminstone halvofficiella sammanhang. Och så händer något som över en natt får samma människor att upphöja fosterlandet till skyarna. Finland är bäst i världen! De är plötsligt stolta över att vara finländare igen (vilket ju i sig är både bra och okej, men helomvändningen känns onekligen skum).

Jag vill inte vara långsint, men jag hänger inte med när åsikter byts ut så snabbt. Hur kan ett lyckat resultat i en idrottstävling ”sudda ut” det mindre lyckade resultatet i ett politiskt val med verkligt avgörande konsekvenser för landets framtid?

Usch, vad jag låter negativ. Egentligen tycker jag att guld är helt trevligt. Men det känns som om proportionerna och eftersmaken har blivit lite makabra.

Och då har jag inte ens sagt något om mina känslor inför stupfulla ishockeyhjältar. Ännu.

Jag har känt mig lite ensam hela den här dagen. Utanför. Som om jag utifrån bevittnar ett skådespel som jag inte kan vara med i för att ingen har berättat vilken roll jag ska spela. Ett skådespel där alla andra är med och tydligen vill vara med.

Jag skulle nämligen ALDRIG stå på ett torg just nu och ropa Suomi. Tanken på att massupphöja våra ishockeyhjältar till skyarna skulle kännas fruktansvärt makabert. Om en av dem satt vid vårt vardagsrumsbord just nu skulle jag förstås säga att han spelade bra i finalen och skryta på honom. Fråga om jag får hålla medaljen, i vilken minut spänningen släppte i finalmatchen, vilka minnen han kommer att berätta om för sina barnbarn. Men att tillammans med hundratusen andra vråla hans namn känns hemskt skumt i min värld. Nästan obehagligt.

För det finns säkert minst hundratusen människor som i dag har gjort mera för vårt land än ishockeyspelarna har gjort eller kommer att göra. Och ingen ropar på dem. För dem. Varför ska just idrottare och artister få ta emot så mycket offentlig kärlek? Jag unnar dem det, men i så fall vill jag unna alla det. I så fall vill jag att vi i hundratusental hurrar på torget för socialarbetaren som räddar misshandlade barn ur fruktansvärda livsomständigheter, för företagsledaren som skapar tvåhundra nya arbetsplatser och för ungdomsledaren som ger tonåringar nytt hopp, ny livsglädje.

Då skulle jag nämligen ALLTID stå på ett torg och ropa Suomi. Vara uppriktigt stolt över mitt fosterland för annat än goda kunskaper i ishockey. För ett land som värderar något större än det som ger pengar och berömmelse.

Jag tycker att våra perspektiv har blivit så konstiga. Det vi väljer att prisa och hylla känns så meningslöst i jämförelse med mycket av det vi inte ser eller ens vill se. De egenskaper som upphöjs, de prestationer som belönas, de resultat som får synlighet ger på något plan så begränsat med liv. Och därför kan jag inte se mig själv stå där. Och därför känner jag mig lite ensam.

Mitt innerliga Suomi-rop riktar sig till något helt annat. Lejonen får nog med kärlek ändå. Här är det bara jag som ropar.

Denna dag har jag:

– för första gången i mitt liv upplevt smärtor i revbenen som konsekvens av hosta (vilket än så länge känns mera spännande än jobbigt)

– hört två avsnitt av Radio Vegas Samtal om livet (varav ett med min älskade mor)

– genomfört det jobb som jag borde ha genomfört (vilket var litet men tillräckligt)

– shoppat på Ikea för fyra euro (mappar och batterier, vilt)

– läst ut en bok som tagit länge att läsa och påbörjat en annan (som verkar ganska dålig men tack och lov snabbläst)

– städat i min garderob (vilket jag tycker att jag gör nästan hela tiden)

– avverkat del tre av operation ta-strid-med-Ingrid-efter-läggsdags (det gick sådär halvbra, men åtminstone lite bättre än del ett och två)

– fått finbesök till ishockeymatchen av en favoritvän och ett blivande favoritbarn och en favorittonåring (skönt att få fokusera på annat än matchen)

– fascinerats av att det hörs i väggarna när Finland gör mål (folk dunkar och stampar och har sig)

– förundrats över att det ovannämnda känns fint på något sätt (obs! NÅGOT)

Höjden av trötthet kan vara att somna flera gånger redan före halv tolv när det är ESC-kväll och att sedan slutligen ge upp kvart före tolv. Be mannen banda finalen så man kan se den på söndagmorgon, gärna sväva i ovisshet ett halvt dygn längre än alla andra.

Lite snopet är det ju att sedan vakna till strax före halv två på natten när vinnarlåten spelas och försöka tänka att det nog bara är världens längsta snabbgenomgång av bara en låt. Men sådana risker får man ta. Jag ångrar ingenting. Jag är trött nog ändå i dag och vill inte ens tänka på i vilket skick jag skulle vara nu om jag hade envisats igår.

Den här förkylningen är nog också ett tecken på att jag börjar nå höjden av trötthet. Jag fortsätter hosta och nöta näsdukar så det äter upp mitt samvete. Min kropp tvingar mig till en vila som verkligen inte är lik mig. I morgon är det två veckor sedan jag tog ett springsteg. Jag vill inte ens tänka på konsekvenserna.

Den här kvinnan behöver vila.

Om du skulle vara hemma hos oss just nu skulle du få:

– se mig göra en imitation av den brunhåriga programledaren
– chips och glass och tacos och popcorn och limsa
– höra mig klaga på att kvinnliga programledare tydligen måste vara snygga ännu år 2011 medan manliga kommer lätt undan

I går låg den plötsligt där på arbetsbänken i köket, den gästbok som jag och Fredrik fick som förlovningspresent. Den har säkert legat där länge, så länge att man först blivit blind för den och sedan plötsligt fått synen tillbaka.

Jag bläddrade. Vi var duktiga då i början och antastade frimodigt våra gäster, krävde några rader före de fick lämna vårt hem. Vårt första gemensamma. Där vi bodde våra två första år. Det finns många sidor med anteckningar från det hemmet. Sedan finns adressen till vårt andra hem och några få anteckningar. Tredje, fjärde, femte och sjätte hemmet nämns inte ens.

Och det gör mig lite ledsen. För gästboken är något av en bok om åtminstone delar av våra två första år. Jag har ett minne som är överlägset de flestas (sagt i all ödmjukhet) men till och med jag kom plötsligt att tänka på saker som inte slagit mig på länge. Flickorna i bönegruppen, min och Villes ostnatt, ”Pierres” täta besök (men så hade han ju egen nyckel och kunde ligga på soffan ibland när man kom hem på eftermiddagen), Kajs täta besök och ljuvliga skildringar av dem, spelkvällar, spontanträffen med barndomsvännen Sara jag inte sett på flera år, Fredriks syskonbarns övernattningsbesök, mitt första möte med den man som numera känns som en storebror… Det finns där. Och jag fick påminnas.

Och där finns också ett par namn som inte får någon enda klocka att ringa. Och jag tänker att det är så typiskt mig och den man som är min. Att människor vi knappt känt varken före eller efteråt fanns intensivt i vårt liv för en kort stund. Att vi är så. Att vi vill vara så.

Och jag påminns om varför jag bloggar. För det som skrivs ner finns kvar. Det som skrivs ner bearbetas och skruvar sig lite längre in i minnet som bevarar. Nu skriver jag själv boken om delar av mitt liv.

– Vad var det vi gjorde först, mamma? säger den vänaste rösten och huvudet är väldigt mycket på sned.
– På loppis.
– Ja, just det. Först var vi på loppis, sedan var vi på bio och sedan åt vi glass.
Rösten är så till sig. Har räknat upp dagens nöjen ett tjugotal gånger. Den här lördagen, som hade så dåliga förutsättningar, blev så fin.

Två kvällar i rad har vi haft trotsanfall i vårt hem. Det är jobbigt och irriterande och tråkigt. Och mitt i allt det där är det så ofantligt skönt. För efter varje trotsanfall som slutar lyckligt har vi ett mindre trotsanfall framför oss. Det går åt rätt håll.

Ganska stor del av min karriär som mamma har primärt handlat om att hålla en varelse vid liv och förse henne med absoluta förnödenheter. Det här med att fostra en människa och forma henne till en individ som kan samspela med andra människor och klara sig själv i vårt samhälle om ungefär femton år känns fortfarande ganska nytt och spännande.

Jag har ägnat min fredagskväll hittills åt att läsa om trotsålder i alla barnaböcker jag har. Det kändes väldigt förnuftigt. Och medan resten av landets befolkning orkar engagera sig för landet i ishockey tänker jag se något eller några avsnitt av Glee. Jag vill ha all fosterländskhet kvar i morgon.

Jag har inte längre ont i halsen. Jag rosslar inte längre istället för att tala. Men jag hostar fortfarande upp inre organ i svalget varje gång jag utsätter min lekamen för ansträngning (hit räknas verkliga kraftprov som stå och gå). Och med jämna och ojämna mellanrum snyter jag mig. Min förbrukning av näsdukar den senaste veckan har nog kostat mången apa sitt hem. Usch.

Jag har ingen vanlig förkylning. Jag har man flu. Trodde det redan för en vecka sedan. Vet det nu.

När man har man flu har man halsduk när andra har shorts.

Egentligen älskar jag eurovisionsveckan lite. Men nog blir det ju bra att börja somna i kristelig tid igen från och med söndag.