Nog för att Ingrid älskar mig också men just nu är hon ännu mera än vanligt sin fars flicka. Idag  på morgonen stod hon plötsligt inför existentiella frågor och sa så här:

– Jag vill inte att pappa dör för dig för jag tycker så mycket om pappa.

Hon har räknat ut att han är längre än jag och i hennes värld då äldre än jag och då lär han i hennes värld också stryka med före jag. Sedan kom hon på att jag ju kan ha högklackade skor, för då lär jag ju dö före.

Det var på alla sätt en uppmuntrande början på den här dagen.

Idag hälsade vi på det lilla livet och såg den kanske allra finaste fot jag sett. Jag betvivlar att ni kan se storheten, men jag ville ge er chansen.

Jag har varit prästbarnbarn hela mitt liv, prästfru i tre år, prästbarn i ett och ett halvt år och prästsyster i snart tre dagar.

Över halva graviditeten har gått och jag tyckte det var dags att ta en bild såhär i vecka 21. Ta frimodigt del av bottenrekordet vad gäller magbild:

Och så den något (men inte mycket bättre) uppföljaren:

– Ja, Ingrid. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om blå naglar.
– Hmm.Tycker du det är spännande eller fruktansvärt?

Och så la vi ännu ett ord till Ingrids vokabulär.

– Börjar vi bli för gamla för sådant här? För lägerliv på tonåringars villkor? frågar jag min man som ser lika halvdöd ut som jag känner mig.

Vi är hemma igen, brutalt nedsläppta i en verklighet och i ganska uselt skick. Vi sover eller försöker sova men misslyckas och har ingen aning om hur vi ska klara oss igenom den här dagen; dagen efter.

– Näää, säger Fredrik. Inte är det ju därför vi är trötta.

Nej, just det. Så var det ju faktiskt. Tack för påminnelsen. Vi är inte trötta för att vi levt ett par dygn med trettio tonåringar som vi älskar att ha i vårt liv, som är något av det bästa vi får ha. Vi är ju trötta för att att det blev alldeles för mycket under första halvan av 2012. Och för att en av oss dessutom var gravid då och gick på halvmaskin. Och för att vi sedan på det som borde ha varit slutrakan drabbades av tidernas kanske jobbigaste pollenchock och var slagna till marken alla tre. Därför är vi trötta.

Och trötta är vi bäst och helst tillsammans med människor vi älskar. Med en av de ändå ganska få grupper människor som vi kan vara helt och hållet hundraprocentigt totalt avslappnade tillsammans med. Så vi åkte till Vik när vi hade vaknat eller gett upp sömnförsöket. Och i Vik stannade vi kanske längre än vi borde men inte lika länge som vi hade velat.

Men det var ju det här med verkligheten. Och den säger att jag ska jobba imorgon. Och att Ingrid som igår stupade i en gungstol har rätt till en rimlig mängd nattsömn.

Det ger mycket, det här lägerlivet. Men det tar på krafterna. Jag hittade världens sötaste i gungstolen i vårt rum just. Vadå trött?

Och så är vi på läger med 28 hjälpledare och laddar inför sommarens skriftskola. Vi lever med utedass, lerig gräsmatta och regelbundna mattider. Och vi älskar nog det. Förutom det där med utedasset. Grymt opraktiskt när man är gravid. Hur löste folk det här förr i tiden? tänkte jag medan jag i nattlinne vandrade den ganska långa vägen i natt halv fyra.

Som för att kompensera för gårdagens sparriskatastrof har jag mer eller mindre bott i köket idag. Under den tid då jag inte planerat skriftskolläger. Jag har tillverkat köttbullar från scratch, bakat örfilar, svängt ihop en sats hallonkvarg och nu på kvällskvisten försett våra ishockey-gäster med färska scones. Och ingenting har blivit katastrofalt. Ändå upplever jag att sparrisarna som ligger kvar i kylskåpet tittar hånfullt på mig.