Jag svävar på moln. Efter ett roligt dygn på arbetsrelaterad resa i halvexklusiv miljö är det underbart att vara hemma hos de bästaste igen. Ingenting blir ju hellre sämre av två goda nyheter i brevinkastet.

1. Försäkringsbolaget ersätter nästan hela vår spis. Hipp hurra!
2. Studiestödsnämnden fann återkravet på dryga tusen euro obefogat efter min begäran om omprövning. Hipp hurra!

Jag vill också. Jag vill inte vara sämre. Jag vill alltså också, om än senare än alla andra, säga något om mina tankar kring äktenskap och singelskap.

För det första: jag tror att en av Maricas huvudsakliga poänger var att äktenskap inte anses vara speciellt spännande och coolt i dag. Och vem kan egentligen säga emot det? I filmer och tv-serier hyllas ett helt annat sätt att leva än att gifta sig med en person och leva lyckligt med den i alla sina dagar. Våra hjältar i den fiktiva världen väljer karriär och shopping och vänskap och träning och tillfälliga relationer och tidskrävande fritidsintressen framför det gamla sättet att leva. Singelskap och med det möjligheten att helt själv rå över sin tillvaro presenteras som ett eftersträvansvärt sätt att leva.

Där har hon rätt.

För det andra: samtidigt som mediebilden ser ut som ovan så ser den faktiska bilden inte alltid ut på samma sätt. Visst, det finns många väldigt lyckliga singlar som inte skulle gifta sig om man så slängde världens praktexemplar av äkta hälft efter dem, men det finns också singlar som längtar mest av allt efter att få träffa någon. Jag känner sådana och jag antar att du också gör det. Och eftersom de finns så är det inte okej att förlöjliga singellivet och koppla ihop det med klamydia och ångest. De kanske inte alls lever sina glansdagar. De kanske finner sitt liv ensamt och torftigt och bara försöker ge sina dagar glans.

Där gör hon mindre rätt.

För det tredje: det finns ingen konflikt. Det finns singlar som är lyckliga. Det finns gifta som är lyckliga. Jag unnar mina lyckliga singla vänner all den helt okomplicerade frihet som singelskap innebär. Jag unnar mina lyckliga gifta vänner all den ljuvliga tvåsamhet som äktenskap innebär. Och samtidigt. Jag önskar mina olyckliga singla vänner den bästa tänkbara livskamrat. Jag önskar mina olyckliga gifta vänner den bästa tänkbara hjälp för att lösa problemen.

Lyckan och olyckan sitter djupare än i civilståndet.

För det fjärde: också gifta kvinnor kan dansa runt väskhögar och känna sig attraktiva.

Vi fortsatte torka tårar med världsliga nöjen. Tack till karusellen i den butik där vi veckohandlar. Ingrid försökte också gnälla till sig en muminscarf. Men där går vår gräns. Vi kan äta och åka bort våra sorger, men inte konsumera bort dem.

Inget nytt under solen. Ingrid fortsätter sörja att kusinerna inte längre lever med oss. Vi dränker sorgerna med en kvalitetsmåltid och lite hjälper det. Lite.

Våra älskade gäster har lämnat vårt hem. Det är sorg hos oss nu.

– Ja, nu har kusinerna åkt tillbaka till Sverige, sa jag tappert åt Ingrid en stund efter det svåra avskedet.

– Jag älskar dom. Jag kommer att sakna dom, sa Ingrid mindre tappert och lutade sig mot tamburväggen och var nära ett sammanbrott.

En stund senare satt hon i gungan med darr på läppen.

– Jag känner mig ledsen när kusinerna har åkt till Sverige. Jag vill att de ska vara här, sa hon.

– Jag också, sa jag och fick faktiskt en tår i ögat. En tår som jag desperat försökte blinka bort av två olika orsaker:

1. För att vara ett stöd åt min dotter i hennes sorgeprocess.

2. För att dölja tårarna för den trevliga unga man som kom på spontanbesök på eftermiddagen och räddade oss från vår misär. (Tack för det!)

Det enda som är positivt med att gästerna är borta är att jag får sova i min egen säng i natt efter en vecka på madrass i vardagsrummet. Men det väger löjligt lätt i jämförelse med allt negativt.

Vi är nog gjorda för delade liv.

Jag kan inte fotografera djur. Ingen av holmens djur kom till sin rättvisa genom staketet och min lins. Det blir inte bättre än så här.

Lite otippat (kanske) finns bloggvärldens äckligaste bild i min blogg.